Hormonerna anfaller

Lever det ljuva livet med baby blues och förstoppning… Lyckan går hand i hand med ångesten, jag vet ju att det är så i början men fan vad jobbigt det är bitvis ändå. 

Det första dygnet var jag så trygg och stabil, grät inte en tår (inte för att det är nåt att sträva efter!) men i bilen på väg hem från BB så brast det första gången. Eller, det brast väl strax innan när BM frågade om jag haft en bra förlossning. Jag behöver bearbeta den frågan känner jag, kanske borde prata med en auroraBM vid tillfälle. Kanske återkommer till ämnet när jag har tid och ork.

Jag vill helst inte bli ledsen när Svante är med, han är ju så liten så han kanske blir rädd eftersom han inte kan förstå (fast det kan väl inga barn egentligen). Vill ju vara hans vanliga mamma för att han ska vara trygg och inte känna sig utkonkurrerad. Men det är ju svårt eftersom jag måste amma och skydda lillebror, mota bort vänliga försök till syskonkontakt med snoriga händer som plötsligt kastar saker. Det är så jobbigt att behöva vara en höjning försvara sin bebis från den man älskar mest i världen!

Det är miljoner små saker som snurrar i huvudet och jag kämpar med att hantera allt. I grunden mår jag bra men hormonerna har kickat in så allt slår bakut då och då. Skalet är sååå tunt och under ytan är jag väldigt skör. Kände det när vi fick besök ikväll av barnens farmor, faster & vuxna kusin. Det är bara min svärmor som jag har svårt för, hon vill bara väl men hon har noll taktkänsla och jag orkar inte blotta mig för henne. Och jag kan bli så arg över hur onödiga saker hon säger/gör men biter ihop, pallar inte att brista. Jag är nyförlöst, barnet är bara två dygn gammalt, jag vill varken få kommentaren ”är han lite gul?” som hälsningsfras eller prata om förlossningen över en bit tårta, eller höra nån konstig historia om döda hundvalpar. Gah!

Har massor av tankar men får inte ut mer idag. Mår bättre nu efter att ha grinat mot Ms axel och fixat en amning som inte fick mig att vilja skrika högt. Jag fortsätter att försöka ta en timme i taget och inte tänka på framtiden eftersom det gör mig orolig.

God natt!

Annonser

4 reaktioner på ”Hormonerna anfaller

  1. Blä för babyblues, jag grät så jag trodde jag skulle gå av när det satte in!

    Kan ni inte tacka nej till besök några dar så ni får landa ifred som familj? Min oro är fö för precis det du beskriver, vår kille är 2.5 och mammig till tusen. Hyr gör man så han inte bara blir bortknuffad?

    Krama om er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s