7

Ett nytt försök

Det har varit så fullt upp med jobb och hus och annat att jag inte hunnit skriva nåt. Men nu kommer en uppdatering.

Eftersom vårt första IVF-försök slutade i antiklimax (endast 1 ägg som visserligen blev befruktat men inte klarade sig till insättning) så var läkaren så bra att hon räknade ut att med lite tur så skulle vi hinna ett försök till innan kliniken stänger för sommaren. Så jag fick börja med P-piller direkt, alltså den dagen jag egentligen skulle ha gjort en ägginsättning.

Det var en chansning att kroppen skulle hinna återhämta sig, men det funkade bra att skjuta upp mensen för att vinna lite återhämtningstid. När det väl var dags för mens så kom den med besked, och mensvärken från helvetet. Jag hade behövt ligga i fosterställning i duschen i tre dygn, inte riktigt så illa men nästan, men var tvungen att jobba. Och det var inga lättsamma jobbdagar heller, så jag var helt slut när det blev helg och dags att börja med sprutor.

Första sprutan gick bra (Puregon, 125 enheter en liiiten ökning från sist), men den andra glömde jag helt att ta! Varken jag eller M kom ihåg. På lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck av att jag insåg det, verkligen härligt uppvaknande! Eftersom det inte gick att få tag i någon läkare eller barnmorska på helgen så fick jag helt enkelt läsa FASS och chansa lite. Jag insåg snabbt att jag inte skulle ta dubbel dos utan hoppa över den jag missade, däremot skulle jag ändå öka dosen till 150 enheter på söndagen så jag tog beslutet att öka redan på lördagen.

I måndags var det dags för ett första VUL, läkaren sa att det var lugnt att jag  missat en spruta och sa inget om att jag självmedicinerat lite. Hon skulle mest konstatera att det inte fanns några rester kvar efter förra stimuleringen, och det gjorde det inte heller. Inga stora äggblåsor som hängde kvar, skönt det.

Och idag torsdag har jag just varit på veckans andra VUL, dag 8 i stimuleringen. Det såg helt ok ut, 1+3 äggblåsor över 10 mm. En fler än dag 8 vid förra försöket. Det enda som oroar mig är att läkaren påpekade att jag verkar ha en polyp i slemhinnan, men att vi skulle strunta i den nu, men ifall det inte funkar så får jag väl göra fler undersökningar. Jag blir tokig på den där jäkla lilla vita grejen på UL, vad är det för nåt? Varför syns den på UL men sedan inte i verkligheten under operation?!

Eftersom det ändå verkar gå lite trögt med äggblåsornas tillväxt så höjde läkaren min dos Puregon, så från och med i kväll ska jag ta 200 enheter. Jag hoppas verkligen att det tar fart, men lagom så jag inte blir överstimulerad (det verkar ju väldigt obehagligt!). På måndag ska jag tillbaka på ett tredje VUL, och förhoppningsvis konstaterar läkaren att jag kan göra äggplockningen på onsdag. Peppar peppar!

Annonser
2

Vägen till IVF nr.1

Den 2 april fick vi äntligen starta vårt första IVF-försök. Samma dag som vi hade uppstartsmöte, eftersom jag var framfusig nog att föreslå det när jag ändå precis hade fått mens. Är det något jag har lärt mig så är det att våga fråga och våga stå på sig.

Det var dessutom det första jag gjorde den dagen när läkaren hasplade ur sig ‘och så vill jag göra en gynundersökning idag också’ som en ren självklarhet. Jag hade som sagt precis fått mens och var inte helt i balans, vilket inte var en helt lyckad kombination med IVF-möte med en snorkig höggravid läkare. Läkaren var inte lätt att tycka om den dagen.

Även om jag kanske överreagerade när jag svarade ‘nej, det kommer du verkligen inte att få göra’ på läkarens retoriska fråga om gynundersökning, så behövde hon nog höra det. Jag tycker verkligen inte att det är ok att kräva det utan att ens förvarna om det! Inte ett ord stod det på kallelsen, bara att vi skulle prata och planera upplägg. De hade ju redan gjort minst tio undersökningar + en operation!

Hur som, jag fick börja med p-piller samma dag för att kunna styras som en robot. Hej då naturliga metoder! Tre veckor senare var det dags för pillerpaus och invänta en fejkmens. Då var det istället dags att börja med hormonsprutor, jättekul för en nålrädd person som jag. Första försöket var skakigt och obehagligt, mest för att alla känslor var på ytan, men Puregonsprutan visade sig vara väldigt smidig. Hormondosen var 100 enheter den första veckan, den ökades sen till 150 enheter efter att jag gjort två ultraljud med många men väldigt små äggblåsor.

Bromssprutan Orgalutran fick jag börja med på sjunde dagen så äggblåsorna ändå var så små innan. Men det var inte alls lika enkelt att ta den där jäkeln, trubbig som satan och dessutom sved läkemedlet en del. Kallsvettiga händer och en rödprickig mage blev resultatet efter alla sprutor!

Vid det tredje ultraljudet bestämde läkaren tid för äggplockning på självaste Kristi Himmelsfärd.

För att göra en lång äggplockningshistoria kort så gick proceduren bra, mycket tack vara en fantastiskt barnmorska och en hel del morfin. Resultatet blev dock en smärre chock – endast 1 ägg(!) Understimuleringen var ett faktum och hoppet fick sig en rejäl törn.

Ett dygn senare kom dock en enorm lättnad när vi fick veta att äggen blivit befruktat, total lycka! Det räcker ju trots allt med ett ägg, det kanske var guldägget trots allt. Ett dygn till gick, och bara en och en halv timme innan vi skulle till sjukhuset för återföring ringde barnmorskan och meddelade att embryot hade tillbakabildats. Så det blev inget fullbordat försök. Totalt jävla antiklimax, luften gick ut mig. Alla piller, sprutor, undersökningar och alla alla känslor, helt i onödan.

Det här är en sådan jäkla bergochdalbana. Men värst är nog rädslan för att den aldrig kommer att sluta. Det finns inga garantier för att vi kommer i mål.

/k.

0

P-pillerilska

Nu är det andra varvet jag äter p-piller, och nu börjar lägga ihop ett och annat. Jag bli arg av de här jäkla pillerna. Det märks först när jag käkat dem i några dagar, sedan börjar ilskan bubbla upp. Jag släpper sällan ut den, men det snurrar i huvudet så jag blir tokigt. Det kan vara bagateller som gör att jag går igång och börjar elda upp mig i tankarna. Sedan är det svårt att sluta.

Oftast får jag bilder i huvudet av en situation som ska ske eller någon jag ska träffa under dagen, men där allt går fel. T.ex. att jag får frågan ”är du gravid?” Då blir jag trängd, ledsen, förolämpad och skitförbannad. Och går bananaz. Det är väldigt sällan det finns någon som helst anledning att scenariot jag eldar upp mig över kommer att inträffa. Men det hindrar ändå inte min hjärna för att rusa iväg.

Det är som att hjärnan ständigt går på 110%, som när fläkten rusar på datorn. Det är knappt stand by-läge när jag sover. Rätt utmattande med andra ord.

Nu har jag ätit p-piller i två veckor och ilskan börjar mattas av. Men om jag faktiskt skulle bli trängd på ett sätt jag inte kan ignorera så lär ilskemonstret komma fram. Och det kan jag oroa mig lite för.

/k.

0

Nu börjar det

Jag kände helt plötsligt att jag behöver skiva av mig. Min kille M och jag har försökt få barn sedan september 2011, fast drömmen (och stressen) fanns med mig långt innan dess. När vi inte kom någon vart på ett år sökte vi hjälp på sjukhuset. Vi utreddes, utan att man kunde hitta något direkt fel, och fick ställa oss i kö till mer hjälp.

Processen med IVF drog igång i april 2012, och för att hantera ovissheten kring om det här bara är början eller om målet är nära eller ens kommer komma alls så bestämde jag mig för att starta en anonym blogg. Jag hoppas skrivandet kan hjälpa mig få ordning på tankarna, och om någon annan vill läsa detta och kanske få lite stöd i att skingra sin egen oro så vore det ju helt fantastiskt.

Så nu börjar det. Men hur slutar det?

/k.