7

Hur slutat en amma?!

Beppe blev 10 mån härom dagen. Och han vill fortfarande väcka mig tre ggr varje natt och vill amma. Jag börjar få panik. Behöver sova, vill få ta hand om storebror ibland, måste kunna sova borta en natt om tre veckor. Ja ni fattar väl!

BVC var inget stöd, har tyvärr fått ny sköterska där och hon är inte alls så bra som den förra. Hon hänvisade till Amningshjälpen, men deras sida har blivit hackad så där finns inget att läsa just nu.

Så jag behöver era tips, hur har ni gjort för att trappa ned eller sluta amma?

Vi testar nu detta upplägg:

Jag nattar i bärsele efter kvällsgröt, ibland en skvätt välling om det behövs. När det är läge så flyttar vi in B till hans spjälsäng (står vid vår säng). Jag lägger mig hos storebror (rummet bredvid) och M är själv med B så att han inte känner doften av mig (bäddade rent för säkerhets skull). Sen tar M så många uppvak han pallar! Jag går bara in när M säger till.

Första natten var vidrig, B var sååå ledsen och jag bet i kudden för att inte grina eller kasta mig in för att trösta. M pallade till 02.30, sen fick jag amma och vi somnade om.

Andra natten gick lite bättre. Många uppvak med inte lika ledsen, M behövde inte bära runt på B utan kunde ge vatten på nappflaska i spjälsängen och det funkade iaf ett par gånger. M pallade till 03.30, en timme längre alltså. Sen fick jag amma och vi sov till 7.20

Det känns som att vi kan va nåt på spåren. Jag hoppas att mjölken börjar minska nu för jag har kunnat klara mig med stamma 2-3 ggr istället för 7/dygn. Men det är kämpigt och psykiskt påfrestande.

Tips, pepp och anekdoter mottages tacksamt!

Annonser
2

Ny plan


Eftersom min mobil är överfull har jag inte tagit några bilder på ett tag, måste lösa det snarast. Måste även ta fram min riktiga kamera, men det blir ett för stort projekt liksom, hinner aldrig så långt.

Jo, igår var vi på BVC och vägde Beppe, han hade gått upp 1 hg på tre dagar så det var skönt. Nästa vägning blir på torsdag igen. Vi pratade om att jag mått dåligt hela helgen och funderar på att ge upp amningen helt även fast jag egentligen vill att det ska funka. Då föreslog BVC en ny plan för maten; att jag inte ska amma alls på ett tag utan pumpa ur och ge på flaska (orkar inte koppmata vilket hon inte tyckte behövdes heller). Efter min mat så ger vi även ersättning så vi ser att han blir mätt, det ska bli en skvätt över i flaskan när han ätit klart. Jag kände en stor lättnad efter besöket, nu slipper pressen ett tag men har kvar möjligheten att amma längre fram om jag vill och orkar.

Nu har vi testat ett dygn och det funkar bra. Det är visserligen segt att pumpa hela tiden men jag mår mycket bättre. Beppe äter väldigt mycket och är pigg & nöjd och sover bra. Ungefär 50/50 mjölk/ersättning så nu lär han gå upp ordentligt vilket känns tryggt.

Det går bra att ge på flaska, jag har hittills inte känt att det är nåt jobbigt. Han pickar inte som innan eftersom han blir mätt nu, så jag blir inte ledsen över att han letar mat som jag befarade.

Nu har han även fått sista dosen antibiotika och svinkopporna är borta, så skönt! Jag hann få fyra fem sår men det verka inte bli fler, och M & storebror har klarat sig helt! Det var jobbigt ett par dagar när jag knappt kunde ta i Svante för att han inte skulle bli smittad, ohållbar situation, så skönt att det är över nu.

Tack för alla snälla och stöttande kommentarer, det hjälper att få höra andras perspektiv. Kram!

6

Utskrivna!

Tjoho! Nu är vi utskrivna från BB! Dagens bilirubin hade sjunkit hundra enheter, dvs drygt en tredjedel, så nu är Beppe långt från risk och solgräns. Vikten var toppen, han jade gått upp 0,7 hg på två dygn och är därmed uppe i sin födelsevikt igen när han är precis en vecka gammal. Så himla skönt besked!

Nu vet vi att amningen fungerar bra rent matmässigt, så nu är det bara min egen fysik det handlar om. Det gör mindre ont nu överlag, men vissa gånger är det ändå rent fördjävligt. I natt kunde jag inte förmå mig att amma det bröst som det var dags för pga smärtan, det var panik i hela mig. Så jag fick ta andra sidan istället och försöka handmjölka den ömma sidan och ge på sked för att minska trycket. 

Nu kan vi förresten även känna oss trygga med att Beppe inte är slö av gulsot utan helt enkelt är världens snällaste bebis som bara blir riktigt skrikarg när han blir tvättad i rumpan. Hunger och frustration får honom såklart också att säga ifrån, men med en betydligt lägre ljudnivå. Hoppas det fortsätter så för det minskar stressen att få amningen att funka snabbt på natten för att inte väcka storebror.

Rent psykiskt mår jag lite bättre nu. Men hormonerna går ju upp och ner. Mår bra i stunden men klarar inte riktigt att tänka framåt än – att M måste börja jobba om några veckor ger mig rejäl ångest. Jag avvaktar därför med att tänka på det ett tag till, inväntar att jag ska känna mig starkare och mer redo att hantera det. Tillförsikt får väl vara ledordet.

3

Jävla bilirubin!

På väg hem från sjukhuset, bara överleva projektet att passa en tid fem mil hemifrån med två små barn och sedan underhålla en tvååring på ett sjukhus och få i alla mat är värt ett pris av nåt slag.

Vi hade återbesök för lite rutinkontroll samt ny lyssning på Beppes hjärta. Det svaga blåsljudet fanns kvar men var ofarligt enligt hjärtläkaren, det känns tryggt att tre läkare nu lyssnat och kommit fram till samma sak. Däremot börjar Beppe bli gul, bilicheck visade visserligen på ett lågriskvärde så de tog inget blodprov, men vi måste dit igen på torsdag för ny koll.

Jävla bilirubin! Det ställde verkligen till allting den första tiden med Svante, hans gulsot var så långdragen så vi typ slog rekord i antal soltimmar på BB. Inget rekord man vill ha! Är skiträdd att det ska bli samma veva med Beppe, fast på ett större BB som är helt opersonligt och inte alls lika tryggt och bekvämt att vara på som förälder. 

Nu blir det strikt amning var tredje timme. Nåt som redan tangerats då vi inte ens kan hinna hem i tid. Men vad ska man göra, vi måste alla äta och gå på toa etc. Amningen gör mig väldigt pressad, för det gör så satans ont! Och det är knappast lättare att slappna av när man har press att det måste funka nu eftersom det är bästa botet mot gulsot. 

Det här med att fylla kylskåpet och gå ut med hunden får vi inte ihop just nu. M kan inte lämna mig själv med två barn nu, jag klarar inte det. Så jag har SMSat mamma att de gärna får hälsa på nu för vi behöver hjälp. Men de har ju 40 mil att åka.

Och ovanpå detta ett sjuhelvetes hormonsvall. Men jag kunde bajsa imorse för första gången på fyra dygn, man får va glad för det som funkar! 

4

Hormonerna anfaller

Lever det ljuva livet med baby blues och förstoppning… Lyckan går hand i hand med ångesten, jag vet ju att det är så i början men fan vad jobbigt det är bitvis ändå. 

Det första dygnet var jag så trygg och stabil, grät inte en tår (inte för att det är nåt att sträva efter!) men i bilen på väg hem från BB så brast det första gången. Eller, det brast väl strax innan när BM frågade om jag haft en bra förlossning. Jag behöver bearbeta den frågan känner jag, kanske borde prata med en auroraBM vid tillfälle. Kanske återkommer till ämnet när jag har tid och ork.

Jag vill helst inte bli ledsen när Svante är med, han är ju så liten så han kanske blir rädd eftersom han inte kan förstå (fast det kan väl inga barn egentligen). Vill ju vara hans vanliga mamma för att han ska vara trygg och inte känna sig utkonkurrerad. Men det är ju svårt eftersom jag måste amma och skydda lillebror, mota bort vänliga försök till syskonkontakt med snoriga händer som plötsligt kastar saker. Det är så jobbigt att behöva vara en höjning försvara sin bebis från den man älskar mest i världen!

Det är miljoner små saker som snurrar i huvudet och jag kämpar med att hantera allt. I grunden mår jag bra men hormonerna har kickat in så allt slår bakut då och då. Skalet är sååå tunt och under ytan är jag väldigt skör. Kände det när vi fick besök ikväll av barnens farmor, faster & vuxna kusin. Det är bara min svärmor som jag har svårt för, hon vill bara väl men hon har noll taktkänsla och jag orkar inte blotta mig för henne. Och jag kan bli så arg över hur onödiga saker hon säger/gör men biter ihop, pallar inte att brista. Jag är nyförlöst, barnet är bara två dygn gammalt, jag vill varken få kommentaren ”är han lite gul?” som hälsningsfras eller prata om förlossningen över en bit tårta, eller höra nån konstig historia om döda hundvalpar. Gah!

Har massor av tankar men får inte ut mer idag. Mår bättre nu efter att ha grinat mot Ms axel och fixat en amning som inte fick mig att vilja skrika högt. Jag fortsätter att försöka ta en timme i taget och inte tänka på framtiden eftersom det gör mig orolig.

God natt!

0

Kräkångestsnorträsket

Visst finns det en ort som heter Kräkångersnoret? Har för mig att det är den enda orten som fått beviljat att byta namn. Hur som, det är typ så jag mår just nu. 

Har några dåliga dagar med mer ont i framfogen, mycket mer ont i magen (behöver lyfta den med händerna när jag går), dålig sömn – vaknar med ångest och tvivlar på hur jag ska palla både de sista 10 veckorna och sedan två småbarn. Och så mår jag mycket mer illa, hann kräkas tre gånger innan 08 imorse.

Jag som har längtat så efter den här veckan med avlastning från mina föräldrar, vi måste renovera klart ett rum nu och jag vill så gärna få arbeta med det men jag orkar inte ens med mig själv. Kanske är det just för att jag har sällskap och hjälp som kroppen min ballar ur. Samma princip som när man får semester och slappnar av så blir man sjuk.

Usch, vill inte må såhär. Hoppas innerligt att det går över snart, behöver få va mig själv igen och återfå tron på mig själv och att allt kommer att gå bra. Får försöka återta kontrollen, steg ett blir att försöka äta en macka och steg två att ta mig ut i solen och andas frisk luft.

Kram!

9

Frustration – ett friskhetstecken

Nu har jag varit sjukskriven i snart två månader, och jag håller på att bli tokig. Fy katten vad tråkigt det är! Jag blir frustrerad, uttråkad, deppig och tappar all energi & fokus. Enklare uttryckt; jag bryts ner av att bara gå hemma. Jag är verkligen inget hemmafrumaterial!

Men som min mor sa; det är ju ett friskhetstecken att du känner så! Och hon har ju rätt, men jag sitter liksom fast just nu eftersom jag inte har ett vanligt jobb att återgå till.

Idag fick jag iaf äntligen min sjukpenning beviljad, stor suck av lättnad. Nu väntar jag istället på läkarbesök och så får vi se om det blir sjukskrivning på deltid eller ej.

Jag frilansar ju, och efter två månader utan kontakt med jobbet så finns det inget att gå tillbaka till, utan det krävs väldigt mycket energi och fokus att dra igång från noll igen. Alltså dra igång med jobb som det inte finns nån garanti att jag får betalt för, väldigt peppande alltså.

Vi bor på landet, jag har fem mil till min frilanslokal, och vi har bara en bil och vi kan inte samåka med M’s jobb och Svantes tider på förskolan. Vi behöver verkligen en till bil men vi har inte råd just nu. Lite moment 22. Jag vet ju att jag måste gasa och satsa för att få igång jobbet igen, men det känns så segstartat den här gången. Kanske för att marknaden är på väg åt skogen, kanske för att jag är på väg ifrån branschen i mitt huvud.

Gnäll gnäll gnäll. Men det är nog just för att komma igång som jag behöver skriva- och gnälla av mig. Lättare att se vad jag ska göra. Steg ett är iaf att M får ta med min dator hem från lokalen ikväll, så att jag kommer åt mina bilder och annat jag behöver. Då kan jag göra lite jobb hemifrån och tjata på kunder att köpa grejer jag inte sålt ännu, och få lite översikt. Små steg framåt.

Fast först måste Svante bli av med febern så han kan börja på föris igen. Nästa vecka borde bli bättre, då ska jag även börja träna på simhallen tre mil bort. Upptäckte att vår granne åker dit tre gånger i veckan och jag får åka med om jag vill, det är helt fantastisk bra för då kan jag gå på vattengympa och det tror jag att både kropp & knopp mår bra av.

Så, nu ska jag sluta klaga och bära in min dator. Och ta ut hunden.

Kram!

————

EDIT: M glömde datorn för han ville skynda sig hem. Jag gick ut med hunden och grinade så brillorna immade igen och jag inte kunde se skillnad på väg och himmel och hund. Sen bestämde M att vi skulle packa in oss i bilen hela högen och dra in till stan och hämta prylarna. Det tar 45 min enkel väg. Så nu sitter jag i bilen och är snart framme på lokalen och Svante har slocknat i baksätet. Hepp!