2

Vägen till IVF nr.1

Den 2 april fick vi äntligen starta vårt första IVF-försök. Samma dag som vi hade uppstartsmöte, eftersom jag var framfusig nog att föreslå det när jag ändå precis hade fått mens. Är det något jag har lärt mig så är det att våga fråga och våga stå på sig.

Det var dessutom det första jag gjorde den dagen när läkaren hasplade ur sig ‘och så vill jag göra en gynundersökning idag också’ som en ren självklarhet. Jag hade som sagt precis fått mens och var inte helt i balans, vilket inte var en helt lyckad kombination med IVF-möte med en snorkig höggravid läkare. Läkaren var inte lätt att tycka om den dagen.

Även om jag kanske överreagerade när jag svarade ‘nej, det kommer du verkligen inte att få göra’ på läkarens retoriska fråga om gynundersökning, så behövde hon nog höra det. Jag tycker verkligen inte att det är ok att kräva det utan att ens förvarna om det! Inte ett ord stod det på kallelsen, bara att vi skulle prata och planera upplägg. De hade ju redan gjort minst tio undersökningar + en operation!

Hur som, jag fick börja med p-piller samma dag för att kunna styras som en robot. Hej då naturliga metoder! Tre veckor senare var det dags för pillerpaus och invänta en fejkmens. Då var det istället dags att börja med hormonsprutor, jättekul för en nålrädd person som jag. Första försöket var skakigt och obehagligt, mest för att alla känslor var på ytan, men Puregonsprutan visade sig vara väldigt smidig. Hormondosen var 100 enheter den första veckan, den ökades sen till 150 enheter efter att jag gjort två ultraljud med många men väldigt små äggblåsor.

Bromssprutan Orgalutran fick jag börja med på sjunde dagen så äggblåsorna ändå var så små innan. Men det var inte alls lika enkelt att ta den där jäkeln, trubbig som satan och dessutom sved läkemedlet en del. Kallsvettiga händer och en rödprickig mage blev resultatet efter alla sprutor!

Vid det tredje ultraljudet bestämde läkaren tid för äggplockning på självaste Kristi Himmelsfärd.

För att göra en lång äggplockningshistoria kort så gick proceduren bra, mycket tack vara en fantastiskt barnmorska och en hel del morfin. Resultatet blev dock en smärre chock – endast 1 ägg(!) Understimuleringen var ett faktum och hoppet fick sig en rejäl törn.

Ett dygn senare kom dock en enorm lättnad när vi fick veta att äggen blivit befruktat, total lycka! Det räcker ju trots allt med ett ägg, det kanske var guldägget trots allt. Ett dygn till gick, och bara en och en halv timme innan vi skulle till sjukhuset för återföring ringde barnmorskan och meddelade att embryot hade tillbakabildats. Så det blev inget fullbordat försök. Totalt jävla antiklimax, luften gick ut mig. Alla piller, sprutor, undersökningar och alla alla känslor, helt i onödan.

Det här är en sådan jäkla bergochdalbana. Men värst är nog rädslan för att den aldrig kommer att sluta. Det finns inga garantier för att vi kommer i mål.

/k.

Annonser
4

Operationen

Redan i slutet av november 2012 fick jag med lite tur en tid för operation. Jag behövde nämligen ändra den tilldelade tiden eftersom jag skulle resa till Paris just då, istället fick jag en tid väldigt snabbt inpå – i samma cykel som HyCoSyn. Läkaren hade ju hittat en polyp som skulle tas bort.

Jag var glad för att jag fick en operationstid så snabbt, dock kändes det jobbigt att M inte kunde finnas där just då eftersom han var bortrest i över två veckor på turné med sitt band. Men min snälla mamma ställde upp och åkte 35 mil för att hjälpa mig med hunden och stötta mig. I samma veva bestämde jag mig för att berätta om vår barnlängtan och vad vi gick igenom för min svärmor och M’s storasyster med familj. Vi bor närmre dem än min familj så det kändes bra att de fick veta, speciellt när M var bortrest.

Dagen för operationen var jag nästan upprymd, det kändes spännande och hoppfullt. Jag tänkte att om allt går bra och mensen kommer i tid så kanske jag kan bli gravid lagom till jul. Vilken grej!

Operationen och förberedelserna gick bra. Det var dock en lång väntan innan det var min tur, jag satt ensam i en säng med dropp eftersom jag var fastande. Jag blev såklart hungrigare och hungrigare, och det enda som visas på TV på dagtid är ju matlagningsprogram. Smått ironiskt.

Narkosen var väldigt skön, lite läskigt att kravla upp i en gynstol som snarare liknade ett rymdskepp, och sedan somna. Men det var väldigt bra personal, fyra kvinnor dessutom, så det kändes bra. Det jobbiga var dock uppvaknandet.

Jag tyckte det var väldigt obehagligt att känna hur kissnödig jag var och att jag hade ont i magen (som kraftig mensverk ungefär) och att jag ville kommunicera men inte kunde. Kroppen lydde mig inte. En timme senare var jag dock tillbaka i mitt rum, men med en obehagskänsla i hela kroppen. Snälla mamma kom till sjukhuset på eget bevåg och höll mig sällskap en timme eller två innan vi försiktigt stapplade hemåt. Jag har fördelen att bo granne med sjukhuset.

Narkosen släppte sakteliga ur kroppen, men det tog två dygn innan jag kände mig bra igen. Känslan av obehag och en slags rastlöshet i framförallt benen hängde kvar. Jag hade inte ont, men det kröp liksom i hela kroppen. Detta gjorde att jag glömde tänka på själva operationen, och att jag knappt hade fått någon information om hur det hade gått!

Först ett par dagar efter operationen, när jag precis blivit människa igen, och både min mamma och svärmor hade åkt och jag var helt ensam. Då ringde kirurgen som hade opererat mig, jag hade aldrig träffat henne i vaket tillstånd så jag visste inte ens vem hon var. Då säger hon att operationen gick bra och man hade inte hittat någonting!

Va?! Vad då inte hittat någonting? Allt omkring mig rämnade. Mitt hopp försvann. Energin rann ur mig. Polypen som gynekologen hade sett existerade inte. Kirurgen hade tittat väldigt noga och dessutom tagit in en kollega för att dubbelkolla. Jag blev både ledsen och förbannad, och sa rakt ut att det här verkligen inte var något positivt besked för mig, och att det var helt vansinnig att jag fick det såhär på telefon utan att ha fått höra ett ord om detta medan jag var på sjukhuset eller hade nån anhörig i närheten.

Kirurgen ursäktade sig med att hon inte förstått att jag var remitterad från Fertilitetsenheten, så ur hennes synvinkel var det ju positivt när man inte hittade något. *Jag har inte läst din journal’ sa kirurgen. Say what?! Varför inte det, den är typ en A4 lång, har du inte ens vett att skämmas för det?!

Så där satt jag, helt ensam, och bröt ihop. Det som var lösningen på vårt problem var bara en bluff. Jag fattade ingenting. M var i Tyskland och kunde ringa mig först 8 timmar senare.

Men jag hade inget annat val än att ladda om och fortsätta. Jag skulle ju åka till Paris om två dagar och vara happy pappy. Som ett steg i det skrev jag ett argt bred till Fertilitetsenheten där jag förklarade hur illa jag tyckte att de hade skött kommunikationen kring min ‘polyp’ och operation. Det tog skruv! Först ringde en barnmorska och pratade, hon beklagade att gynekologen inte arbetade så hon inte kunde få tag på honom. Men någon timma senare ringde ändå min gynläkare upp mig och var lika förundrad han över resultatet, men han menade att om kirurgerna inte kunde hitta någonting så fanns det inget där.

Strax innan jul 2012 ringde dock läkaren upp mig igen, ännu mer förundrad, och berättade att han hade fått tillbaka analysen. Kirurgen hade visst hittat nåt, eller åtminstone tagit ett prov av livmodern som under analys visat sig vara polypvävnad. Så han föreslog det jag själv tidigare hade velat, att göra ett nytt ultraljud.

Ultraljudet (en liten mer avancerad variant, men inte lika jobbig som HyCoSyn) med koksaltlösning som sprutas in i livmodern visade dock att allt såg i princip likadant ut som i november(!) Jag fattade ingenting, och läkaren kliade sig i huvudet igen. Hans slutsats blev dock att han nog hade övertolkat det han såg vid HyCoSyn, men att det bevisligen var lite polypvävnad och den hade man nu fått bort. Kanske gjorde jag hela operationen i onödan, men nu var åtminstone systemet genomspolat och livmodern välstädad.

Välstädat, kul, jättekul. Men kommer jag bli gravid? När får vi hjälp som gör skillnad?

Läkaren upprepade att ‘eftersom vi inte hittar några fel hos er så rekommenderar vi att ni ska har försökt i två år innan vi går vidare med IVF’. Då satte jag lite press och frågade om det inte fanns någon möjlighet att rucka lite på detta, eftersom det här var så jäkla jobbigt. ‘Inget är skrivet i sten’ svarade han.

Så jag pratade med M och lade upp en plan och skrev ett till brev till Fertilitetsenheten. I brevet krävde jag att få träffa deras kurator och att vi skulle bli garanterade ett IVF-försök under våren 2013, och inte behöva vänta till hösten. De gick med på båda mina krav.

Mitt tips till er som väntar och känner er frustrerade och äts upp av ovissheten är att ställa raka frågor och inte vara rädda för att komma med egna förslag. Inget är skrivet i sten, och det gäller att ta för sig och inte låta sig bli överkörd.

/k.

1

Utredningen

Tänkte berätta lite kort om hur vår fertilitetsutredning var. Hösten 2012 blev vi kallade till samtal, då hade vi även lämnat blodprover för att kolla olika sjukdomar och hormonnivåer. M hade redan gjort ett spermaprov under sommaren som vi betalat privat för.

Allt såg bra ut enligt läkaren. Mitt hormonvärde visade på att jag hade väldigt bra äggreserv, så det var ingen anledning till stress. Vi fick även en lite utförligare analys av spermaprovet än vi fått av privatgynekologen vi vänt oss till tidigare (han skrev ett brev där det stod ‘helt okej’). Provet var lätt avvikande, men klassades som bra. Vad det betyder i praktiken förstod vi aldrig.

Sedan var det dags för en gynundersökning, en i raden av många kom det att visa sig. Allt såg bra ut. Läkaren berättade att det bara fanns en enda sak kvar att kolla, den var inte obligatorisk och hon trodde inte att man skulle hitta någon, men hon rekommenderade mig ändå att göra en HyCoSy.

Jag tvekade först, då jag hört att det var rätt obehagligt, men efter att ha pratat med min vän A som också gjort undersökningen så bestämde jag mig snabbt för att det var lika bra. A har nämligen gjort en utredning eftersom hon valde att åka till Danmark och inseminera sig och försöka få barn på egen hand, hon lyckades på sitt andra försök(!) och har nu en son. A’s läkare trodde inte heller de skulle hitta något på HyCoSyn, men de upptäckte en polyp i livmodern som hon fick operera bort.

Jag fick en tid till undersökning, förberedde mig med både Naproxen och Alvedon för att vara på den säkra sidan, och gick till sjukhuset. För att göra den trevliga upplevelsen ännu behagligare så var det både en manlig läkare och manlig läkarkandidat. Jättekul när det står en finnig långhårig lajvare och glor med en strålkastare riktad mot ens underliv!

HyCoSyn gick bra, det gjorde lite ont och var rätt obehagligt vid ett par tillfällen, men helt hanterbart. Det var tack och lov en bra kvinnlig sköterska med som hjälpte till och höll koll på att jag mådde bra. Läkaren blev dock lika förvånad som jag när han hittade en polyp i livmodern. Han mätte den till 2-3 cm stor och sa att den måste opereras bort.

Jag blev förvånad men glad och lättade. De hade äntligen hittat något fel, och för att vara ett fel så var det nog det bästa. En operation så var problemet löst. Precis som för min vän A hoppades jag. Därför var jag väldigt ivrig på att få en tid så snabbt som möjligt. Hur det gick berättar jag i ett annat inlägg.

/k.

0

När andra lyckas

Hörde nyss på Morgonpasset i P3, dagens låtönskare skulle ha kalas för sina tvillingar som fyllde 1 år. Först suckade jag och tänkte, måste babylyckan vara  ö v e r a l l t ? Men sedan berättade hon om deras långa kamp och att det var på åttonde försöket det äntligen lyckades. Då stod jag istället där, rörd, vid diskbänken, istället för irriterad.

Jag hoppas så innerligt att vi också ska lyckas, och just nu tror jag väl ändå att vi kommer att göra det. Men hur kommer vår resa att bli? Blir det fem år och femton IVF-försök? Hur kommer vi att må? Tanken på att det kanske inte lyckas och vi måste börja fundera över adoption känns väldigt obehaglig.

Så nu väljer jag att fokusera på att det faktiskt finns många som lyckas, även när alla odds är emot dem. Jag tror att vi har skapliga odds, eftersom man inte har hittat något fel, så jag håller tummarna och jobbar stenhårt på att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag ska simma, inte drunkna.

/k.

0

P-pillerilska

Nu är det andra varvet jag äter p-piller, och nu börjar lägga ihop ett och annat. Jag bli arg av de här jäkla pillerna. Det märks först när jag käkat dem i några dagar, sedan börjar ilskan bubbla upp. Jag släpper sällan ut den, men det snurrar i huvudet så jag blir tokigt. Det kan vara bagateller som gör att jag går igång och börjar elda upp mig i tankarna. Sedan är det svårt att sluta.

Oftast får jag bilder i huvudet av en situation som ska ske eller någon jag ska träffa under dagen, men där allt går fel. T.ex. att jag får frågan ”är du gravid?” Då blir jag trängd, ledsen, förolämpad och skitförbannad. Och går bananaz. Det är väldigt sällan det finns någon som helst anledning att scenariot jag eldar upp mig över kommer att inträffa. Men det hindrar ändå inte min hjärna för att rusa iväg.

Det är som att hjärnan ständigt går på 110%, som när fläkten rusar på datorn. Det är knappt stand by-läge när jag sover. Rätt utmattande med andra ord.

Nu har jag ätit p-piller i två veckor och ilskan börjar mattas av. Men om jag faktiskt skulle bli trängd på ett sätt jag inte kan ignorera så lär ilskemonstret komma fram. Och det kan jag oroa mig lite för.

/k.

0

Nu börjar det

Jag kände helt plötsligt att jag behöver skiva av mig. Min kille M och jag har försökt få barn sedan september 2011, fast drömmen (och stressen) fanns med mig långt innan dess. När vi inte kom någon vart på ett år sökte vi hjälp på sjukhuset. Vi utreddes, utan att man kunde hitta något direkt fel, och fick ställa oss i kö till mer hjälp.

Processen med IVF drog igång i april 2012, och för att hantera ovissheten kring om det här bara är början eller om målet är nära eller ens kommer komma alls så bestämde jag mig för att starta en anonym blogg. Jag hoppas skrivandet kan hjälpa mig få ordning på tankarna, och om någon annan vill läsa detta och kanske få lite stöd i att skingra sin egen oro så vore det ju helt fantastiskt.

Så nu börjar det. Men hur slutar det?

/k.