8

Vecka 7(6+4) Trött på begränsningar

Jag är så trött på att begränsa mig och må dåligt, först genom kämparåren där jag knappt vågade träna eller dricka en droppe och sedan genom graviditet och amning. Det här året är det första på länge som jag kunnat göra saker utan att känna mig orolig, och det har varit helt fantastiskt skönt! Först nu jag insett hur mycket jag faktiskt har begränsat mig. Aldrig mer, har jag känt. Jag har älskat att för första gången på år börja känna mig pigg & stark och tycka om min kropp, jag har älskat att jag lärt mig springa (8 km är mitt längsta hittills!) och att jag kan rida igen!

Och så blev jag gravid, vilket är fantastiskt på så många sätt, men pang! så kom det en massa begränsningar lite snabbare än jag hade tänkt mig. Och det känns mycket jobbigare än jag hade trott nu när jag fått smak på livet med en stark kropp och glatt psyke. Jag vill ju fortsätta träna, men just nu är jag vansinnigt trött och blev helt slut av att sätta ljus i utegranen. Så springa pallar jag inte ens en kvart.

Illamåendet gör mig deprimerad, igår mådde jag verkligen inte bra. Ville bara grina för att jag var trött och hungrig men inte kunde äta. Är rädd för att må illa en hel graviditet till, pallar inte det, vill få vara mitt vanliga jag och kunna glädjas ju. Så jag letade upp en ask Postafen igår kväll och bestämde mig för att om det går att göra nåt åt jobbiga symptom så ska jag göra det. Två tabletter varje dag får det bli, så att jag åtminstone kan äta. Vägrar må sämre än jag måste. Begränsningar blir det ju ändå, såklart, men jag tänker inte späka mig.

På tisdag hoppas jag att jag kan rida iaf, det tänker jag göra så länge det känns bra. Yoga är det sista passet denna vecka sen är det uppehåll flera veckor, och i januari hoppas jag kunna berätta för läraren att jag är gravid och se om jag själv kan modifiera passet så att det funkar. 

Men först blir det falafelrulle till lunch. Jag är sjukt hungrig! (Tack Postafen för det!)

4

6+1  slow motion

Äntligen vecka 7, bara sju dagar kvar till VUL. Men just nu är jag inte så orolig, för illamåendet börjar ta fart och jag är vansinnigt trött. 

Samtidigt som jag är glad att känna symptom så är jag redan less på att må illa och att känna mig låg. Gillar verkligen inte den deppiga delen med att vara gravid, där självförtroendet sjunker och jag inte kan glädjas över det som sker. Det är ju fantastiskt att jag är gravid, men allt jag känner är låt mig slippa må dåligt.

Nu ska jag hämta Svante på föris och hoppas jag inte somnar på vägen. Känner mig som en tråkig mamma som inte orkar leka, allt går bara ur på att hålla oss flytande tills M kommer hem. Fast idag måste vi packa in oss i bilen och köra 5 mil i mörker för att jag ska jobba en sväng ikväll. Blä. Men imorgon är det jag som jobbar hemifrån. Så det så.

Puss!

2

5+4 Diffusa symptom

Det känns ännu väldigt overkligt att jag är gravid. Dels för att jag hittills inte känt så tydliga symptom – eller iaf inte vågat lita på att det är symptom, och dels för att vi håller det hemligt. Jag har alltså inte berättat för nån, inte ena för mamma. Eftersom jag inte pratar om det så känns det inte på riktigt. Längtar tills vi vågar berätta, vill så gärna få överraska innan jul.

Men senaste veckan har det väl smugit sig på lite symptom, tänkte att om jag skriver ned dem så kanske jag kan se ett mönster och våga tro på dem.

Lätt illamående till och från. Kort stund på morgonen men mer på em/kväll. Har hulkat några gånger men inte kräkts.

Matlusten ändras snabbt, ena stunden illamående och nästa måste jag äta fem skorpor eller göra chokladbollar. Snabba kast.

Förstärkt smaksinne, visar sig främst när jag dricker te – mitt frukostte smakar väldigt mycket kokos vilket jag aldrig tänker på annars. 

Börjar ogilla lukten av rök, alltså när vi eldar i kaminen, det hade jag väldigt svårt för när jag var gravid med Svante.

Ikväll är jag väldigt trött och frusen och lite låg, kanske också ett tecken.

Imorgon börjar vår nya tillvaro. Svante är inskolad och ska gå sin första heldag 9.15-16.00, och vi ska jobba båda två. Spännande!

Kram!

6

5+2 Tiden går långsamt

Det är bitvis outhärdligt långsamt så här i början av graviditeten. För jag måste försöka tro att det bara är början. Även om jag var och varannan timme är rädd för ett tidigt slut. Tror att det är för att jag haft lite spottings några dagar och ännu inte har några tydliga symptom som oron pockar på.

Nedräkning till VUL timme för timme i mitt huvud. 13 dagar kvar nu, bara att härda ut. Måste sysselsätta mig så tankarna fokuserar på annat än oro. 

Mitt mantra. Just nu är jag gravid, och det är fantastiskt. Det finns inget jag kan göra för att påverka mer än att ta hand om mig. 

Är väldigt rädd för att bli sådär bottenlöst ledsen.

Just nu är jag gravid, och det är fantastiskt.

2

5+o Delmål spikat

Fortfarande vansinnigt tidigt, men skönt att skriva en femma först iaf. Kunde inte hålla mig imorse utan gjorde mitt andra digitala test, glädjande visade det GRAVID 3+, så hormonerna ökar rejält. Kände mig faktiskt lite illamående när jag duschade, får se om det var tillfälligt eller ett symptom.

Jag fick iaf tag på kvinnokliniken på morgonen och det var inga problem att få till ett tidigt VUL, så himla skönt. Var beredd att behöva övertyga men det behövdes inte. Så nu har vi ett delmål att sikta på. Den 3 december fick vi tid, då är jag i vecka 7 om allt går väl. Måtte det göra det!

Tack för alla fina grattishälsningar!

Kram!

18

Jag bär på en hemlighet

Precis lika storslaget som rubriken antyder känns det. Jag har svårt att förstå och har inte ens vågat yppa något här på bloggen. Men jag vill våga hoppas så nu skriver jag.

Jag är gravid! Spontangravid!

Vi blev ju klassade som oförklarligt barnlösa så därför har vi haft ett litet hopp om att kunna lyckas själva. Eftersom syskonförsök med IVF är så himla dyrt, för att inte tala om jobbigt, så tänkte vi att vi försöker själva ett tag innan vi kontaktar en klinik. 

Två cykler har vi gått på känn och sen köpte jag ägglossningstest och de använde jag mina senaste två cykler, och döm om vår förvåning när jag plussade för en vecka sedan! Vi är såklart otroligt glada, men vågar knappt yppa orden, det känns så overkligt.

Därför har vi valt att behålla vår hemlighet tills vi vet mer. (AC, om du läser detta, vi får höras snart. Och berätta inte för nån är du snäll). Drömmen är att få till ett tidigt VUL för att få se ett hjärta slå, först då vill vi berätta för våra familjer.

Inga symptom än, mer än utebliven mens, och tre positiva stegrande test. Idag är jag i vecka 4+6, läskigt tidigt.

Idag har jag träffat en BM och haft nån slags hälsosamtal. Mitt syfte var egentligen att få hjälp med tidigt VUL, vilket hon tyckte jag borde få, men tydligen ska jag boka det själv. Så imorgon ringer jag och hoppas på en förstående sköterska i andra änden.

Jag vill så innerligt att det här ska gå bra! Och jag önskar så att fler ska få vara med om samma mirakel som oss.

Puss & kram