19

Vecka 5 (4+6)

Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva veckorubriker. Tror att det snart kommer visa sig vara en bluff. Men jag vill så innerligt att det ska fortsätta vara sant.

Enligt barnmorskan på sjukhuset som jag pratade med i morse så är jag nu i vecka 4+6. Och om tre veckor får vi komma på ett första ultraljud. Tyvärr kunde hon inte boka en tid åt oss redan nu, så jag får ringa tillbaka om två veckor.

Tydligen ska jag ringa ett annat samtal också, till mödravården. Men det känns ju helt befängt! Tror inte att jag vågar göra det redan nu. Vill åtminstone vänta tills jag har tagit ett till digitaltest och förhoppningsvis sett att hormonet har ökat. Jag gjorde nämligen ett sånt igår där det stod gravid 2-3 veckor vilket är mittensteget på testet, det var skönt att se att jag hade kommit upp till rätt nivå.

Jag är så himla lycklig för det här plusset, men samtidigt skiträdd. Det är ju så mycket som står på spel! Jag är rädd att ju högre jag klättrar på lyckostegen desto hårdare blir fallet. Men jag vill klamra mig fast även då jag vet att det inte finns några säkerhetsnivåer eller livlinor.

Tusen tack för alla grattis och hejarop, det värmer så! Och till er som inte plussat än så skickar jag all pepp jag bara kan, och jag har full förståelse om ni är några som slutar läsa min blogg nu när jag kommit över till ”andra sidan”.

Kram!

Annonser
35

RD 13 – Resultatet

Jag vaknade flera gånger inatt, 04:16, 05:21, men 06:27 kunde jag inte somna om mer. Nervös inför testet och väldigt kissnödig. Så vi bestämde att vi går upp och gör testet tillsammans (efter att jag kissat i en plastmugg ifred).

Första gången M var med och testade, han fick ställa larmet på 3 minuter. Vi stod i badrummet och kramades hårt tills klockan ringde, jag var så nervös så jag vågade knappt titta på testet. Men där var det – det extra lilla rosa strecket! Vakuum, allt stod still för en sekund. För säkerhets skull tog vi ett test till som vi hade hemma, och det blev ett klart och tydligt plus!

Lättnaden, osäkerheten, allt kändes samtidigt. Men mest glädje. Jag är överlycklig men samtidigt livrädd att nåt ska gå fel. Men viktigast är ändå att…

Jag är gravid! 🙂

Stoooor kram till alla er fina som har stöttat, hejat och peppat. Ni är bäst!

11

RD 11 – Knappt ovanför vattenytan

Det här är olidligt outhärdligt nervöst. Jag har ingen jävla aning om hur jag ska tolka min kropp, önskar jag kunde låta bli att ens försöka men det är ju svårt att koppla bort det när huvudet sitter fast på kroppen. Önskar jag var M just nu, som kan slappna av och tänka positivt utan att få massa påminnelser av stick och värk här och där.

Idag har hoppet börjat svikta, men jag håller mig än så länge ovanför vattenytan. Har känt lite spänningar och lite värk i magen under dagen, inte stick av smärta som tidigare utan mer värk. Men bara i korta stunder, typ en minut. Trodde för en stund att jag hade fått en blödning, men det var falskt alarm.

Både vill och vill inte testa just nu. Men eftersom jag sover på hotell i natt 25 mil från M så väntar jag till lördag. Vill ha honom i närheten när jag får beskedet och jag tror han vill vara med. Hoppas att eventuell mens väntar till på lördag, så vi åtminstone får göra ett test.

Tur att min kollega som jag rest med på jobb vet om läget ifall nåt skulle hända.

Tusen tack för alla fina peppande kommentarer, det betyder massor ska ni veta!

14

RD 10 – Spänningar

På flera plan, alltså både psykiska och fysiska spänningar. Hoppet går fortsatt upp och ner, och jag planerar för ett minus men ibland glimrar det där ljusa hoppet till. Tänk om det går vägen den här gången.

De senaste dagarna har jag vid några tillfällen känt spänningar i magens nedre regioner. Jag är dålig på att lägga märke till exakt var och på vilket sätt, men det smärtar till lite lätt ibland. Igår kände jag det flera gånger. Det känns först väldigt obehagligt, jag vill helst inte bli påmind om att jag ruvar. Men jag försöker tänka att det kanske är ett bra tecken, för jag brukar inte få spänningar på det här viset när jag har/ska få mens.

Vad jag minns av vårt första IVF-försök då jag plussade för första gången i mitt liv, men som direkt övergick i missfall, så kände jag ingenting under ruvningen. Kanske gjorde jag det utan att registrera det, jag tänkte inte alls då tror jag. Visste ingenting, vilket på sätt och vis var rätt skönt.

Jag har aldrig haft lust att googla symptom, det ligger mig liksom inte för. Tror inte att det går att jämföra den här typen av känningar. Vad jag förstått så är det ändå så himla individuellt och även olika från gång till gång hos samma person. Så resultatet skulle nog ändå bara göra mig mer förvirrad.

Men jag hoppas. Fan vad jag hoppas, även om jag knappt vågar säga det.

12

RD 7 – Upp upp upp upp ner

Citerar Bob Hund idag, det stämmer bra med hur ombytligt mitt humör är. Igår vaknade jag arg, men de gick över rätt snabbt, jag gjorde amerikanska pannkakor till frukost så det gjorde väl sitt till. Några timmar senare blev jag jättedeppig, först frustrerad och det kändes som om jag skulle brisera. Insåg hur mycket känslor jag har som behöver komma ut men jag har ingen bra ventil.

Bästa bästa M höll om mig och jag grät, sedan föreslog han en långpromenad för att rensa huvudet. Till vår förvåning så hittade vi nästan tre liter trattkantareller i skogen så då vände humöret uppåt igen. Resten av kvällen kändes jättebra, jag är så himla glad för att jag har M, hunden och vårt hus på landet granne med svampskogen!

Inatt vaknade jag vid 03, hade så ont i sidan av ländryggen att jag knappt kunde vända mig. Fick halta till badrummet, kände mig febrig och ögonen värkte. Tack och lov lyckades vi båda somna om efter en stund. Trodde jag skulle vakna med ryggskott men det kändes bra imorse, tack och lov.

Idag har vi fixat med innanfönster och lite annat husrelaterat, roligt när det går framåt men min stubin har bara blivit kortare och kortare. Ni vet när man helst vill ge upp bara för att en spik hamnar fel, eller för att det inte går perfekt vid första försöket med vad man nu gör. Sedan kände jag mensvärksliknande kramp på ena sidan, då dippade jag lite till. Verken försvann efter bara en kvart, men det var tillräckligt för att jag skulle få mig en kalldusch och inse att jag verkligen inte är beredd på ett negativt besked igen.

Jag kan inte se ett plus framför mig, men heller inte att det är kört. Jag är helt enkelt inte redo för ett besked över huvud taget! Snälla snälla låt oss få hoppas hela nästa vecka, orkar inte med en massa obehag när jag är ensam ute på jobb. Låt oss åtminstone få ta smällen tillsammans nästa helg. Fast shit! vad jag behöver ett positivt resultat nu.

5

RD 6 – Det rullar på

Veckan har gått fort, redan inne på sjätte ruvardagen. Nästa vecka kommer att vara än mer intensiv, ska hinna jobba i både Stockholm och Göteborg, så förhoppningsvis går det fort. Dock finns en liten oro att det skiter sig och jag får mens när jag är bortrest, det vill jag verkligen få slippa.

En fördel med stimulerad FET är att jag vande mig vid progesteronet redan innan återföringen. Så jag blir inte lika kallsvettig varje gång det känns som jag får mens, jag vet att det bara är en biverkning av Lutinus. Men nästa vecka blir det väl jobbigare, för då borde jag få mens om försöket inte funkar.

Idag är jag inne på cykeldag 27, så första målet är att ta sig förbi måndag utan mens. Fast först vill jag stanna upp och njuta av helgen, vi behöver lite ledig tid hemma i huset jag och M.

Trevlig helg!

6

RD 3 – Missade medicinen

Vaknade nyss med den underbara känslan av att nu har jag gjort allt jobbigt och pressande för denna vecka. Sen insåg jag att jag glömde ta mitt kvällsprogesteron igår. Helvete också.

Jag gör ju stimulerat FET, så jag antar att det är viktigt att jag får i mig all medicin eftersom kroppen inte producerar några hormoner naturligt den här gången. Men hur känsligt är det?!

Östrogenet kom jag ihåg, och jag tog Lutinus morgon och lunch igår. Men på kvällen var jag så trött så jag missade det.

Jag hade en improviserad föreläsning på 1,5 timme för en grupp främlingar igår kväll, sen fick jag köra åtta mil i mörkret för att komma hem. Vi var hemma först efter elva, både jag och M var helt slut. Inte konstigt att man missar medicinen då…

Någon som gjort samma procedur och samma miss? Men som ändå lyckats bli gravid?

Nu kom elektrikern, bäst jag tar på mig kläder…

**************

Tillägg kl 08:19

Jag ringde sjukhuset och barnmorskan sa att det var nog ingen fara, att jag inte behövde oroa mig. Hon sa även att man kanske kunde göra stimuleringen med progesteron 2 ggr/dag också, men att de flesta kliniker hade 3 som standard. Hoppas det stämmer.

Jag tror väl inte att det här försöket står och faller med den här tabletten, men det känns så jäkla onödigt att behöva känna den här oron och det här ansvaret. Vill inte stå där om två veckor med ett minus och undra om det var det här som gjorde att det sket sig.

Tack igen för allt pepp och alla tummar, ni är bäst!