6

En ny människa vs. En sämre kopia

Inatt sov jag hela natten i gästrummet medan M sov med Svante, vi gör sällan så kanske för sällan, vi trängs jämt i vår 1,40 säng och hjälps åt om nätterna. Något jag är tacksam för, men ibland är det nog bäst för alla att dela upp sig. Sagt och gjort. En hel natt god sömn, jag kommer vakna som en ny människa tänkte jag. Tji fick jag. Trots 8-9 timmar vila så mådde jag pyton imorse, Svantes pangförkylning hade istället tagit ett än värre grepp om mig. Jag känner mig som en karikatyr av mig själv, kan knappt stå upprätt. Hostan, eller om det är febern, gör dessutom att jag mår riktigt illa igen. Fy katten.

Tack o lov så är M hemma och vabbar idag, dock nästan lika käck som jag. Till lunch bestämde jag att vi skulle köpa falafel på lokala pizzerian (det är ett mirakel att vi har en i vår pyttelilla håla). Jag tvingade i mig pommes indränkta i sås i hopp om att det skulle vända illamående. Och ta mig tusan, det gjorde det! Jag trodde sömn och rikligt med vatten skulle få mig till en ny människa – men det var alltså transfetter och salt jag behövde. Haha.

Nu ska vi alla sova middag. Bara det att hunden (som just nu är nära att slumpas bort på Blocket!) gnäller som en tok. Så jag måste nog ut i kylan innan han väcker grabbarna. Huuu.

Trevlig fredag på er! 

 

9

Frustration – ett friskhetstecken

Nu har jag varit sjukskriven i snart två månader, och jag håller på att bli tokig. Fy katten vad tråkigt det är! Jag blir frustrerad, uttråkad, deppig och tappar all energi & fokus. Enklare uttryckt; jag bryts ner av att bara gå hemma. Jag är verkligen inget hemmafrumaterial!

Men som min mor sa; det är ju ett friskhetstecken att du känner så! Och hon har ju rätt, men jag sitter liksom fast just nu eftersom jag inte har ett vanligt jobb att återgå till.

Idag fick jag iaf äntligen min sjukpenning beviljad, stor suck av lättnad. Nu väntar jag istället på läkarbesök och så får vi se om det blir sjukskrivning på deltid eller ej.

Jag frilansar ju, och efter två månader utan kontakt med jobbet så finns det inget att gå tillbaka till, utan det krävs väldigt mycket energi och fokus att dra igång från noll igen. Alltså dra igång med jobb som det inte finns nån garanti att jag får betalt för, väldigt peppande alltså.

Vi bor på landet, jag har fem mil till min frilanslokal, och vi har bara en bil och vi kan inte samåka med M’s jobb och Svantes tider på förskolan. Vi behöver verkligen en till bil men vi har inte råd just nu. Lite moment 22. Jag vet ju att jag måste gasa och satsa för att få igång jobbet igen, men det känns så segstartat den här gången. Kanske för att marknaden är på väg åt skogen, kanske för att jag är på väg ifrån branschen i mitt huvud.

Gnäll gnäll gnäll. Men det är nog just för att komma igång som jag behöver skriva- och gnälla av mig. Lättare att se vad jag ska göra. Steg ett är iaf att M får ta med min dator hem från lokalen ikväll, så att jag kommer åt mina bilder och annat jag behöver. Då kan jag göra lite jobb hemifrån och tjata på kunder att köpa grejer jag inte sålt ännu, och få lite översikt. Små steg framåt.

Fast först måste Svante bli av med febern så han kan börja på föris igen. Nästa vecka borde bli bättre, då ska jag även börja träna på simhallen tre mil bort. Upptäckte att vår granne åker dit tre gånger i veckan och jag får åka med om jag vill, det är helt fantastisk bra för då kan jag gå på vattengympa och det tror jag att både kropp & knopp mår bra av.

Så, nu ska jag sluta klaga och bära in min dator. Och ta ut hunden.

Kram!

————

EDIT: M glömde datorn för han ville skynda sig hem. Jag gick ut med hunden och grinade så brillorna immade igen och jag inte kunde se skillnad på väg och himmel och hund. Sen bestämde M att vi skulle packa in oss i bilen hela högen och dra in till stan och hämta prylarna. Det tar 45 min enkel väg. Så nu sitter jag i bilen och är snart framme på lokalen och Svante har slocknat i baksätet. Hepp!

1

100 dagar

Nu har jag varit gravid i 100 dagar enligt appen och är äntligen inne i den andra trimestern! Det känns väldigt skönt men även lite overkligt.
Igår var jag till sjukgymnasten, som turligt nog kunde ta emot mig samma dag jag ringde, och provade ut ett höftbälte för att lindra foglossningen. Hon var rätt säker på att det är just foglossning jag har. Bältet känns bra även om det inte är så smickrande då det klämmer upp allt hull till en rejäl muffinstopp, men det är smällar man får ta.

Under helgen tog jag det lugnt och M fick bära mer och skjutsa kundvagn etc, så jag hade knappt ont alls. Igår var jag själv hemma med Svante hela dagen då han hade 39,5 graders feber men det gick ändå bra med kroppen, jag kände bara lite på kvällen. Så kanske var det bältet som hjälpte, för jag gick ändå en promenad i snön med hunden i ena handen och Svante på snowracer i den andra. Det var dock mycke lättare än att köra vagnen hem från föris. 

Så just nu har jag lite hopp, ska bli spännande att se hur jag känner mig efter ridningen ikväll. Så länge jag inte får väldigt ont efteråt så är det helt ok. Fortsättning följer. 

 

 

14

Foglossning

Jag var ju helt förskonad från foglossning i förra graviditeten, så det trogen vecka för mig att koppla. Men efter att ha läst på 1177 så inser jag att det nog är just det jag börjat få. Redan i vecka 14!? Fan också.

Trodde det mest var smärtor runt bäckenet, men tydligen kan det även sätta sig i rumpan. Jag får vansinnigt ont i höger skinka då och då och två kvällar i rad har det huggit till och låst sig så jag inte kan gå. Eller knappt ens ändra ställning i soffan. 

Aj aj aj!

Ni som har erfarenhet, låter det som foglossning? Brukar det bli mycket värre varje månad? Vad kan jag göra för att hålla det i schack?

Tacksam för tips!

8

Energin återvänder

Äntligen börjar jag känna igen mig själv och återfå både glädje och energi, det har kommit sakta de senaste två veckorna i och med att jag har fått vila på dagarna och det faktum att det brukar bli bättre såhär dags i graviditeten. Idag är jag på vecka 13+3, så redan är en tredjedel avklarat vilket känns häftigt.

Men jag tror även lättnaden över att KUB gick bra samt att vi tagit oss igenom gårdagens begravning gör sitt till. Två ståta stenar har lyfts. Gårdagen var väldigt fin och det kändes bra att vi var där, men fy satan vad jobbigt det var. Vår vän var ju sjuk länge så hon hade planerat själv och skrivit brev som förrättaren läste upp – till vänner, sina föräldrar, sin fru och sin dotter. Alla bröt ihop, alla skydd runt hjärtat rämnade. Även om jag kommer att sakna vår vän så tar den sorgen inte så stor plats i mitt liv, för vi umgicks inte så nära de sista åren, utan mina tankar går främst till hennes familj.

Men det var ju ett peppigt (inte deppigt) inlägg jag skulle skriva. Bäst jag torkar tårarna och kommer in på det positiva spåret igen. Jag har även fått ny energi och glädje för jag vet vad jag ska bli när jag blir stor! Är riktigt sugen på att plugga faktiskt, så imorgon anmäler jag mig till högskoleprovet så fort anmälan öppnar. Jag behöver inga skyhöga poäng (har nog lagt psykologtankarna åt sidan) men jag måste fixa ett anständigt resultat, och jag har tre chansen på mig så det borde funka. Planen är att börja plugga HT 2017 och läsa tre år, eller ev bara fem terminer om jag kan och vill räkna in en kurs jag läst för tolv år sedan. Utbildningen startar tyvärr bara på hösten, annars hade jag kunnat börja ett halvår tidigare om jag kortat ner mammaledigheten. Men ett nytt yrke, som ändå hänger lite ihop med mitt nuvarande, tills jag fyller 38 känns som en bra plan. Det ger mig iaf väldigt mycket hopp just nu. Älskar ju mitt jobb och att driva eget AB, men villkoren är så dåliga i branschen att det inte finns nån anständig framtid. Och då försvinner glädjen, tryggheten har ju alltid varit vacklande men nu är den helt borta.

Tänk att få en anställning, och kollegor, och en lön som är samma varje månad! Vilken utopi för en som alltid varit enmansföretagare i en hård bransch i ständig kris. 

Loggade in på CSN tidigare idag och konstaterade att jag bör ha rätt att låna fullt 5,5 terminer vilket är himla skönt att veta. Upptäckte dessutom att man får extra studiebidrag om man har barn, nästan en hel tusenlapp i månaden om man har två barn, det är ju helt fantastiskt!

Tanken slog mig just att om jag bara får ett anständigt resultat på HP i april så borde jag nog söka redan inför denna hösten. Som en backup ifall det skulle gå snett med graviditeten. För gör det det så behöver jag verkligen nåt nytt att fokusera på istället för att vänta. Hängslen och livrem.

Älskar hur som känslan över att ta tillbaka kontrollen över sitt liv, jag hatar att känna mig livegen eller att leva i limbo. Och nu har jag en plan, en realistisk och vettig plan, som ger mig hopp.

Kram!

4

Vilken lättnad!

Allt såg bra ut på dagens ultraljud, en enorm lättnad! Tror att M blev lite överraskad över sin egen reaktion, han hade nog inte insett hur skönt det skulle kännas om allt gick bra. Själv fick jag helt ny energi, nu vänder det känner jag.

Låg risk för kromosomfel, vi fick inga siffror, och ”Limpan” (vet inte varför vi börjat säga just limpan) var stor och fin. Såpass stor att BM flyttade datum för BF tre dagar till 17 juli. Så jag är redan i vecka 14 nu!

 
Tack alla som hållit tummarna! ❤️

11

Oro inför KUB

På tisdag är det äntligen dags för KUB-testet, jag längtar men är även orolig. Känslan av att nåt är fel kommer och går. Antar att det är fullt logiskt, klart man blir orolig, men det gör liksom att jag inte riktigt vill prata om graviditeten än. Behöver få veta att det verkligen är som det ska först. Jag är nog mer orolig för att det avstannat än för nåt allvarligt fel, men tankarna varierar.

Idag är vi redan inne i vecka 13 iaf, 12+3 närmare bestämt, så risken för tidigt missfall bör ju ha minskat rejält nu!

Dagen efter UL ska vi på begravning. Tänker att om vi mår piss pga dåligt besked så får vi lite perspektiv. Vår jämnåriga vän har dött i cancer, kvar är hennes fru och deras dotter. Så vansinnigt sorgligt. Vi lever ju och har varandra, så hur KUB än går har vi allt!