Bara att vänta och se…

Måndagen var ju rätt intensiv, och resten av veckan har inte varit långt undan den heller. Nu är huvudvärken äntligen borta så jag passar på att skriva av mig lite.

I tisdags förmiddag var jag både trött, orolig och lite uppgiven. Blödningen och värken fortsatte efter ett dygn och dessutom kände jag mig fortfarande småfebrig. Så jag ringde kvinnoklinikens akuttelefon och pratade med en barnmorska som tyckte jag skulle komma in direkt. Det kändes både bra och oroande.

På sjukhuset tog de prover och kunde konstatera att jag var gravid(!) och att jag inte hade någon infektion i kroppen. Sedan fick jag träffa en läkare som klämde och kände på magen och gjorde VUL. Eftersom det var så himla tidigt (vecka 4 räknas det tydligen som) så kunde hon inte se eller säga så mycket mer än att det såg ok ut. Inga tecken på utomkvedshavadeskap iaf. Däremot så hade ägget fäst på en lite konstig plats, nära livmodertappen om jag förstod rätt, alltså mycket längre ner än det brukar. Men om det var något dåligt kunde läkaren inte avgöra redan nu.

Blödningen kunde bero på missfall eller att min kropp har reagerat på bristen av progesteron (jag slutade med Lutinus i lördags). Jag hoppas innerligen på det sistnämnda. Så det enda jag kan göra är att vänta och se. Och göra ett nytt gravtest efter ytterligare två veckor.

Vi borde väl jubla men vågar inte, vet inte vad vi ska tro på. Jag blöder fortfarande, precis som en vanlig mens, och är nu inne på sjätte dagen med blödning. ”Mensvärken” försvann efter två dagar, istället kom huvudvärken. Alltid är det nåt. Och nu vet jag inte vad som beror på vad och vad någonting med min kropp betyder längre. Vad är bra tecken och vad är dåliga tecken på graviditeten? Är det värmen? Är det stress? Är det någonting annat?

Igår kulminerade huvudvärken så jag bara ville grina. Orkade inte göra någonting alls igår utom att bryta ihop. Vi som skulle renovera järnet och så kan jag knappt stå upp.  Kul semester. Så vi packade ihop våra saker och drog från huset in till stan igen. Jag blundade och försökte andas djupt för att inte gå sönder.

Väl hemma i lägenheten ringde jag till kvinnokliniken och fick prata med en väldigt gullig barnmorska som fick mig att må lite bättre, och fantastiskt nog så gjorde hennes vänliga och lugnande ord att jag kunde slappna av lite och huvudvärken började sakta avta. Hon trodde inte att jag hade migrän utan att jag hade kräkts av graviditeten. Det gav lite hopp. Såpass mycket hopp att jag orkade duscha (och dagen till ära upptäcka att en fästing satt sig i min midja, den var så liten så jag borde inte ha fått Borelia men man vet ju aldrig, det vore inte helt otroligt den här veckan…)

Idag kändes det som att jag fick livet tillbaka när jag vaknade utan huvudvärk och utan magvärk. Halleluja liksom!

Jag vill så innerligt att det här ska gå bra och att vi kan få våga bli glada, men allt är så osäkert. Försöker tänka att vi har kommit väldigt långt nu, längre än vi någonsin gjort, och att det är stort nog.

Vill så gärna veta om ärtan i magen lever eller inte, men vi får snällt vänta och se…

/k.

PS. Hunden går på smärtstillande och verkar bli bättre, vi vet dock fortfarande inte var smärtan sitter eller hur han har blivit så dålig. Men vi hyser hopp om att hunden ska bli bra igen.

Annonser

2 reaktioner på ”Bara att vänta och se…

    • Tusen Tack! Ja det känns så konstigt att vänta och vänta och vänta i år och helt plötsligt smäller det till! Svårt att tro det liksom, och än hänger allt väldigt löst. Men jag är glad att vi har kommit så här långt, längre än någonsin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s