5

Barnbesked!

Jag fick just ett fantastisk barnbesked, från mina vänner som kämpat och längtat så länge! Tur jag är själv på mitt kontor idag för jag kunde inte hålla tårarna borta.

Efter sju års kämpande, med tretton IVF-insättningar och en avbruten graviditet i vecka 15 i bagaget så ska mina vänner äntligen få bli föräldrar till en liten flicka som föddes i början på detta år. Snabba ryck blev det, de reser om bara två veckor! 

Jag är så löjligt lycklig för deras skull!

8

Blogg på is

IMG_4738
Som märkts så skriver jag väldigt sällan här. Jag har mest haft bloggen som sporadisk dagbok för att minnas Svantes första år, jag hoppas ju att få anledning att gå tillbaka och läsa om alla detaljer när vi får göra samma häftiga resa en andra gång. För visst drömmer jag om syskon.

Egentligen har jag inget större intresse av att skriva om barnet och föräldraskap, det bara blev så av farten. Det kändes trist att bara sluta tvärt med bloggen, den har ju trots allt betytt väldigt mycket.

Så jag tar en paus nu. Men låter bloggen ligga kvar, för om ett år eller så gissar jag att vi börjar med syskonförsök. Då anar jag att behovet av att skriva återkommer. Fast säkert kommer det en liten blänkare då och då när andan faller på. 

Passar på att tipsa om ett av årets bästa sommarprat – Annika Norlin. Lyssna!

Stor kram till alla som följt och stöttat, och ett ton med pepp till er som fortfarande kämpar!

5

Lutealfas, mens & stulet namn

Idag är inte min bästa dag. Jag har mens, igen, känns som det är hela tiden nu bara för att jag sluppit det i ett och ett halv år. Men allt är ju som det ska nu, hoppas jag. 

Jag är trött, äter Naproxen för att slippa ha ont, men är ändå väldigt seg och långsam. Och hjärnan är totalt obeslutsam och jag har nära till gråt. 

Fick nyss ett SMS från min barndomsvän som fött sitt tredje barn imorse. Superroligt och skönt att allt gått bra såklart. Men ändå det där stinget, speciellt då de hade valt precis det namnet som vi vill att vår framtida dotter ska få heta. En bagatell, jag vet, men ändå så blir jag lite ledsen. Antagligen avundsjuk. Blä. Hon har fått tre barn på fem år, alla kom till välplanerat på första försöket. Ja, ni fattar.

Själv funderar jag på min egen fertilitet och på om det finns en förklaring till att vi behövde IVF. Undrar såklart om vi måste räkna med att det alltid krävs hjälp. Vi är ju oförklarligt barnlösa, man hittade inga orsaker alls. Men det är en grej jag skulle vilja få klarhet i, och det är min lutealfas – om den är för kort. Därför har jag skaffat en app (Clue) för att hålla lite koll på min cykel, och som det verkar så är min lutealfas 9 dagar, i kortaste laget alltså. Lutealfasen är alltså tiden från ägglossning till mens, och den är i snitt 14 dagar och den är konstant oavsett om man har oregelbundna cykler. Det krävs minst 10 dagar för att kroppen ska kunna bli gravid. 

Så jag undrar om någon är påläst om detta? Är det där med 10 dagar hugget i sten?

Sedan undrar jag över ev samband mellan vitamin B12 och fasens längd? Läste någonstans att det kunde hänga ihop, men det var ingen säker källa direkt. Där påstods det att man kan påverka lutealfasen genom att äta B-vitamin. I mitt fall vore det perfekt, dådet upptäcktes under min graviditet att jag hade extrem brist på B12 – mina depåer var helt slut vilket tar tre år att tömma. Dvs jag har haft brist redan när vi började flrsöka få barn. Kan det vara vårt problem?

Jag äter sedan ett år tillskott och ska göra det resten av livet. Nu har jag bra värden igen, så isåfall borde ju även lutealfasen hunnit påverkats om det nu hänger ihop? Eller tar det lite tid eftersom jag nyligen fått tillbaka min mens (inne på min tredje cykel nu)?

Någon som vet nåt om detta? Som pratat med läkare om detta? Jag vill hemskt gärna veta mer så att jag på sikt kan diskutera med en läkare själv när det börjar bli aktuellt med syskonförsök.

Kram!

4

Första natten utan Svante

Är bortrest på jobb, sover på hotell i Göteborg inatt, min första natt utan Svante(!) 

Jag njuter av att få rå mig själv och att få sova själv i en stor säng med välpressade lakan. Räknar med att ingen väcker mig vid 04 för att krypa runt i sängen i en och en halv timme. Hemma har nattningen lyckats, första gången M fixar det själv. Hoppas att vi kan bryta rutinen att mamma (läs: mina bröst) krävs.

Imorgon blir det lyxfrukost utan grötkladd innan det är dags för mer roligt jobb. Men sen får jag åka hem igen och bli mött vid tåget av min fina lilla familj.

Tog en liten promenad i närheten av hotellet (bor på Flora, har blivit en favorit) och insåg hur mycket som hänt sedan jag var här senast. På knappt två år. Förra gången jag var i GBG så ruvade jag och var nära att ramla ner i ett svart hål. Minns att jag gick förbi en fin butik med barnkläder och önskade att jag skulle få anledning att handla där. Idag hade den hunnit stänga, men jag kunde istället kila in på P.O.P och fynda en jacka som Svante ska få i present på sin 1-årsdag nästa vecka. Svindlande i all sin enkelhet.

Åh vad jag önskar er alla att få göra samma resa! 

PS. Jag hade gärna passat på att ta en fika med er fina kämpare som bor här, men fem jobb på två dagar är ett lite tajt schema. Men nån gång kanske vi ses?!

5

Syskondrömmar

Jag har inte velat skriva om det här med syskonförsök, vill inte verka stressad eller otacksam. För det är jag inte. Men visst finns tankarna där. Vi har ju alltid velat ha fler än ett barn, helst tre om vi får drömma lite teoretiskt. Hur det är i praktiken att ha tre (och att ens få tre) barn är en annan femma.

Men än så länge kan jag fantisera om syskon utan att känna press eller stress. Jag har ju inte ens fått tillbaka min mens än, trots att jag bara delammat sedan september, och det är rätt skönt faktiskt. En stressfaktor mindre. 

Nu när jag trivs och mår bra och för första gången på länge känner mig stark och att min kropp börjar få ny energi och ork så kan jag se hoppfullt på framtiden och nya försök. Jag tror att vi har en chans att lyckas på egen hand, vi är/var ju oförklarligt barnlösa, men vi räknar inte med det. 

Jag kan komma på mig själv med att tänka på vad jag vill göra nästa gång jag är gravid, vad jag vill träna då tex. Jag kan även fundera på vilken klinik vi ska använda om det behövs, ska vi testa Falun eller fortsätta på vårt lokala sjukhus. Kan till och med känna mig sugen på en ny behandling(!)

Planen är att spara ihop en rejäl slant till IVF och om vi inte behöver köpa behandlingar så använder vi pengarna till ett bröllop. Det är en romantisk plan, tyvärr så ser verkligheten annorlunda ut. De tusenlappar vi har lyckats spara förra året kommer troligtvis behövas till en massa annat alldeles för snart. Som att betala fasta kostnader med, för ekonomin är jäkligt tajt just nu eftersom jag knappt har nån lön innan jag fått rulle på frilansandet igen.

Men man måste få drömma, och det tänker jag fortsätta med!

4

Gluten och infertilitet


Härom sistens läste jag och glutenintolerans på 1177 då min mor har mycket problem med magen/tarmarna och trots utredningar inte hittat orsaken. Hon har på eget bevåg plockat bort gluten ur maten och mår lite bättre. Fast det gör ju alla som undviker gluten. Hur som, jag fick ändå en aha-upplevelse när jag läste om symptom, det som är fetmarkerat är sånt jag själv har/har haft problem med sedan tidiga tonåren:

De vanligaste besvären hos vuxna som har obehandlad glutenintolerans är:

  • trötthet 
  • diarré och andra mag-tarmbesvär 
  • kräkningar och illamående
  • viktminskning 
  • blodbrist med järnbrist och brist på vitaminerna B12 och folsyra
  • värk i skelettet 
  • blåsor i munnen
  • blåsor på huden
  • svårigheter att få barn.

Jag tror inte att jag är glutenintolerant, jag har inte sett något tydligt samband mellan intag och magproblem, men jag har tillräckligt med indikationer så jag vill iaf göra en utredning. Och ska jag vara ärlig önskar jag nästan att jag fick diagnosen då det skulle kunna förklara vår oförklarliga barnlöshet och ge hopp om syskon utan IVF i framtiden.

Det som gör att jag ändå vill påbörja en utredning är, förutom symptomen ovan, det faktum att gluten är ärftligt och vanligare hos kvinnor. Min moster fick diagnosen när hon blev 70 år och min mor anar problem. Min läkare på MVC upptäckte min allvarliga brist på B12 förra året, jag måste äta tillskott resten av livet, och sa att det kunde bero på gluten och föreslog att jag kunde göra utredning när jag var ute ur bebisbubblan.

Enda sättet att veta säkert om man har glutenintolerans är ju att ta ett prov från tarmen, ingen kul grej att göra, men det finns ju lite olika blodprover att ta som kan ge indikationer. Så jag vill börja med det och så får jag se om det är värt att gå vidare.

Någon som har egen erfarenhet av gluten och fått infertilitet kopplat till det?

2

Fyra månader på Farsdag!

Idag fick jag fira dubbelt upp. Båda mina finaste finaste skulle firas för första gången. Första Farsdag för M, förra året var vi olyckligt ovetande om att vi skulle få fira ett år senare. Vi visste inte då att vi dagen efter skulle börja den häftigaste resan av dem alla. För den 11/11 2013 fick vi tillbaka vår sista blastocyst från frysen, som blev Bumlingen och sedan visade sig vara Svante! Idag firar vi dessutom att han är prick fyra månader. Tänk om vi hade vetat det för ett år sedan. Jag hoppas att ni som fortfarande kämpar förtvivlat vågar tänka tanken att det kan vara imorgon det vänder. Jag håller tummarna för er alla.

Svante fick fira de fyra med mat. Idag testade vi passande nog den allra första smakportionen. Vi gjorde en liten morotspuré (kokt morot och lite ersättning gjord på spadet) som han åt och svalde under förbryllad tystnad. Verkade inte riktigt förstå vad som hände. Inget jubel men heller ingen gråt eller spott. Fortsättning följer. Däremot satte den halva teskeden med morot fart på magen för han puttrade rejält hela kvällen stackarn.

Dock har vi vuxna inte firat med nåt gott att äta. För jag vågar ju knappt äta alls. Men snart så vänder även det hoppas jag, för imorgon bitti så är det dags för operation. 07.15 skrivs jag in på dagkirurgin och en timme senare så ryker gallblåsan. Jag känner mig nästan pirrigt nervös som ett barn inför julafton (äh, jag är fortfarande så inför födelsedag & jul!).

Bäst jag somnar nu och snarkar ikapp med Svante. Klockan ringer ju snart, jag måste ju hinna pumpa ur och extremduscha innan vi åker till lasarettet. God natt!

7

Så satans orättvist

Det handlar inte om mig, utan om mina vänner. Men jag blir så ledsen.

Pratade med min fina vän som jag lärt känna nära de senaste åren då hon stöttat mig genom barnlösheten eftersom hon och hennes man redan hade kämpat länge när vi började umgås. Vi hade inte pratat ordentligt sen i våras då vi bara setts samtidigt med andra. Men nu berättade hon att efter sex-sju års kämpande, med 13 misslyckade embryoåterföringar och snart 40 år fyllda, hade blivit spontangravid i våras! Men de hade fått dåliga siffror när de gjorde KUB så de gjorde fostervattenprov och fick beskedet att avbryta graviditeten i vecka 15. Ett och ett halvt dygn pågick förlossningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Blir bara så jävla ledsen. Det är så förbannat orättvist.

Samtidigt plingade min mobil till och jag får ett sms från M som skriver att hans vän ska bli pappa i maj. Jättekul såklart, men det känns så konstigt eftersom han länge sagt att han aldrig ska ha barn. Men när han och hans tjej hälsade på oss och Svante i augusti så såg de väldigt barnsugna ut. Och räknar man på det så blev hon nog gravid precis då. Skulle inte förvåna mig om de åkte hem från oss och låg ett par gånger och sen var det klart.

Krocken gör det liksom ännu mer bisarrt. Att det ska vara så galet orättvist. Jag önskar så att jag kunde göra nåt åt det men det funkar ju tyvärr inte så.

God natt!

5

En bumling men flera gallstenar

Imorse var jag på sjukhuset och gjorde ultraljud för att leta gallsten. Kunde såklart inte låta bli att tänka på om jag kommer att få chansen att göra fler UL i mitt liv med roligare bilder på skärmen. Vi vill ju väldigt gärna att Svante ska få syskon i framtiden. Men det var ju inte det saken gällde idag.

Mycket riktigt fanns det ett helt gäng med stenar i gallblåsan i varierande storlek, de största på knappt 1 cm. Läkaren skulle rapportera till AT-läkaren jag mötte på akuten, och som beställt undersökningen, som sedan skulle kontakta mig inom två veckor. När jag var hemma tre timmar senare så ringde AT-läkaren med besked(!) snacka om bra service! Kontentan blev att jag ska få träffa kirurgen för konsultation och så får vi se vad hen tycker vi ska göra, troligtvis avvakta med ev operation ett tag.

Vi var även på BVC imorse. Svante väger nu 6060 gram och är 62 cm, vi måste snart byta blöjstorlek insåg vi – hej vad det går!

God natt!