6

Sjukt nervös – men det gick bra!

På väg till sjukhuset, snart får vi får dom. Så känns det iaf. Jag har ammat och ammat och Beppe är inte slö iaf. Men visst är han gul. Jag räknar med att bilirubin har stigit men hoppas innerligt att det inte är så högt att han måste sola.

Mina föräldrar kom igår kväll, på min inrådan, så de passar Svante och går ut med hunden. Det underlättar, speciellt efter den här natten då vi knappt fått sova alls och försov oss. Vaknade 25 min innan vi behövde åka(!)

Oavsett besked idag så är jag glad att M är med mig idag, även inne hos läkaren, så vi kan tackla allt tillsammans. Han är mitt allra största stöd i allting, och jag hans, och det blir extra tydligt nu.

Håll tummarna för att vi får åka hem tillsammans idag!

————

Det gick bättre än jag hoppats, lättnaden är enorm! Bilirubin hade stigit så de tog ett blodprov (vilket gick lätt tack o lov). Provsvar fick vi på tio minuter för de hade en maskin sköterskorna kunde använda till analysen, vi trodde de skulle behöva skicka till lab och behöva vänta nån timme på svar (för så var det på lilla sjukhuset med Svante). Men glädjande nog var värdet rätt långt under solgränsen så vi fick åka hem igen. Dock ska vi tillbaka på lördag för ny koll, och då hoppas vi att värdet är lägre och inom lågrisk. Vikten var jättebra, +0,8 hg på två dygn, så skönt att få ett kvitto på att amningen funkar även om det gör ont.

4

Voltaren rakt i skinkan

Ligger på akuten igen och väntar på ett ultraljud av magen/gallan. Vaknade vid 05 av ett begynnande gallstensanfall som blev riktigt illa. Hade en diclofenac hemma men den kräktes jag upp efter bara en kvart så jag var tvungen att åka in för smärtlindring. Vilken ljuv lättnad när sprutan i skinkan började kicka in!

Nu har jag bara ont i brösten, kunde ju inte amma på natten/morgonen pga smärtan så Svante fick ersättning. Skönt att han är van att få på flaska två gånger om dagen (jag ammar ca 80%)… Fick just veta att jag får gå till BB och pumpa ur innan röntgen, skönt!

När jag inte är på akuten och härjar så har jag det bra. Trivs väldigt bra hemma med Svante, M och hunden. Vi målar och snickrar så mycket vi orkar och hinner utan att pressa oss, det är så kul att vi kommer framåt med huset!

Nu är Svante i ett utvecklingssprång, det fjärde enligt Wonder Weeks, så han har lite humörsvängningar och gråter oftare och vill bli buren ännu mer. Men hittills är det ändå fullt överkomligt vilket är tur eftersom det kan vara i fem veckor. Han är så himla lugn och snäll i övrigt, världens goaste unge! Åh, nu längtar jag hem!

Kram!

5

Mina bästa tips inför första barnet

Tänkte skriva ner lite tips som jag fått till mig av mina nyvunna erfarenheter som gravid och mamma. Jag hade noll erfarenhet av spädbarn innan och var helt novis, jag hade heller aldrig pratat förlossning med någon. Jag är nog inte den enda IVFaren som undvikit babysnack, så när vi äntligen lyckades bli gravida så var det mycket info att ta in och många beslut att fatta. Och jag gissar att det är säkert några läsare som är i liknande sits och förhoppningsvis fler som snart plussar, därför sammanfattar jag mina bästa tips hittills. Ta till dig det som passar dig och strunta i resten! (Det bör man förresten ha som allmänt motto gällande hela graviditeten och småbarnslivet).

Först ut;
Inför förlossningen

• Kunskap är makt, eller i mitt fall åtminstone trygghet, så gå en profylaxkurs. Jag hade personligen stor nytta av andningstekniken men även om man inte har det när det väl gäller så ger en kurs så mycket mer. Vi visste mer om förloppet, vi hade konkreta saker att fokusera på och vi var ett team. Den vetskapen gjorde oss båda mycket tryggare både inför och under förlossningen.

• Om du kan så försök vara ledig sista månaden, alltså från 36+0. Jag pressade mig att jobba intensivt till 36+3 vilket var i mastigaste laget. Att Svante dessutom kom redan 37+1 gav mig inte mycket vila. Sånt går ju aldrig att förutspå men ledighet kräver oftast planering så därför kan ett riktmärke vara bra.

• BB-väskan, det är väldigt få saker man behöver packa ner. Men bekväma kläder, inklusive några linnen som funkar att amma i, som du känner dig hyfsat fräsch i är bra att ha. Linnen/tröjor blir blöta av mjölk & svett rätt snabbt så ombyte kan vara bra för att inte känna sig helsunkig. Jag tröttnade på sjukhussärken rätt snart. Mellanmål till pappa/partner och dig själv kan vara bra, vi hade raw bites från hälsokosten och Oatly havredryck med smak i väskan. Snabb energi som man står sig rätt bra på. Jag hann dock bara dricka saft under förlossningen men åt direkt efter. Bars av olika slag håller ju datumet länge så det kan ligga i väskan flera veckor i förväg.

Mjukt toapapper. Man vill inte torka sig med tidningspapper som nyförlöst och ev ihopsydd! Så se till att ha mjukt och fluffigt toapapper hemma och lägg med en rulle i BB-väskan också, Landstingen har sällan lyxpapper att bjuda på…

6

Förlossningsberättelse del 2

Jag började skriva andra delen när Svante var två veckor gammal och det kändes som jag var långsam då, tjoff! så har det gått en månad till innan jag äntligen lyckas skriva klart. Jag har haft fullt upp med gulsot och vardag så jag har inte haft nån tid att skriva om förlossningen, men jag vill ju få det på pränt innan jag glömmer det mesta så jag gör ett försök nu. Inser redan att massa detaljer är borta ur minnet och jag har svårt att minnas det exakta tidsförloppet men jag skriver allt jag minns…

Klockan var alltså 8.30 när vi kom in på förlossningen och värkarna kom med två minuters mellanrum, jag fick gå upp till att mellanandas för att hantera dem.

Det första BM (Kristin) ville att jag skulle göra var att lämna urinprov men det gick inte (de fick tömma med kateter lite senare istället). Men väga mig var jag iaf kapabel till, +14 kg totalt så jag slapp tresiffrigt. Nästa steg var att sätta CTG och mäta mina värkar, så jag fick byta om till vårdsärk och lägga mig i sängen. Tror jag låg så i 20-30 minuter innan personalen kom in igen. Under rätt lång tid låg jag med mätutrustningen på, det var svårt att få bra koll på barnets hjärtslag och de var lite bekymrade över att pulsen var något låg eller svag. Men vi hann faktiskt aldrig bli oroliga. Däremot hann jag kräkas två eller tre gånger den första timmen, magen var dock rätt tom sånär på lite vatten, och förblev så resten av dagen. Jag hann aldrig äta något och var heller inte hungrig, bara törstig.

BM frågade om min inställning till smärtlindring och då svarade jag att jag inte hade några principer för eller mot bara att jag helst ville slippa epidural om jag fixade det då jag var rädd för att få den. Men jag sa även att jag kanske ångrar mig om nån timme och behöver jag den så fick de säga till mig. Men min önskan var att klara mig på andning och lustgas. Att vi gått profylaxkurs behövde vi inte ens säga, det var rätt uppenbart på min andning som de tyckte var bra så de peppade mig bara att fortsätta så, det kändes tryggt för då visste jag vad jag skulle fokusera på. Och jag hade fullt upp med det! Värkarna kom hela tiden tätt, max två minuter mellan.

Vet inte vad klockan var när de först kollade om jag var öppen något, men det var väl på förmiddagen, och då var jag öppen 3 cm. Eftersom det redan gjorde rätt ont så fick jag en morfinspruta, något man kan få endast en gång. Har ingen aning om hur stor eller långvarig verkan den gjorde men jag kunde iaf andas på i några timmar utan problem. M fanns hela tiden vid min sida, förutom när han behövde fixa P-tillstånd för bilen och ringa djurkliniken och avboka hundens vattenrehab, och det kändes såklart tryggt. M servade mig med saft mellan värkarna och peppade och berömde mig hela tiden, själv hann jag inte säga många ord under dagen.

Efter några timmar (osäker på tiderna då jag aldrig frågade och eftersom jag tidigt tog av mig brillorna så kunde jag inte ens se klockan själv) så var jag öppen 5 cm och hade då rejält ont. Då sa jag att jag kanske behövde epidural ändå, inte än men om det här bara var halvvägs så var jag rädd att inte palla smärtan. Jag lättandades varenda värk och hann knappt vila mellan så jag var redan rätt trött av allt flåsande, även det tar på krafterna. M peppade och stöttade mig i andningen när han märkte hur krävande det var. Då föreslog BM lustgas ett tag för att skjuta på epiduralen. Det tog ett par värkar att få in tekniken med masken, långa djupa andetag istället för puffandet, och att börja tillräckligt tidigt i värken för att gå effekt och att släppa masken när piken precis var nådd. Men det kändes bra, en ny teknik att fokusera på och tur var det för få gjorde det jävligt ont men med lustgasen var det hanterbart. Efter två timmar gjorde BM (Malin tror jag) nästa koll men jag uppfattade inte vad som hade hänt. När en annan BM (Sofia?) kom in så sa jag att nu kanske jag måste ta den där jäkla epiduralen ändå för nu är det kämpigt, och jag trodde jag hade ett bra tag kvar, men tydligen inte. Jag var redan fullt öppen, de sista 5 cm tog bara två timmar (jag tror att andningen var nyckeln till effektivt värkarbete, jag stretade aldrig emot smärtan så kroppen låste sig inte utan kunde jobba på hela tiden. Eller så hade jag bara tur) så BM sa att den hinner nog inte göra nån nytta nu. Jag kände en stor lättnad och förvåning över att det gått så fort för fan vad ont det gjorde nu.

Nästan hela värkarbetet hade jag gjort sittandes/halvliggandes i sängen, sånär som nån kvart på pilatesbollen i början. Bollen var dock för liten för mina långa ben så det kändes aldrig som nån avlastning. Men när jag var öppen 10 cm så ville BM ha upp mig ståendes, inte det lättaste i det läget! När jag skulle flytta mig så var jag tvungen att släppa lustgasen och ta ett par verkar med bara andningen, det var kämpigt men det gick – rätt häftigt faktiskt. Jag hade dock väldigt svårt att stå upp, pallade inte att sträcka på ryggen och knäna ville bara böja sig så jag såg nog ut som en groda med puckelrygg. Men vitsen med att stå var ju utnyttja gravitationen så att barnet lättare skulle komma ner i bäckenet. Jag kände ett väldigt stort tryck neråt och hade svårt att inte krysta så det blev inte många minuter med stårullatorn, det gick inte att stå. Värkarna gjorde så ont så jag bitvis skrek i masken, behövde få ut det på nåt vis för när smärtan pikade så orkade jag inte andas rätt längre. Så jag fick ta mig till sängen igen och ganska snart var det dags att släppa lustgasen och börja krysta.

Första krystvärken var tydligen för kort och klen, jag hann krysta två gången och det räckte inte. Dock tror jag att det snarare var min brist på teknik som gjorde det än längden på värken, jag hade ju inte en aning om att man skulle krysta flera gånger på en värk utan trodde nog att det gällde att pressa länge ihållande. Men BM beslöt snabbt att jag behövde värkstimulerande så att jag skulle hinna krysta minst tre gånger per värk. Och det gick även om jag tyckte det var lite svårt att fokusera krystningen rätt i början. Men när jag hade fått handtag att hålla i (på rätt avstånd) och plattor att söta fötterna mot så gick det mycket lättare. Jag kände ändå inte att jag prickade helt rätt med kraften, trodde väl det skulle kännas annorlunda, men sköterskorna sa flera gånger att jag var väldigt stark så jag var väl inte helt fel ute. Hur många krystvärkar som behövdes har jag ingen aning om och när BM Malin sa att jag kunde få känna huvudet vid nästa värk om jag ville så sa jag genast nej tack (!) Ville inte alls känna, fattade inte ens hur jag skulle nå dit med handen, för i det läget ville jag inte tänka på hur stort ett barn är eftersom jag faktiskt skulle klämma ut ett strax och det kändes läskigt stort redan som det var. Så jag tog i allt jag hade och liksom brölade, inte nån käck falsett direkt, ur mig smärtan. När det var riktigt nära så fick jag hålla upp och andas utan att trycka på, tror det gick rätt bra jag minns att jag flåsade högt iaf, sen fick jag äntligen ta i igen. Och ut kom huvudet och på nästa värk sa BM att jag skulle ta i lite till och tjoff så rasslade hela barnet ut. Vilken märklig känsla det var, hela kroppen tog en rejäl suck av lättnad!

Jag vill minnas att barnet skrek direkt men M minns annorlunda och han var ju inte hög på lustgas. BM höll upp det kladdiga lilla barnet framför mig och frågade Ser du vad det är? vilket jag verkligen inte gjorde då jag fortfarande var utan brillor och närsynt. Större delen av dagen blundade jag eftersom jag ändå inte riktigt uppfattade hur folk såg ut eller vad de gjorde. BM sa att vi fått en pojke och strax därefter lade hon honom på mitt bröst. Den glädjen och lättnaden är svår att beskriva. Jag var helt rusig av lustgas och adrenalin och lyckan var total. Mitt i allt så skulle dock moderkakan ut, hur fanken då tänkte jag, jag har ingen ork kvar! Men det gick på nåt vis ändå.

Klockan 17:53 kom han ut, knappt elva timmar efter att vattnet gick. Redan då visste vi att vi fått en Svante, namnet har vi haft med oss i minst fem år. Han vägde 4000 gram och var 53 cm lång, vilket förvånade mig – jag trodde på 3,5 kg eftersom det gick lättare än jag trott att få ut honom. Dock en jäkla tur att han kom 19 dagar tidigt och inte han bli ett kilo tyngre!

När Svante låg på mitt bröst så andades han tydligen stånkigt, det förstod ju inte jag så jag blev inte orolig, men BM var inte nöjd så de bar ut Svante till barnbordet i akutrummet mittemot. M fick följa med dit och det var enda gången under hela dagen som han tyckte var obehaglig, när sköterskan satte syrgasmasken på Svante och de väntade på narkosläkaren. Läkaren var en redig brud som höll honom uppochner och M kände sig lugnare när hon kom dit och tog över. Själv hade jag fullt upp med annat så jag kopplade liksom bort att de gått iväg med Svante.

Jag hade som sagt fullt upp. BM klämde hårt som attan på min mage för att känna att hela moderkakan var ute, shit vad ont det gjorde! Antagligen för att jag inte hade energi kvar att tackla smärtan. Sedan var det dags att sys, för jag sprack en del (inte hela vägen tack och lov, men tydligen en 2a på skalan 1-4 där 4 är värst). Gynläkaren som skulle sy var uppenbart frustrerad på mig då jag inte kunde slappna av tillräckligt. Men jävlar vad jag försökte, men det gick inte, det dög inte. Det gjorde så himla ont trots bedövning, nog det värsta på hela dagen! Till slut kom en till BM (Sofie) in och styrde upp det som M sa, hon förstod hur ont jag hade så hon beordrade mer bedövning och tryckte lustgasmasken över ansiktet och höll den där lääääänge tills jag nästan dåsade bort. Först då kunde han sy, och han höll på i vad som kändes som en evighet. BM lättade på masken när hon såg att jag höll på att försvinna men direkt så började jag kasta med huvudet i panik och kroppen hoppade så hon tryckte genast tillbaka masken. Med masken på så kände jag ingen smärta alls, helt fantastiskt.

M och Svante kom alltså tillbaka in i rummet när jag syddes, då var andningen bra och faran över. Jag minns att jag i dimman inte kunde sluta le när jag tänkte på att de fanns där, M och vår son!, så häftigt och smått overkligt. Svindlande känsla!

4

Stabilt

Läget på gulsotsfronten är rätt stabilt var dagens status. Bilirubin hade visserligen stigit något, men bara 13 enheter på tre dygn till 271, så det var inom felmarginalen dessutom. Det bevisar iaf att det inte beror på mjölken så nu får jag börja amma igen vilket vi alla är glada för inklusive Svante hoppas jag. Hans mage kommer iaf bli mycket nöjdare. På tisdag har vi tid för återbesök och då ville barnläkaren att man ska ta fler leverprover och inte bara bilirubin. Hoppas det kan ge lite mer klarhet.

Även om gulheten hänger kvar så är vi rätt glada och nöjda och ska njuta av en helg hemma i lugn och ro!

11

Felsökning pågår

Dagens återbesök på BB visade att bilirubin gått upp något, till 258, tyyyypiskt! Läkaren ville därför försöka se om det kan finnas någon annan anledning till att gulsoten inte ger med sig trots att Svante fyller tre veckor idag. Tydligen kan spädbarn i ovanliga fall bli gula av bröstmjölken, inte för att det är fel på mjölken utan för att det blir en olycklig kombination. Därför får jag inte amma en droppe på tre dagar, istället får Svante äta ersättning på flaska och jag pumpa ur och slänga. På lördag tar de ett nytt blodprov och ser vad som hänt.

Jag insåg i bilen på väg hem hur jobbigt det kändes att inte få amma. Nåt jag aldrig trott att jag skulle känna. Men nu har vi ju fått ordning på det och jag var så glad över att Svante gått upp ett helt hekto på tre dagar. Så helt plötsligt riskerar jag att få sluta amma helt, för så blir det ju om värdet har sjunkit ordentligt till på lördag. Lite pest eller kolera-känsla inför beskedet, antingen så får jag inte amma eller så vet vi ändå inte varför gulsoten hänger kvar. Jaja, det visar sig.

Nu ska jag återgå till min första ensamdag. Logistiken funkar hittills, nu lite mer käk om Svante vill ha sen en hundpromenad och sen ska väl jag få nåt i mig.

0

Små framsteg

Kort uppdatering. Ett extra dygns solande resulterade i en liten sänkning av bilirubin; 242. Läkaren verkade lite förvånad över att det sjunkit såpass lite men lät oss åka hem efter lunch med återbesök imorgon fm. Så det var med blandade känslor vi åkte hem.

Mitt mod går upp och ner, jag är inte orolig för Svante men jag vill få den här gulsoten ur världen nu. Samtidigt kan jag tänka mig ett dygn till på BB imorgon bara för att jag inte vill vara ensam hemma, M har nämligen en spelning som dök upp med kort varsel, och jag känner mig orolig och stressad för att vara själv till tre på natten med Svante och vår hund som bitvis är lite väl uppspelt inför tillskottet. Jag föredrar att ta små steg framför att hoppa, men det är väl lika bra att jag övar. Bara det att kväll och natt känns extra känsligt på nåt vis.

Vi får väl se hur det blir…