4

Fladder

Vet inte vad det var jag kände, men något slags fladder i kombination med pulsslag i övre högra delen av magen kände jag ikväll. Jag har inte ens tänkt tanken att jag skulle kunna känna något såhär tidigt, så jag har aldrig letat tecken. Men nåt var det iaf. Häftigt och oväntat!

I övrigt så försökte jag klara mig utan åksjukepiller idag, men började må illa vid lunch så jag gav upp. Testar igen i helgen när jag ska vara hemma hela dagen.

Klarade även av en middag ute ikväll med några vänner/kunder/kollegor. Klarade av, ja ja, det jag menade var att jag var lite orolig för att någon skulle se att jag var gravid och ta upp det. Jag vill inte berätta för dem, iaf inte nu. Främst för att en av tjejerna är en bra vän men vi har inte setts på tu man hand på länge så jag har aldrig haft tillfälle att berätta för henne, hon vet inget om vår kamp heller, och jag vill att hon får veta först.

Dessutom så vill jag inte riskera att hon får veta mitt i en middag bland ”affärsbekanta” ifall att det är känsligt. Tror inte att det gör henne något, men hon är ett år äldre än mig och de har inga barn (vet att dem vill ha i framtiden), så därför vill jag vara noga. Men imorgon så ska vi på konsert ihop, min vän, hennes man och jag & M, så jag tänkte berätta för dem när vi käkar innan.

Men först ska jag och fladdret kolla på kvällens avsnitt av Project Runway, sen blir det dagens bästa – sova!

1

Ny trimester men ingen semester

Idag gick vi in i ny vecka 14+0 och även den andra trimestern. Överallt står det att nu börjar smekmånaden och att de flesta slutar må illa och istället blir pigga energimonster. I wish.

Inte för att jag ska klaga, många mår så mycket sämre, och jag är ju sjukt tacksam över att ens fått komma hit, men inte är jag pigg iaf.

Sjukt trött och Postafen gör det ju bara värre. Mår bättre, har inte kräkts på flera dagar, men är inte redo att skippa medicinen än. Ska dock göra nytt försök till det snart.

Mina kära föräldrar hälsar på, men jag har ingen chans att hänga med i min 70-åriga mors tempo! Men jag är så tacksam för att de vill så väl och hjälper oss med massa småfix som inte blivit av. Typ installera brandvarnare, röja i hallen så att vi inte behöver hugga oss fram med machéte etc.

Bästa hjälpen, som jag bad mamma om, var att hon skulle följa med mig till simhallen igår. Jag lyckas ju inte komma iväg själv, men med lite hjälp så gick det. Så glad för det! Vi simmade 600m, inte så långt men rätt lagom när jag inte tränat på nästan ett år. Nu är jag rätt pepp på att fortsätta. Behöver det verkligen!

Annars tänker jag mycket på er alla som är mitt i behandlingar just nu, med olika resultat. Ni är så jävla starka och jag hejar på er alla, sjukt mycket!

4

Niferex

Fjärde dagen med järntillskott, snart kanske jag kan räkna ut vilka symptom som beror på vad.

De första två dagarna med järn mådde jag skit. Magen var i uppror och jag kräktes på morgonen. Första dagen var det extra jobbigt eftersom jag skulle med tåget och jobba 25 mil hemifrån. Jag fick be M gå till perrongen och kolla om tåget var i tid så jag kunde kräkas i en påse ifred.

Illamåendet har gett med sig under dagen dock. Och igår testade jag utan Postafen, det gick rätt bra. Svagt illamående men inte värre än så.

Vet inte om kroppen har vant sig vid järnet eller om illamåendet mest beror på stress.

Någon annan som mått illa av Niferex?

Jag hoppas verkligen att jag får en period där jag känner mig frisk. Behöver verkligen komma igång och träna, och jag lyckas inte med det som det är just nu. Spärren är för stor.

Idag kommer mina föräldrar och hälsar på, de stannar tre dagar. Hoppas att min kära mor vill följa med mig till badhuset, för jag behöver draghjälp för att komma iväg. Längtar verkligen dit men lyckas ändå inte. En fjantig grej som att de renoverar där (badet hade precis fått nya omklädningsrum och så brann det!) och de har tillfällig ingång mm gör att jag blir än mer osäker. Typiskt.

Ha en fin helg alla ni, och grattis till Grubblaren som plussade igår!

3

Järnspikar

Igår och idag har jag tagit lite revansch i jobbet. Äntligen lyckats leverera lite och känna mig duktig. Jag är rätt mycket av en prestationsmänniska så jag har nog varit rätt deppig pga att jag inte orkat jobba.

BM ringde idag angående mina provsvar från inskrivningen. Allt var bra utom järndepåerna, de var något låga. Så jag ska börja äta järnkapslar (Niferex), hoppas magen/tarmarna funkar ändå. Hoppas att jag även blir lite piggare.

Så imorgon blir det ny morgonrutin, klockan ringer 2 timmar tidigare för att jag ska ta både järn och Postafen, sen hoppas jag kunna somna om innan klockan ringer igen.

Nu är det sovdags, god natt!

24

Lycka i kubik!

KUB-bild v13

Både M och jag var lugna men lite nervösa inför dagens KUB-ultraljud. Jag var dessutom ganska matt efter gårdagens ofrivilliga fasta.

Men allt gick bra.!

Det tog lite tid för BM att lyckas mäta nackspalten då bumlingen helst ville stå på huvudet i helt fel vinkel. Vecket var hur som väldigt litet och efter datauträkning så fick vi veta att risken för alla tre kromosomfel var väldigt låg. Bara 1/20.000 vilket känns som en lättnad (även om det samtidigt känns moraliskt tveksamt att tänka så).

Allt verkade finnas på plats, två armar, två ben och ett tickande hjärta. Bumlingens längd var 73 mm från huvud till rumpa (CRL), tre dagar större än beräknat datum. Det känns bra, jag har ju fasat för att fostret skulle vara alldeles för litet och sväva i fara.

Det var med lättade steg vi gick från sjukhuset med våra första bilder i handen. Nu ska vi våga tro på att det här verkligen händer!

Kram till alla ni som kämpar, jag önskar så att ni får känna samma lättnad snart!

21

Varannan damernas

Så verkar det vara. Igår mådde jag jättebra men idag är det värre än värst.

Det började redan i natt, vaknade 04.00 av en mardröm och kroppen var stressad så jag kunde inte somna om. Kände mig orolig i kroppen så jag gick till badrummet, hann knappt dit förrän jag kräktes galla. Skakig och utmattad somnade jag sedan om för att väckas av en gnällande hund.

Efter promenad och smoothie framför Vinterstudion på SVT började jag vika kläder. M var redan i full gång med att riva bort masonit för att få fram pärlspont så jag ville ju bidra med något vettigt jag med. Orkade dock bara en timmes långsamt vikande, sen var jag helt slut. Vilade framför skidorna igen, men somnade nästan. Fick bara i mig lite yoghurt till lunch.

Efter flera timmars vila tvingade jag mig upp och ut med hunden igen. Trött och skakig. Hann bara gå 25 meter innan jag började må illa. Fick skynda mig till toan efter vår korta promenad. Yoghurten blev jag av med snabbt.

Efter inrådan från M så tog jag en Postafen och åt lite kräm & mjölk. En timme senare kom den upp igen, trots medicinen. Suck.

Så nu är jag ännu tröttare och tommare. Vet inte riktigt vad jag ska försöka mig på i näringsväg…

Hoppas att imorgon blir bättre, vill vara fit for fight när vi ska på KUB. Både längtar och fasar.

8

Hej livet!

Jag tror det har börjat vända nu, hoppas verkligen att det är så. De senaste dagarna har jag mått lite bättre; orkat lite mer och kunnat äta bättre. Och jag har inte mått illa. Så idag testar jag utan Postafen och det har gått jättebra hittills!

Tror att det är medicinen som gjort mig så galet trött vid lunchtid. Har somnat pang bom vid ungefär samma tid flera dagar i rad. Men inte idag.

Idag är första dagen på, jag vet inte hur många veckor, som jag känner igen mig själv. Jag har orkat göra saker och inte känt ångest över huset eller annat. Lagade till och med risotto till lunch och åt med god aptit, lite skillnad mot förra helgen då jag svimfärdig lyckades få ihop en lasagne som jag sedan petade i mig motvilligt.

Livet är på väg tillbaka och jag är sjukt glad och tacksam för det!

Trevlig kväll på er alla!

4

Inskrivna och klara

Nyss hemkommen från vårdcentralen och inskrivning hos barnmorskan. Känner mig gladare och piggare än på länge, är väldigt nöjd med vår BM. En stor fördel med att bo på en liten ort är att vi alltid får träffa samma BM vilket känns väldigt tryggt. Läste nån annan blogg där de alltid fick träffa ny personal, det lät väldig jobbigt och osäkert.

Vi, eller främst jag, fick massa hälsofrågor och de tog massa prover. Jag skrev ned det vi fick veta idag, vill försöka lära mig mer och kunna jämföra själv.

Blodtryck 105/70
Protein i urin OK (hög protein indikerar annars havandeskapsförgiftning)
Blodsocker 4,2

Alla andra prover dröjer och BM ringer bara ifall det är nåt som avviker.

Vi fick även kolla Hepatit C, frivilligt, men lika bra att veta tänkte vi. Tydligen bara vissa Landsting som kollar detta i något slagit forskningsprojekt.

Jag sa att jag varit väldigt trött och låg, hon tog det verkligen på allvar. Om jag inte mår bättre om några veckor så måste jag ringa och få tid hos kurator eller psykolog. Tydligen är det vanligt att om man är deprimerad under graviditeten så blir man det även efter förlossningen. Läskigt.

Men jag tror inte att jag är deprimerad utan mest att jag är trött, lite orolig och oföretagsam. Blir jag bara lite piggare så tror jag att det vänder, jag mår ju mycket bättre när jag orkar jobba och fixa.

På måndag är det dags för KUB, vill bara ha det gjort och få veta. Idag känner jag iaf mer förväntan än oro. Sedan blir det ny väntan i cirka fem veckor till RUL. Spännande!

Idag känns som en bra dag, äntligen!

4

Bekväma kläder & obehagliga tankar

Idag invigde jag mina nya bekväma gravidkläder. Vilken fröjd att slippa tryck över magen och en bubblig midja.

Kände mig genast mycket finare och gladare. Kul att ha byxor som omväxling, jag använder annars alltid klänning.

Är väldigt nöjd med mina mamma-leggings, världens minst creddiga plagg men ack så sköna att ha i vintervädret. Jag skulle egentligen kalla dem långkalsonger. Tänker använda dem så iaf, jag vill inte hasa runt som en dagisfröken 45+ i leggings och chiffongtunika. Jag vill gärna vara bekväm, men där går banne mig min anständighetsgräns. Fast det får jag säkert äta upp om fem månader när jag inte orkar bry mig längre…

Om graviditet inte varit så himla laddat för mig de senaste åren, och därmed även gravidkläder, så skulle jag ha skaffat sådana här långkalsonger för flera år sedan. Perfekt att det inte klämmer åt utan istället går omlott så det är noll risk för glipor och kall mage.

Jag börjar sakta vänja mig vid tanken att våga erkänna mitt tillstånd. Inga problem att säga det till tandläkaren idag, men folk jag känner är svårare. Ännu vill jag inte säga ett ord, men om nån skulle fråga pga magen så skulle jag ju erkänna.

Längtar till och fasar för måndagen och KUB. Det känns som en väldigt viktig brytpunkt. Tänker inte på sannolikheten för Downs, utan på fostret över lag. Får obehagliga känslor då och då, så rädd för att allt är bluff. Att fostret har slutat växa och dött. Hemska hemska tanke.

På måndag vet vi. Sex dagar kvar. Försöker fokusera på att jag kräktes i morse trots medicin. Det borde vara ett bra tecken.

Tack alla ni för det fina stödet, det värmer verkligen. Kram!

6

Väntat och oväntat

Tiden rullar sakta på, jag mår fortfarande ursligt och har svårt att komma igång. Trött, svårt att äta, måste ta åksjukepiller och deppig. Känner mig så otacksam som inte kan glädjas. Tänker så på er som fortfarande kämpar för ett plus.

Men jag hoppas humöret, energin och livsglädjen hittar tillbaka snart. Behöver den!

Försökte peppa mig själv lite idag genom att handla lite bekvämare och snyggare kläder. Jag har nog inte fått så mycket större mage än (hade en liten bula redan innan), men alla mina kläder har gått ut på att dra åt och hålla in magen i manisk rädsla för att någon skulle tro att jag var gravid när jag verkligen inte var det. Så jag äger bara massa klänningar som markerar midjan och tajta strumpbyxor. Inget som känns behagligt längre. Pallar inte tryck på magen längre så idag blev det gravidbyxor från HM och extra rymliga strumpbyxor. Känns både roligt, skönt och läskigt.

Har lyckats vända dagen till det bättre men hade det lite segt i starten. En nära vän ringde och berättade om sin omtumlande jul och avslöjade att hon också var gravid, helt oplanerat. Hon har distansförhållande och de hade skyddat sig hyfsat noggrant. Men trots det så var hon gravid, mindre än två veckor efter oss. Jag glädjs men det stör mig även lite.

Det är hennes andra oplanerade graviditet. Tack och lov med en bra pappa (första barnets far håller de sig gömda för). Jag vill verkligen att de ska ha det bra.

Det som jag tror stör mig är att det är så nära inpå oss, jag är rädd för jämförelser. Tänk om nåt händer? Tänk om det inte går bra för båda? Jag har så svårt att prata om det här redan, kan inte hantera det än, medan hon ringde från simhallen glad i hågen. Jag känner mig mest som en strandad val (och det innan jag ens blivit tjock, hur ska det gå?!)

Vill bara att närmsta veckan ska gå. Tre delmål att fokusera på:
Imorgon är det ny vecka; 12+0. På torsdag är det inskrivning, får väl veta sen om jag har järnbrist. På måndag är det KUB, det största delmålet hittills. Om allt ser bra ut om en vecka så vill jag verkligen våga vara glad.

Långt svammel, nu är det sovdags – det bästa på hela dagen!

God natt!