19

Strategi för att inte bli sjukskriven

Det kanske låter drastiskt eller onödigt pessimistiskt. Men jag tror verkligen att jag behöver en strategi.

Först behöver jag veta vad jag har för energinivå på riktigt. Hoppas verkligen att min status är lite bättre än det känns just nu. Jag sover lätt nio timmar, knaprar Alvedon och vilar gärna middag. Vaknar ändå trött med ett huvud som ett bowlingklot.

Visst är jag förkyld och sänkt av den anledningen, men det är mer än så. Jag är inte alls mig lik. Tankarna snurrar och självförtroendet är på väg utför ett vattenfall. Det är en obehaglig känsla.

Jag måste börja träna igen för att bli fysiskt starkare och lättare i kroppen, då tror jag att jag har lättare att hitta energi och kraft att tackla allt som händer. Jag behöver definitivt gå ner i vikt, de senaste två årens kamp har inte haft någon bra inverkan på varken utseendet, fysiken eller psyket. Det räcker med att vara stressad och pressad av barnlösheten, jag behöver inte fler saker att må dåligt av.

Så när vi kommer hem igen, till huset och landet, så är det dags för nya rutiner. Vi måste planera vår mat igen, laga allt själva igen och inte slarva på mellanmålen och tiderna. Det krävs mycket mer planering nu för att få ihop schemat, men det måste gå. Och det är slutslarvat med fika och choklad för min del. Endast Lördagsgodis hädan efter.

Jag behöver som sagt komma igång att träna igen. Prio ett är mage och rygg, eftersom ryggen tar mycket stryk i mitt jobb. Sedan behöver jag bättre flås, jag drömmer om att bli sån som älskar att springa, som varenda 60-80-talist verkar vara nuförtiden. Jag skiter i lopp, jag vill bara överleva ett par kilometer i skogen!

Skygglappar på. Inget Facebook eller annat ångestframkallande jämförande med andra. Om jag behöver så får jag stänga in mig i en liten bubbla ett tag. Bara den bubblan inte är depression.

Sådärja, det känns skitläskigt att få det svart på vitt. Att jag inte mår bra, att jag är för tjock, för svag och för trött för att tycka om mig själv som jag borde. Men ändå lite skönt, för jag vill vända det här nu.

7

Komplexrapport från Amsterdam

Eftersom vi har gratis wifi på hotellet så kan jag ju faktiskt blogga. Speciellt eftersom jag kom på att det såklart finns en smidig app att använda…!

Amsterdam är trevligt, husen och kanalerna är gemytliga och vädret är perfekt. Det är däremot inte mitt psyke.

Vi är båda rejält förkylda och lite hängiga. Framförallt jag, som lätt sov middag två timmar idag. Det händer liksom inte annars. Min energireserv är nästan nere på noll, så vi hade ett snack om det idag.

Jag behöver pepp och stöd just nu. Jag orkar inte vara superglad och stark och fixa & trixa allt som jag brukar. Det räcker med att gå in i en cool vintagebutik och inse att jag är för tjock för alla gamla kläder för att självförtroendet ska sjunka.

M förstår det, men verkar fortfarande inte (efter nio och ett halvt år tillsammans) förstå vad jag behöver från honom då. Så han blir också låg och opepp. Och jag hatar när det blir så. Då bannar jag mig själv för det Också.

Jag vill istället att han ska ta kommandot över situationen och styra in oss på nåt annat som vi mår bättre av. Det försökte jag säga idag, det gick nästan fram iaf. Det är så svårt att prata om kan jag tycka. Jag är konflikträdd och vill helst att allt sånt ska kommuniceras med telepati. Automatiskt.

Med lite indisk mat i magen så känns det bättre igen. Vi myser på hotellet och skrattar åt Holländsk TV (vilket hittepåspråk det är!). Och spelar mobilquiz.

Jag försöker tillåta mig att njuta av det. Eftersom jag inte orkar nåt annat. Även om det sitter en liten jäkel på axeln som säger att ni borde ju gå på klubb eller ha hotellsex. Ni har ju varit ifrån varandra i tre veckor! Men jag vill inte det. Jag vill nog mest ta dubbla Alvedon och somna innan tio.

Jävla komplex och jävla normer. Jag orkar inte med det.

20131002-225832.jpg

4

Ny plan, nytt fokus

Det tog flera dagar innan jag kom mig för att meddela vårt negativa resultat till sjukhuset. Gjorde det till slut igår via nätet (Min vårdkontakter på nätet är ju en himla bra grej!) och i morse ringde en vänlig barnmorska. Hon sa att det inte fanns någon speciell anledning att vänta med nästa frysförsök (vi har ju en blastocyst till i frysen) när det inte tog sig. Så vi drog snabbt upp en ny plan.

Jag har köpt nya ägglossningstester som jag ska börja med på lördag, och om jag får ett positivt utslag i rimlig tid så gör vi vårt andra FET-försök redan i oktober. Men om det dröjer med utslaget som sist (cykeldag 25) så får vi prata om det och kanske avblåsa. Då har vi även möjlighet att välja en simulerad cykel i november istället, för att veta säkert att det blir återföring.

Det känns lite som äta kakan och ha den kvar-läge, väldigt bra om än psykiskt påfrestande. Jag tror jag gillar den här nya planen, känns skönt att inte behöva gå och vänta. 

Annars är vårt fokus mest på vårt nya hus. Idag flyttstädas lägenheten, vi var så trötta och nöjda när vi kom hem till huset igårkväll och skulle äta lite. Vi hade ju tömt det sista i lägenheten förutom några få prylar i förrådet som inte fick p lats i bilen. Tills M plötsligt utbrister ”Tömde vi kylskåpet?!” Nej, det gjorde vi inte! Vi frostade av frysen men glömde kylen. Bra jobbat! Det är lite för mycket samtidigt för oss just nu, dessutom har vi båda blivit förkylda med halsont och lätt feber (M’s fina souvenir från Tyskland, typiskt).

Så vi fick helt enkelt köra 5 mil till stan igen och tömma kylen på kvällskvisten. Men nu har jag iaf gjort mitt, i morgon är det besiktning och M ska lämna tillbaka nycklarna. Ett kapitel är avslutat. Ny är det dags för en helt ny bok, men många nya kapitel.

/Karin

3

Dåliga batterier

Igår kom han äntligen hem igen, min älskade M. Trött och sliten och förkyld dock. Vi pratade inte så mycket igår, utan kröp ned under täcket (på madrassen i den tomma lägenheten) och kollade på Bron. Vi orkade inget annat. 

Tyvärr är vi inte så utvilade idag heller, sov inget vidare eftersom M hostade hela natten stackaren. Så det går segt som sirap att peppa upp sig just nu. Det känns som att det är ett antal moment den här veckan som vi bara måste ta oss igenom, och sen kan vi börja se framåt igen.

Sista natten i stan är nu gjord. Idag och imorgon måste vi tömma ur det sista och städa förrådet. För på onsdag har vi bokat flyttstäd och på torsdag är det besiktning. Samtidigt är den en del samtal vi måste ringa och grejer att fixa med huset så vi kan koppla bort det nästa helg då vi ska resa bort. Samtidigt måste vi ju jobba också.

Låter kanske inte som något unikt påfrestande schema, men det är lite för många saker och för många beslut för mitt huvud just nu. Energin är inte på topp direkt, varken psykiskt eller fysiskt.

På fredag måste allt det där vara kirrat så vi kan resa till Amsterdam och slappna av lite. Ladda om, hitta nytt fokus och energi att orka med hösten. Det är så mycket nytt just nu, den här flytten innebär att vi har fem mil att köra till våra jobb och vi behöver en till bil för att då ihop logistiken. Jag är orolig för hur vi ska få ihop det med hunden då han bara kan vara med på mitt jobb ibland.

Ny energi, min kropp skriker efter ny energi! Jag har gått upp i vikt och tappat både flås och styrka, ryggen börjar säga ifrån. Det här håller inte. Min träning har fått ge vika för allt annat med jobb, flytt, renovering och IVF. Jag har helt enkelt struntat i att lägga den pressen på mig också, jag har inte pallat. Men nu håller det inte längre. Fan, det är så mycket hela tiden! Jag orkar inte det. Jag vill bara få stänga in mig, M och hunden i vår lilla bubbla och inte komma ut förrän batteriet är laddat igen.  

Jag har panikladdat batterierna så många gånger nu, och det funkar ett tag, men till slut blir de så dåliga att man måste köpa nya. Jag är väldigt nära den punkten nu, och det skrämmer mig.

8

Lingonsylt & ångestfrågor

Lingonveckan är här, och jag känner mig väl mentalt som en burk lingonsylt också. Vad nu det innebär. Men mosig och i behov av att stänga in mig i en liten burk.

Jobbade idag, det gick bra och jag kände mig oväntat glad och positiv idag. På ett plan har jag redan gått vidare men på ett djupare plan så finns ju sorgen och rädslan kvar. Men den får inte ta överhanden, och även om jag kanske borde bearbeta den mer så orkar jag inte.

Under dagens arbete så träffade jag en strådsmal platinablond 28-åring (som såg ut som 23) och hennes charmiga son på knappt 1 år. Det gick bra i två timmar tills mamman först frågade ”har Du barn?” och jag svarade ”nej, jag har hund och sambo och det kan vara tillräckligt fullt upp ibland” eller något lika fjantigt. Självklart med min glada och sorgfria stämma. Bra så kan man tycka, men nej då. Då kom följdfrågan ”hur gammal är Du?”.

Jag svarade men kände samtidigt att det där var väl en väldigt märklig följdfråga, det var väl rätt uppenbart att jag var äldre än henne tyckte jag men hon kanske inte trodde det. Fick lite känslan av att hon var på väg i något resonemang om att jag inte hade hunnit dit än för jag var ju yngre, men då var hon inte bara plump utan även väldigt korkad.

Idag blev jag varken arg eller ledsen, kanske för att jag på något vis inte räknar den här dagen. Det känns som att de närmsta dagarna är på låtsas. Något annat kan jag nog inte ta in just nu.

Tusen tusen tack för alla fina och stöttande kommentarer och virtuella kramar, ni är guld!

/Karin (det kändes så fjantigt och opersonligt med bara ett ”K”, så mitt förnamn kan jag väl kosta på mig)

11

RD 12 – Och så kom mörkret…

Eftersom de senaste dagarna var så jobbiga psykiskt så bestämde jag mig för att testa i morse, få det överstökat. Bara få veta. Jag sov väldigt dåligt i natt, det gjorde även hunden. Tror vi väckte varandra en gång i timmen. Jag vaknade och trodde det var morgon men såg att klockan inte ens var 02.

När klockan var 05.59 så kunde jag inte somna om mer. Så jag gjorde det, jag testade. Och det gick åt helvete. Inte ens med vild fantasi kunde jag få till något andra streck på stickan. FAN OCKSÅ! Jag som drömt om positiva resultat två nätter i rad!

Jag tog en dusch och grinade ikapp med vattnet i väntan på att min älskade M skulle vakna i Polen och ringa upp mig. Eftersom hans band har en monsterresa idag (de ska köra 80 mil på dåliga vägar till kvällens spelning) så var han redan vaken och ringde mig före sju. Och jag bröt ihop så fort jag fick höra hans röst. Försökte ställa mig så att det inte skulle eka värre än nödvändigt i den tomma lägenheten och in i grannens badrum. Gick väl sådär.

Det är så satans jobbigt att M är så långt borta, hela den här ruvningen har han varit på resande fot. Jag har fått tackla allt helt själv, och det tog nog ut sin rätt i morse. Det är fortfarande drygt fyra dygn tills han kommer hem igen. Fyra dagar kanske inte låter så mycket, men det känns som ett stort svart hål i rymden just nu.

Planen hade jag redan tänkt ut, även om jag inte riktigt trodde att jag skulle behöva hantera den i så dåligt skick. Jag packade snabbt en bad med lite kläder, struntade i att sminka mig utan drog på mig mjuka träningsbrallor och en stickad tröja istället. Åt lite yoghurt på stående fot (hade ändå inte så många alternativ, har ju inget bor och knappt ens en stol kvar i lägenheten), borstade tänderna och tog med mig hunden ut. Efter promenaden packade jag in allt jag behövde i bilen och körde norrut.

Det var bestämt sedan flera veckor att jag skulle åka norrut idag, till mina föräldrar. 35 mil vilket tog precis fyra timmar. Försökte äta frukost på vägen, men fick mest i mig te. Ville inte ringa någon för risken att börja gråta var alldeles för stor. Så jag lyssnade på Radiohead första timmen. Sen blev det radio, men på P3 pratade de barn så jag bytte till P1 och möttes av ”Och nu är det dags för henne att få en egen dotter…”. Så det blev klassisk morgon i P2 istället. Passade rätt bra till min sinnesstämning och det dimmiga morgonvädret.

Fast det allra första jag hörde på radion var att Kristian Gidlund hade dött. Då grät jag lite till. Och ännu mer när de spelade upp delar ur hans otroligt fina sommarprat.

Nu är jag hemma i Norrland. Känns rätt skönt, måste bara överleva lite jobb i morgon (huvudanledningen att jag skulle åka upp). Men sen tänker jag bli ompysslad av mor & far och förhoppningsvis hitta lite kantareller. Det gör mig inget om det spöregnar, jag vill ut i skogen och leta svamp. Jag behöver andas och sakta hitta ett sätt att mota bort mörkret.

Mörkret, det är nog det jag är allra mest rädd för. Rädd att hamna i en depression, i ett svart hål som jag inte hittar ut ur. Det blir bara jobbigare det här IVF-andet, tyngre för varje gång skulle jag tro. Det skrämmer mig nåt oerhört.

/k.