7

Mens men känns som missfall

  
Drygt 10 månader efter förlossningen kom mensen tillbaka till sist. Men mycket lindrigare än någonsin, fyra dagar med väldigt mager blödning och en Alvedon räckte. Det var ju en bra förändring tänkte jag och laddade ned en app för att försöka få lite koll på min nya cykel. 

Men jag kunde ändå inte låta bli att klura på om det bara var en nidblödning, och jag gjorde faktiskt ett gravtest – som var helt blankt.

Men. Så fick jag spottings efter knappt tre veckor, jag som annars haft en cykel på 28-29 dagar. Känns ju sådär. Speciellt när blödningen tilltog och jag nu fått springa till toaletten konstant i två dygn. Det bara forsar! Så har jag aldrig haft det förr. Blödde igenom nattbindan imorse på ett par timmar.

Så då började tankarna åter gå till att det kanske ändå var en nidblödning för tre veckor sedan, och att jag nu har missfall. Enda chansen att få svar är ju att testa igen och se om det åtminstone blir ett svaaaaagt utslag. Så jag åkte till Apoteket (som ligger 25 km bort) och köpte bindor och test. Men det är helt blankt. 

Vet inte vad som är bäst/värst scenario. Att få missfall på en spontangraviditet eller att få en ny helt galen mens med kort cykel. Känner mig helt klart kluven.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag är helt pank efter morgonens utflykt till Apoteket, så det är bäst jag sätter fart med att få ordning i uthuset så vi kan ha loppis. Varje krona behövs just nu!

Annonser
12

Mot akuten

Vilken jävla pers det här är, vet inte om jag orkar fler vändor.

Så fort vi slappnat av och börjar tro på det här, att det verkligen ska fungera. Vi har sett ett hjärta och varit hos mödravården och jag firade med att köpa en nyårsklänning där magen får plats. Ja, då vänder det direkt.

Började blöda färskt blod vid 23 igår. Ingen flod men mycket mer än tidigare småskvättar. När det kom ut koagulerade klumpar så blev jag helt tom. M blev blek.

Jag var så himla trött så jag somnade ändå, M har nog inte sovit så mycket däremot.

Vid 02.30 gick jag på toa igen, bara en liten fläck i bindan. Pust. Lite hopp.

07.15 mer blod, dock tror jag att det är gammalt då det är brunare.

Ringde kvinnoklinikens jour och BM sa att jag fick komma in till 10 men att de inte kan gör något. Nej jag vet, men vi måste få veta. Slår hjärtat eller inte?!

Jag hatar det här, så satans jävla mycket. Just nu är jag mest arg och tom. Tror jag måste kräkas.

Snälla håll tummarna!

13

Vi kan andas ut

Imorse ringde jag till kvinnoklinikens jourtelefon och fick efter lite tjat en tid för undersökning efter lunch. Dagens BM var inte alls lika förstående och vänlig som de jag pratade med i helgen, men hon gav med sig till slut.

Blödningen var tack och lov inte så stor som jag först var rädd för, trodde hela tiden att det bara var början och att det snart skulle snälla till. Men jag blödde sparsamt från lördag natt till söndag förmiddag, sedan dess inget blog utan bara nån missfärgad flytning.

Undersökningen gick fort även om vi fick vänta över en timme då de var försenade. Läkaren var i min egen ålder och lite småtrulig, men hon klämde och kände och tittade och tyckte att allt såg normalt ut. Idag är jag på dag 5+6 och hon menade att så här tidigt kan man inte se så mycket. Men hon såg ingen blödning iaf. VUL konstaterade hon en hinnsäck med en gulsäck på rätt ställe i livmodern, så då bör det väl vara ett foster där också.

Vi är lättade och kan andas ut för en stund, bara vi slipper blod så ska vi nog hålla ihop. Nu siktar vi återigen in oss på vårt riktiga VUL nästa onsdag. Om nio dagar hoppas jag verkligen att läkaren kan se lite mer, för det känns ännu så himla läskigt osäkert när jag inte har några symptom alls.

Tusen tack för alla fina kommentarer och allt stöd, ni är bäst!

17

Obehaglig limbo

Tack för era stöttande kommentarer. Stödet är fantastiskt och det behöver vi mer än någonsin just nu.

Inatt åkte vi först till min lokal och vilade lite och jag tog tre Alvedon. Vi tänkte först sova där men då kom jag på att jag inte hade Femanest med mig så det kändes bäst att ta sig hem. Vi satt och kramades och blundade en halvtimme först. Det är inte ofta M gråter, men då grät han i mitt hår. Min älskade finaste bästaste.

Eftersom M hade haft spelning med sitt band och hade druckit öl så var det ju jag som skulle köra. Inte helt ultimat med tanke på den sena timmen, tröttheten, Värken och rädslan. Måste säga att jag ändå är rätt stolt över att jag fixade det. Fem mil i mörker klockan två på natten. M frågade om jag var vaken minst tio gånger och han hjälpte mig hålla utkik efter djur. Jag fick bromsa två gånger för rådjur. Ett stod mitt i vägen. Men det gick bra. Vi kom hem halv tre inatt.

Vi somnade av utmattning. Jag vaknade vid halv sju och på toaletten kunde jag konstatera att jag blött under natten, dock rätt lite som en femkrona. Hittills har jag väl blödit ungefär två femkronor och haft lite känningar i livmodern, men ingen kraftig eller molande värk sedan midnatt.

Ringde kvinnokliniken igen på fm. men barnmorskan ska ungefär samma som kollegan jag pratade med i natt. Att jag skulle vänta och vila och försöka lägga oron åt sidan. Om det blir värre så får jag komma in. Annars ska jag ringa dem vid sju imorgon bitti och få en tid samma dag för undersökning. Men det är ju så tidigt i graviditeten så det är inte mycket man kan se.

BM sa att det är väldigt vanligt med blödningar utan att det behöver vara missfall. Men jag är ändå vansinnigt orolig. Är så rädd att det snart ska ta fart och blöda mer. Att allt är över. Rädd för att det är något fel med min slemhinna, den där fläcken som syns på VUL men som läkarna valt att strunta i så länge (båda de bästa läkarna har faktiskt sagt precis så). Kommer min kropp aldrig kunna behålla ett embryo mer än nån vecka?!

Jag är trött och matt. Vill inte tänka men det är svårt att låta bli. Måste vila idag, inte göra ett knop. M däremot pysslar på, han behöver göra saker och jag tror att det är bra. Så nu målar han ett skåp, jag ligger i soffan och tittar på.

Pratade med min kära far nyss, han är allmänläkare och berättade om när han jobbade på gyn. Då kom en femtonårig tjej in med blödningar, men då kunde han se ett tickande hjärta redan i vecka 5. Jag tror inte att vi har den turen, men jag försöker hålla kvar vid ett litet hopp.

Rädslan för ett missfall till är väldigt stor, jag vet inte hur jag ska klara det. Hur Vi ska klara det.

Håll ut till imorgon, det kan jag såvida jag slutar blöda. Måtte det gå.

11

Blod. Jag orkar inte.

Första kvällen på länge jag & M är ”ute och svirar” så får jag lite mer ont än de vanliga stingen. På toa blir pappret rött.

Allting stannar.

Jag står i en korridor bakom festen. Ringer kvinnokliniken och de ber mig vänta. Vila och avvakta. Helvete. Vill inte. Orkar inte.

Vill ju ha mitt hopp. Inte tillbaka i ett djupare svart hål.

M har druckit så det är jag som kör. Fem mil i mörker. Vill inte.

Vill inte. Vill inte.

35

RD 13 – Resultatet

Jag vaknade flera gånger inatt, 04:16, 05:21, men 06:27 kunde jag inte somna om mer. Nervös inför testet och väldigt kissnödig. Så vi bestämde att vi går upp och gör testet tillsammans (efter att jag kissat i en plastmugg ifred).

Första gången M var med och testade, han fick ställa larmet på 3 minuter. Vi stod i badrummet och kramades hårt tills klockan ringde, jag var så nervös så jag vågade knappt titta på testet. Men där var det – det extra lilla rosa strecket! Vakuum, allt stod still för en sekund. För säkerhets skull tog vi ett test till som vi hade hemma, och det blev ett klart och tydligt plus!

Lättnaden, osäkerheten, allt kändes samtidigt. Men mest glädje. Jag är överlycklig men samtidigt livrädd att nåt ska gå fel. Men viktigast är ändå att…

Jag är gravid! 🙂

Stoooor kram till alla er fina som har stöttat, hejat och peppat. Ni är bäst!

14

RD 10 – Spänningar

På flera plan, alltså både psykiska och fysiska spänningar. Hoppet går fortsatt upp och ner, och jag planerar för ett minus men ibland glimrar det där ljusa hoppet till. Tänk om det går vägen den här gången.

De senaste dagarna har jag vid några tillfällen känt spänningar i magens nedre regioner. Jag är dålig på att lägga märke till exakt var och på vilket sätt, men det smärtar till lite lätt ibland. Igår kände jag det flera gånger. Det känns först väldigt obehagligt, jag vill helst inte bli påmind om att jag ruvar. Men jag försöker tänka att det kanske är ett bra tecken, för jag brukar inte få spänningar på det här viset när jag har/ska få mens.

Vad jag minns av vårt första IVF-försök då jag plussade för första gången i mitt liv, men som direkt övergick i missfall, så kände jag ingenting under ruvningen. Kanske gjorde jag det utan att registrera det, jag tänkte inte alls då tror jag. Visste ingenting, vilket på sätt och vis var rätt skönt.

Jag har aldrig haft lust att googla symptom, det ligger mig liksom inte för. Tror inte att det går att jämföra den här typen av känningar. Vad jag förstått så är det ändå så himla individuellt och även olika från gång till gång hos samma person. Så resultatet skulle nog ändå bara göra mig mer förvirrad.

Men jag hoppas. Fan vad jag hoppas, även om jag knappt vågar säga det.