RD 12 – Och så kom mörkret…

Eftersom de senaste dagarna var så jobbiga psykiskt så bestämde jag mig för att testa i morse, få det överstökat. Bara få veta. Jag sov väldigt dåligt i natt, det gjorde även hunden. Tror vi väckte varandra en gång i timmen. Jag vaknade och trodde det var morgon men såg att klockan inte ens var 02.

När klockan var 05.59 så kunde jag inte somna om mer. Så jag gjorde det, jag testade. Och det gick åt helvete. Inte ens med vild fantasi kunde jag få till något andra streck på stickan. FAN OCKSÅ! Jag som drömt om positiva resultat två nätter i rad!

Jag tog en dusch och grinade ikapp med vattnet i väntan på att min älskade M skulle vakna i Polen och ringa upp mig. Eftersom hans band har en monsterresa idag (de ska köra 80 mil på dåliga vägar till kvällens spelning) så var han redan vaken och ringde mig före sju. Och jag bröt ihop så fort jag fick höra hans röst. Försökte ställa mig så att det inte skulle eka värre än nödvändigt i den tomma lägenheten och in i grannens badrum. Gick väl sådär.

Det är så satans jobbigt att M är så långt borta, hela den här ruvningen har han varit på resande fot. Jag har fått tackla allt helt själv, och det tog nog ut sin rätt i morse. Det är fortfarande drygt fyra dygn tills han kommer hem igen. Fyra dagar kanske inte låter så mycket, men det känns som ett stort svart hål i rymden just nu.

Planen hade jag redan tänkt ut, även om jag inte riktigt trodde att jag skulle behöva hantera den i så dåligt skick. Jag packade snabbt en bad med lite kläder, struntade i att sminka mig utan drog på mig mjuka träningsbrallor och en stickad tröja istället. Åt lite yoghurt på stående fot (hade ändå inte så många alternativ, har ju inget bor och knappt ens en stol kvar i lägenheten), borstade tänderna och tog med mig hunden ut. Efter promenaden packade jag in allt jag behövde i bilen och körde norrut.

Det var bestämt sedan flera veckor att jag skulle åka norrut idag, till mina föräldrar. 35 mil vilket tog precis fyra timmar. Försökte äta frukost på vägen, men fick mest i mig te. Ville inte ringa någon för risken att börja gråta var alldeles för stor. Så jag lyssnade på Radiohead första timmen. Sen blev det radio, men på P3 pratade de barn så jag bytte till P1 och möttes av ”Och nu är det dags för henne att få en egen dotter…”. Så det blev klassisk morgon i P2 istället. Passade rätt bra till min sinnesstämning och det dimmiga morgonvädret.

Fast det allra första jag hörde på radion var att Kristian Gidlund hade dött. Då grät jag lite till. Och ännu mer när de spelade upp delar ur hans otroligt fina sommarprat.

Nu är jag hemma i Norrland. Känns rätt skönt, måste bara överleva lite jobb i morgon (huvudanledningen att jag skulle åka upp). Men sen tänker jag bli ompysslad av mor & far och förhoppningsvis hitta lite kantareller. Det gör mig inget om det spöregnar, jag vill ut i skogen och leta svamp. Jag behöver andas och sakta hitta ett sätt att mota bort mörkret.

Mörkret, det är nog det jag är allra mest rädd för. Rädd att hamna i en depression, i ett svart hål som jag inte hittar ut ur. Det blir bara jobbigare det här IVF-andet, tyngre för varje gång skulle jag tro. Det skrämmer mig nåt oerhört.

/k.

Annonser

11 reaktioner på ”RD 12 – Och så kom mörkret…

    • Stort tack för omtanken! Jo jag vill nog försöka så fort det går, och jag gissar på att det kan bli i november. Men jag är livrädd för vad fler misslyckanden kan göra med psyket och självförtroendet, det lär ju inte bli lättare ju fler gånger vi försökt… Kram tillbaka!

  1. Nej, å nej, å nej… Jäkla skit! Jag som höll tummarna så hårt för dig… Förstår att det är väldigt jobbigt när du inte har M hemma. I såna här lägen behöver man närheten och kramarna. Du får söka lite meditativt lugn i de norrländska skogarna nu och låta familjen rå om dig!!
    Har ni fler i frysen? Jag hoppas verkligen att det går nästa gång. Stor kram

    • Tack snälla du! Vad fint att du hållit tummarna, jag önskar så att det kunde räcka för då kunde vi alla stötta varandra och lösa problemen på ett kick!

      Vi har en blastocyst kvar i frysen som jag hoppas få tillbaka i november eller så. Känns lite lindrigare att veta att det inte måste bli sprutor genast. Men först är målet att orka med resten av veckan och få träffa M igen, det har varit tre intensiva och påfrestande veckor då han har varit bortrest.
      Kram och god natt!

  2. Känner så fruktansvärt mycket med dig, även om det är första ivf:en så är det verkligen inte första gången som mens eller ett negativt test tar knäcken på mig! Kan bara föreställa mig hur det är att inte ha sin älskade vid sin sida en dag som denna. Det är en standardkommentar i dessa sammanhang, men ändå: det kan ju vara förtidigt för att testa.

    Jag tänkte att Kristian Gidlund var för god för att dö. Han var en av Sveriges vackraste pennor! Kommer du ihåg i sommarpratet, det där om att han sörjer de barn han aldrig fick? Tårarna bara rann. Jag grät högt, fast jag var ute och sprang. Du och jag, har i alla fall livet framför oss och det är helt enkelt för tidigt för oss att ge upp, eller hur!

    Ta hand om dig nu, plocka kantareller, njut av att vara hemma, du gjorde helt rätt. Vi tänker åka till torpet på en gång om det inte blir någon insättning. Det finns inget bättre än att vara i skog och natur när det svarta hålet hotar att sluka en.

    Kram

    • Tack fina du! Känns lite mindre ensamt av att läsa din och de andras kommentarer. Visst har jag tänkt tanken om det var för tidigt att testa, men tyvärr tror jag inte att det var det. Jag har börjat få lite mens nu, men om det inte blir mer imorgon så återuppstår hoppet igen. Hur som så ska jag testa på fredag igen (officiell testdag). Men det är en sådan bergochdalbana och den tar ju knäcken på den mest hårdhudade, och dagar när man känner sig gjord av porslin så är det inte lätt att limma ihop sig igen. Men jag är rätt stolt över att jag fixade hela insättning + ruvning + neggotest + att köra fyra timmar själv.

      Ja visst minns jag, så himla fint skrivet och talat av Kristian. Och just den biten kan ju även vi förstå, men vi har ju hoppet. Och än ger vi inte upp!

      Kram och godnatt!

    • Jag tror att man orkar för att man måste. Hittills har jag klarat att ladda om rätt snabbt på något konstigt vis. Men frågan är hur länge det fungerar…? Någon gång måste man ju komma till en gräns när det inte är värt att kämpa längre, inte på samma vis och för samma sak. En dag då alla små sorger man lämnat på vägen kommer ikapp en. Jag hoppas dock innerligt att vi slipper hamna där, vid vägs ände, det är min stora skräck. Hoppas att du kan hitta ny energi och kraft också Malin, kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s