6

Förlossningsberättelse del 2

Jag började skriva andra delen när Svante var två veckor gammal och det kändes som jag var långsam då, tjoff! så har det gått en månad till innan jag äntligen lyckas skriva klart. Jag har haft fullt upp med gulsot och vardag så jag har inte haft nån tid att skriva om förlossningen, men jag vill ju få det på pränt innan jag glömmer det mesta så jag gör ett försök nu. Inser redan att massa detaljer är borta ur minnet och jag har svårt att minnas det exakta tidsförloppet men jag skriver allt jag minns…

Klockan var alltså 8.30 när vi kom in på förlossningen och värkarna kom med två minuters mellanrum, jag fick gå upp till att mellanandas för att hantera dem.

Det första BM (Kristin) ville att jag skulle göra var att lämna urinprov men det gick inte (de fick tömma med kateter lite senare istället). Men väga mig var jag iaf kapabel till, +14 kg totalt så jag slapp tresiffrigt. Nästa steg var att sätta CTG och mäta mina värkar, så jag fick byta om till vårdsärk och lägga mig i sängen. Tror jag låg så i 20-30 minuter innan personalen kom in igen. Under rätt lång tid låg jag med mätutrustningen på, det var svårt att få bra koll på barnets hjärtslag och de var lite bekymrade över att pulsen var något låg eller svag. Men vi hann faktiskt aldrig bli oroliga. Däremot hann jag kräkas två eller tre gånger den första timmen, magen var dock rätt tom sånär på lite vatten, och förblev så resten av dagen. Jag hann aldrig äta något och var heller inte hungrig, bara törstig.

BM frågade om min inställning till smärtlindring och då svarade jag att jag inte hade några principer för eller mot bara att jag helst ville slippa epidural om jag fixade det då jag var rädd för att få den. Men jag sa även att jag kanske ångrar mig om nån timme och behöver jag den så fick de säga till mig. Men min önskan var att klara mig på andning och lustgas. Att vi gått profylaxkurs behövde vi inte ens säga, det var rätt uppenbart på min andning som de tyckte var bra så de peppade mig bara att fortsätta så, det kändes tryggt för då visste jag vad jag skulle fokusera på. Och jag hade fullt upp med det! Värkarna kom hela tiden tätt, max två minuter mellan.

Vet inte vad klockan var när de först kollade om jag var öppen något, men det var väl på förmiddagen, och då var jag öppen 3 cm. Eftersom det redan gjorde rätt ont så fick jag en morfinspruta, något man kan få endast en gång. Har ingen aning om hur stor eller långvarig verkan den gjorde men jag kunde iaf andas på i några timmar utan problem. M fanns hela tiden vid min sida, förutom när han behövde fixa P-tillstånd för bilen och ringa djurkliniken och avboka hundens vattenrehab, och det kändes såklart tryggt. M servade mig med saft mellan värkarna och peppade och berömde mig hela tiden, själv hann jag inte säga många ord under dagen.

Efter några timmar (osäker på tiderna då jag aldrig frågade och eftersom jag tidigt tog av mig brillorna så kunde jag inte ens se klockan själv) så var jag öppen 5 cm och hade då rejält ont. Då sa jag att jag kanske behövde epidural ändå, inte än men om det här bara var halvvägs så var jag rädd att inte palla smärtan. Jag lättandades varenda värk och hann knappt vila mellan så jag var redan rätt trött av allt flåsande, även det tar på krafterna. M peppade och stöttade mig i andningen när han märkte hur krävande det var. Då föreslog BM lustgas ett tag för att skjuta på epiduralen. Det tog ett par värkar att få in tekniken med masken, långa djupa andetag istället för puffandet, och att börja tillräckligt tidigt i värken för att gå effekt och att släppa masken när piken precis var nådd. Men det kändes bra, en ny teknik att fokusera på och tur var det för få gjorde det jävligt ont men med lustgasen var det hanterbart. Efter två timmar gjorde BM (Malin tror jag) nästa koll men jag uppfattade inte vad som hade hänt. När en annan BM (Sofia?) kom in så sa jag att nu kanske jag måste ta den där jäkla epiduralen ändå för nu är det kämpigt, och jag trodde jag hade ett bra tag kvar, men tydligen inte. Jag var redan fullt öppen, de sista 5 cm tog bara två timmar (jag tror att andningen var nyckeln till effektivt värkarbete, jag stretade aldrig emot smärtan så kroppen låste sig inte utan kunde jobba på hela tiden. Eller så hade jag bara tur) så BM sa att den hinner nog inte göra nån nytta nu. Jag kände en stor lättnad och förvåning över att det gått så fort för fan vad ont det gjorde nu.

Nästan hela värkarbetet hade jag gjort sittandes/halvliggandes i sängen, sånär som nån kvart på pilatesbollen i början. Bollen var dock för liten för mina långa ben så det kändes aldrig som nån avlastning. Men när jag var öppen 10 cm så ville BM ha upp mig ståendes, inte det lättaste i det läget! När jag skulle flytta mig så var jag tvungen att släppa lustgasen och ta ett par verkar med bara andningen, det var kämpigt men det gick – rätt häftigt faktiskt. Jag hade dock väldigt svårt att stå upp, pallade inte att sträcka på ryggen och knäna ville bara böja sig så jag såg nog ut som en groda med puckelrygg. Men vitsen med att stå var ju utnyttja gravitationen så att barnet lättare skulle komma ner i bäckenet. Jag kände ett väldigt stort tryck neråt och hade svårt att inte krysta så det blev inte många minuter med stårullatorn, det gick inte att stå. Värkarna gjorde så ont så jag bitvis skrek i masken, behövde få ut det på nåt vis för när smärtan pikade så orkade jag inte andas rätt längre. Så jag fick ta mig till sängen igen och ganska snart var det dags att släppa lustgasen och börja krysta.

Första krystvärken var tydligen för kort och klen, jag hann krysta två gången och det räckte inte. Dock tror jag att det snarare var min brist på teknik som gjorde det än längden på värken, jag hade ju inte en aning om att man skulle krysta flera gånger på en värk utan trodde nog att det gällde att pressa länge ihållande. Men BM beslöt snabbt att jag behövde värkstimulerande så att jag skulle hinna krysta minst tre gånger per värk. Och det gick även om jag tyckte det var lite svårt att fokusera krystningen rätt i början. Men när jag hade fått handtag att hålla i (på rätt avstånd) och plattor att söta fötterna mot så gick det mycket lättare. Jag kände ändå inte att jag prickade helt rätt med kraften, trodde väl det skulle kännas annorlunda, men sköterskorna sa flera gånger att jag var väldigt stark så jag var väl inte helt fel ute. Hur många krystvärkar som behövdes har jag ingen aning om och när BM Malin sa att jag kunde få känna huvudet vid nästa värk om jag ville så sa jag genast nej tack (!) Ville inte alls känna, fattade inte ens hur jag skulle nå dit med handen, för i det läget ville jag inte tänka på hur stort ett barn är eftersom jag faktiskt skulle klämma ut ett strax och det kändes läskigt stort redan som det var. Så jag tog i allt jag hade och liksom brölade, inte nån käck falsett direkt, ur mig smärtan. När det var riktigt nära så fick jag hålla upp och andas utan att trycka på, tror det gick rätt bra jag minns att jag flåsade högt iaf, sen fick jag äntligen ta i igen. Och ut kom huvudet och på nästa värk sa BM att jag skulle ta i lite till och tjoff så rasslade hela barnet ut. Vilken märklig känsla det var, hela kroppen tog en rejäl suck av lättnad!

Jag vill minnas att barnet skrek direkt men M minns annorlunda och han var ju inte hög på lustgas. BM höll upp det kladdiga lilla barnet framför mig och frågade Ser du vad det är? vilket jag verkligen inte gjorde då jag fortfarande var utan brillor och närsynt. Större delen av dagen blundade jag eftersom jag ändå inte riktigt uppfattade hur folk såg ut eller vad de gjorde. BM sa att vi fått en pojke och strax därefter lade hon honom på mitt bröst. Den glädjen och lättnaden är svår att beskriva. Jag var helt rusig av lustgas och adrenalin och lyckan var total. Mitt i allt så skulle dock moderkakan ut, hur fanken då tänkte jag, jag har ingen ork kvar! Men det gick på nåt vis ändå.

Klockan 17:53 kom han ut, knappt elva timmar efter att vattnet gick. Redan då visste vi att vi fått en Svante, namnet har vi haft med oss i minst fem år. Han vägde 4000 gram och var 53 cm lång, vilket förvånade mig – jag trodde på 3,5 kg eftersom det gick lättare än jag trott att få ut honom. Dock en jäkla tur att han kom 19 dagar tidigt och inte han bli ett kilo tyngre!

När Svante låg på mitt bröst så andades han tydligen stånkigt, det förstod ju inte jag så jag blev inte orolig, men BM var inte nöjd så de bar ut Svante till barnbordet i akutrummet mittemot. M fick följa med dit och det var enda gången under hela dagen som han tyckte var obehaglig, när sköterskan satte syrgasmasken på Svante och de väntade på narkosläkaren. Läkaren var en redig brud som höll honom uppochner och M kände sig lugnare när hon kom dit och tog över. Själv hade jag fullt upp med annat så jag kopplade liksom bort att de gått iväg med Svante.

Jag hade som sagt fullt upp. BM klämde hårt som attan på min mage för att känna att hela moderkakan var ute, shit vad ont det gjorde! Antagligen för att jag inte hade energi kvar att tackla smärtan. Sedan var det dags att sys, för jag sprack en del (inte hela vägen tack och lov, men tydligen en 2a på skalan 1-4 där 4 är värst). Gynläkaren som skulle sy var uppenbart frustrerad på mig då jag inte kunde slappna av tillräckligt. Men jävlar vad jag försökte, men det gick inte, det dög inte. Det gjorde så himla ont trots bedövning, nog det värsta på hela dagen! Till slut kom en till BM (Sofie) in och styrde upp det som M sa, hon förstod hur ont jag hade så hon beordrade mer bedövning och tryckte lustgasmasken över ansiktet och höll den där lääääänge tills jag nästan dåsade bort. Först då kunde han sy, och han höll på i vad som kändes som en evighet. BM lättade på masken när hon såg att jag höll på att försvinna men direkt så började jag kasta med huvudet i panik och kroppen hoppade så hon tryckte genast tillbaka masken. Med masken på så kände jag ingen smärta alls, helt fantastiskt.

M och Svante kom alltså tillbaka in i rummet när jag syddes, då var andningen bra och faran över. Jag minns att jag i dimman inte kunde sluta le när jag tänkte på att de fanns där, M och vår son!, så häftigt och smått overkligt. Svindlande känsla!

Annonser
8

En månad

Idag fyller Svante en månad. Redan nu tycker jag att allt gått så fort, snart flyttar han väl hemifrån och börjar på konstskola i Paris som M sa. En månad där allting är helt nytt men ändå rätt självklart. Jag är positivt överraskad över hur jag kan tackla sömnbristen och att jag känner mig så lugn trots att jag är en total nybörjare på allt. Men det märks inte tydligen, det sa iaf barnmorskan när hon kom på hembesök med BVC-sköterskan i måndags, när jag bar Svante på ena armen och lekte med hunden med den andra. Häftigt faktiskt, att jag kunde finna mig såpass lätt i den nya rollen. Mamma.

Tänk att jag fick bli mamma. Jag har ännu inte vant mig vid ordet. Att M är pappa känns lika stort det, men att han är världens bästa pappa är jag inte ett dugg förvånad över för det har jag vetat länge. Det finns inga ord för hur mycket jag älskar dem båda, mina pojkar, och jag är oändligt tacksam.

Nu har jag haft min första egna hemmavecka och det har gått jättebra. Det blir dock inte mycket energi kvar till att blogga. Jag läser gärna andras bloggar men har inte något fokus (eller behov?) av att skriva själv. Får se om jag fortsätter eller ej. Den dagen vi längtar efter syskon vill jag säkert skriva mycket och ofta igen. Nu fokuserar jag på nuet och det är så himla skönt.

6

Nya rutiner – på hemmaplan!

Äntligen verkar det vända och gulsoten sakta försvinna. Peppar peppar. Igår hade bilirubinvärdet gått ner av sig självt för första gången och leverprovet (ALAT) såg bra ut. Om en vecka blir det uppföljning och går det bra med blodprovet så tar man även sköldkörtelprov.

Det är otroligt skönt att få vara hemma och få en chans att skapa egna rutiner, lite synd att M måste jobba nu och att vi bara fick en enda lugn dag hemma (utan besök eller ärenden att fixa). Men lyckas vi bara få ordning på faderskapet och Försäkringskassan så kanske vi kan få några VAB-dagar retroaktivt. Inte ens jag har lyckats ta tag i min ansökan om föräldradagar, kanske hinner jag ringa nu innan FK stänger vid fyra…

Tredje dagen jag är hemma själv med Svante (och hunden) och det känns riktigt bra. Han är snäll och glad och skriker bara när han är hungrig. Äter gör han typ konstant, men det är väl så det ska vara. Lite jobbigt på nätterna bara när han vill äta i två timmar och brösten ömmar rejält. Det kommer att bli skönt den dagen då vi inte måste väcka honom (om han inte sagt till själv) för mat på natten, men det dröjer väl ett tag tills det är lugnare med det. Än är ju gulsoten inte helt borta heller så det är fortfarande viktigt med mycket mat dygnet runt.

Just ja, Försäkringskassan var det ja…

Hej!

4

Stabilt

Läget på gulsotsfronten är rätt stabilt var dagens status. Bilirubin hade visserligen stigit något, men bara 13 enheter på tre dygn till 271, så det var inom felmarginalen dessutom. Det bevisar iaf att det inte beror på mjölken så nu får jag börja amma igen vilket vi alla är glada för inklusive Svante hoppas jag. Hans mage kommer iaf bli mycket nöjdare. På tisdag har vi tid för återbesök och då ville barnläkaren att man ska ta fler leverprover och inte bara bilirubin. Hoppas det kan ge lite mer klarhet.

Även om gulheten hänger kvar så är vi rätt glada och nöjda och ska njuta av en helg hemma i lugn och ro!

0

Whiskey

Ett par fördelar med att mata på flaska har jag iaf upptäckt; M kan mata, det går betydligt snabbare även fast vi har en napp som ska vara långsam och jag blir inte så låst vid Svante. Sen insåg jag att jag ju kan äta & dricka vad jag vill, så när M blev sugen på att ta en whiskey ikväll (efter att ha sett två säsonger av Whitechapel där de konstant dricker whiskey så slog även jag till på en liten virre. Två klunkar senare var jag så varm så jag svettades(!) Jag är en ytterst måttlig konsument av alkohol i vanliga fall och har varit absolutist under hela IVF-resan, så det här var troligtvis de första starka dropparna jag druckit på tre år. Men det kändes roligt att få öppna den riktigt fina whiskyn vi köpte i vårvintras just för att fira Svante (som då var Bumlingen).

Annars är nackdelarna med ersättning övervägande, det är mer hårdsmält och ger en trög mage så Svante kräks och får kämpa för att bajsa en gång om dagen. Lilla söta stackarn. Så imorgon hoppas vi få besked att jag får amma igen även om vi sjävklart vill att gulheten ska minska. Men det är tydligen ingen omöjlig kombination har jag förstått efter lite källkritisk research. Så det håller vi tummarna för!