4

Rapport från barnmorskan

Dagen började med ett besök hos barnmorskan. Som vanligt pratade vi en massa men väldigt lite om barnet eller om graviditeten. Vår BM är jättetrevlig och rätt nyfiken på mitt jobb så hon hade googlat och kollat in min hemsida, haha.

Magen mätte 34 cm om jag hörde rätt, så Bumlingen hade vuxit lagom mycket sedan förra besöket, jag ligger precis under den övre kurvan och behövde inte göra nån glukosbelastning. Skönt. Hjärtat tickade på som det skulle och mitt blodtryck var bra även om jag tror att undertrycker hade gott upp något.

Jag frågade om hon kunde avgöra hur Bumlingen ligger, det var lite tidigt men hon försökte ändå känna efter och troligtvis är huvudet nedåt och rumpan rakt upp. Alltså dubbelvikt som en fällkniv. Trycker och sprattlar gör den iaf!

Sen fick jag lämna fler prover då läkaren jag träffade förra veckan hade bett om kompletterande prover och ett återbesök. Tydligen misstänker hon att jag har brist på vitamin B12. Vet dock inte riktigt vad det innebär, men det lär jag väl få förklarat om en vecka när jag ska träffa läkaren igen.

Nu är det dags för kontorsjobb, har hela kvällen på mig då M repar med bandet. Jag behöver verkligen den tiden eftersom jag är så trött och långsam. Planen är att jobba 45 min vid skrivbordet och sedan ta 15 min paus, hoppas att det gör att jag orkar vara mer effektiv. Den här timmen började jag dock med paus, haha!

9

Sockerchock

Dagen började inge vidare, men slutar desto bättre. Men jag tar det från början.

Besök hos BM på morgonen, jag mådde bra tills vi svängde in på parkeringen vid MVC, då smög sig illamåendet på. Hos BM så såg alla värden bra ut och Bumlingens hjärta slog fint i 140 bpm. Men sen mätte hon magen och tydligen var mitt SF-mått för högt, jag hamnade precis på den övre kurvan. Inte hela världen tänkte jag, men tydligen räckte det för att jag ska tvingas göra glukosbelastning. Jag blev lite smått chockad, och kände mig illa till mods, vilket verkade göra BM lite förvånad. Trodde det krävdes nån mer indikation än ett enda avvikande mått, typ högt blodsocker eller så, men icke.

Anledningen till att jag direkt fick en försvarsposition är att jag har förstått ungefär vad det innebär att göra glukosbelastning eftersom flera medbloggare har gjort det nyligen. Kanske inte så farligt kan tyckas, och visst skulle jag överleva, men jag har mått illa i typ 30 veckor nu och börjar bli rätt matt. Jag kämpar hela tiden med att förebygga illamåendet och får hitta nya knep titt som tätt. Och jag vet att jag inte mår bra av att fasta och att sedan dricka sockerlösning på tom mage känns minst sagt svårt. Hur ska jag kunna låta bli att kräkas då liksom?!

Kanske överreagerade jag, men jag mådde inte bra just då och blev tagen på sängen. Men BM gick med på en kompromiss, jag ska dit nästa vecka igen för ett nytt SF-mått, och om det fortfarande är högt så gör jag såklart vad jag måste. Men med lite tur så har kurvan rättat till sig så att jag iaf kan avvakta lite. Annars är jag åtminstone förberedd på beskedet till skillnad från idag, vilket gör stor skillnad när man inte har något reservkapital av energi.

Men jag och M fick oss båda en viktig tankeställare, det är dags att rätta till kosten igen. Vi har lagat mat hemma alldeles för sällan senaste tiden, något vi dock tog tag i i helgen som var. Så mer nyttig mat hemma. Och jag har slarvat med mellanmål de senaste veckorna, alldeles för många chokladbitar och söt dricka. Nu blir det skärpning.

Efter besöket hos BM så mådde jag piss, bodde nästan i badrummet och kände av både magkatarr och hormoner. Tvingade i mig lite lunch och lyckades sakta vända magen till lugn och glad under eftermiddagen på jobbet. Tur det, för sen var det dags för profylaxkurs i tre timmar. Då behövde jag verkligen min energi. Orkar inte skriva om kursen nu, men vi var nöjda båda två och vi har redan fått med oss flera bra verktyg kring andning, målbilder och att vi funkar riktigt bra som team. Så hemresan kändes betydligt bättre än när vi trötta och tysta åkte in till stan tidigare idag. Känner mig riktigt nöjd över att vi vände dagen till något bra.

God natt!

0

Måndag hos barnmorskan

Måndag morgon betyder besök hos barnmorskan på MVC för oss, var tredje vecka har vi tid än så länge men efter nästa besök så blir det varannan vecka. En bra start på veckan för både mig och M så det känns som en bra rutin. Idag är det dessutom exakt tre månader till BF!

Dagens besök gick snabbt och smidigt. Alla värden såg bra ut, blodsocker på 4,7 och blodtryck på 105/70 om jag inte minns fel. Bumlingens hjärta hördes klart och tydligt mellan sparkarna och tickade på i 130 bpm. Magen var lite svår att mäta, jag är ju rätt lång så troligtvis är min mage extra lång just därför. SF-måttet var iaf 26 cm, två centimeter mer än för tre veckor sedan, och låg precis på kurvan. Känns väldigt lyxigt att alla värden och mått följer skalan, jag är så glad att det går lättare att vara gravid än att bli gravid, så skönt att slippa motvind och uppförsbacke!

Barnmorskan frågade som vanligt om vi hade något vi undrade över och då tog jag faktiskt upp en grej jag upptäckt senaste veckan. Jag har nämligen känt en slags knöl i ena bröstet, en förhårdnad som är lite öm och som jag inte hittar på det andra bröstet. Jag (och M såklart) ville gärna veta om det var vanligt att det blir knutar och förhårdnader när det ändå händer en hel del med brösten under en graviditet. BM sa att så kan det absolut vara, vissa får igång mjölkproduktionen tidigare än andra och det kan påverka bröstens ”konsistens”. Hon sa även att man brukar ha som regel att avvakta 2-3 veckor och se om det förändras, men är knölen kvar vid nästa besök så bokar vi en läkartid. Det känns som en bra plan, jag vill inte stressa upp mig över detta och är väl inte så orolig just nu, men jag vill verkligen inte ignorera det, speciellt inte när jag just läst Jeane Quidotes blogg. Jag ryser i hela kroppen över orättvisan och det hemska beskedet och hoppas innerligt att behandlingen ska gå bra. Så jag gör hellre en undersökning extra än att låtsas som ingenting även om jag måste medge att det känns olustigt att ens behöva säga högt att jag känner en knöl.

Nästa vecka är det förresten dags för föräldragruppens första träff. Tiden är lite opraktisk för oss som har nästan sju mil dit från jobbet och M som jobbar eftermiddagar kan bara jobba två timmar och måste sen ta ledigt för att vi ska hinna dit i tid. Men vi gör så första gången iaf, det känns viktigt att åka dit och få träffa de andra blivande föräldrarna. Det är fem par som är kallade och fyra hade tackat ja hittills, alla väntar sitt första barn. Det ska bli sjukt spännande att se vad de andra är för typer, om det är några vi klickar med eller om vi får våra fördomar besannade. Känns kursen jättebra och deltagarna likaså så får vi göra vad vi kan för att komma på de andra träffarna, amningsinformationen och studiebesöket på förlossningen ska vi absolut går på iaf.

Fortsättning följer.

5

Sextio procent

Exakt 60% visar gravidappen idag, bara 112 dagar kvar nu. Häftigt och overkligt men väldigt roligt!

Vi har just kommit hem från barnmorskan på MVC, lyxigt nog kan vi vila undan vädret ett tag och sen äta en andra frukost innan vi behöver åka till stan för att jobba. Känns extra förmånligt en dag som denna när det regnar och jag oväntat kaskadkräks.

Besöket hos BM gick fort och bra. Första gången M fick höra hjärtat slå, vilket var väldigt roligt. Hon hittade hjärtat direkt och det slog stadigt i 140-150 bpm. Galopp galopp. Mitt blodtryck låg också stadigt på samma värde som för tre veckor sedan, dvs 100/70.

Det var även första gången vi mätte magen/livmodern, måttet var på 24 cm vilket tydligen var precis ovanför den gröna normalkurvan. Det ska bli spännande att följa utvecklingen framöver, jag hoppas verkligen att Bumlingen inte skenar iväg i vikt. Hoppas därför att mitt blodsocker också var bra.

Nästa besök är om exakt tre veckor, mitt önskemål att inte behöva vänta i fyra veckor. Känns som ett lagom intervall och det var inga problem alls att ta besöken lite tätare även fortsättningsvis och det är jag tacksam för.

Det var allt för nu…

0

Full galopp

Nu är M äntligen hemma igen, känns väldigt skönt även om det betyder att huset lär bli stökigt igen. Men det beror nog mest på avsaknaden av min mor…

I morse hade jag tid hos barnmorskan. Eftersom M knappt sovit de senaste dygnet då de kört 175 mil så åkte jag själv till BM. Besöket gick jättebra och jag fick höra Bumlingens hjärta för första gången, rätt häftigt faktiskt. Det lät som full galopp – precis som en dålig ljudeffekt i en gammal westernfilm! 130-140 bpm mätte BM, vilket var alldeles normalt. Hon hörde även några skrapande ljud som var sparkar, det kändes skönt att veta.

Vi pratade även lite om att välja BB eftersom vi har två sjukhus att välja på. Just nu lutar jag åt det mindre som ligger närmst, för där har de familjerum och man får stanna flera dagar om man vill. På det stora sjukhuset får pappan/partnern inte stanna över natten och de flesta måste åka hem inom ett dygn, bara de med komplikationer får stanna kvar. På det mindre sjukhuset finns dock ingen neonatalavdelning, det är den enda nackdelen men det är dock en väldigt viktigt faktor.

Om man misstänker minsta lilla problem så blir det det stora sjukhuset, dit skickar de dessutom alltid alla som föder tvillingar, har diabetes eller havandeskapsförgiftning. Men om allt ser bra ut hela graviditeten så skulle det kännas tryggt med ett BB där barnmorskan har tid för oss och inte måste ta hand om tre förlossningar till samtidigt.

Mycket att tänka på, ett viktigt beslut, men det faller nog på plats i sinom tid. Först ska vi fira att hjärtat galopperar i lagom takt.

2

Tätare kontroller

Pratade med vår barnmorska idag eftersom jag skulle ringa efter vi gjort RUL för att boka nästa besök hos BM, och vi bokade in den 7 april.

Frågade hur ofta vi ska ses nu, och det blir var fjärde vecka, men först dröjer det ju fem-sex veckor. Jag nämnde även varför vi gjorde RUL en vecka tidigare än planerat – att jag varit lite orolig då jag inte känt något och magen har stått stilla, och att jag egentligen ville ha en extra koll men hade blivit hänvisad hela tiden.

Det var ju dumt tyckte BM att det hade blivit så. Därför tyckte hon att vi lika gärna kunde ta en extra träff i mitten på mars, och om jag vill så kan vi ses var tredje vecka istället. Först tänkte jag ‘nej inte behövs det, jag mår ju bra nu’, men sen insåg jag att varför inte bara tacka och ta emot?! Så nu har jag en extra träff i mars för att lyssna på hjärtat och jag behöver aldrig vänta mer än tre veckor mellan kontrollerna om jag inte vill annat.

Det känns riktigt skönt faktiskt. Och jag tror att det är bra att mota Olle i grind vad gäller oron.

Pratade sen med min vän A som fick barn i oktober och hon tyckte att jag absolut skulle ta alla besök jag kunde och inte be om ursäkt för det. Vem tjänar på att jag biter ihop och härdar ut liksom? Så jag ska sluta vara ‘duktig flicka’ och ställa alla frågor och be om all hjälp jag kan behöva på vägen.

Det kan låta självklart men faktum är ju att en är så van att inte vara till besvär, vänta på sin tur och vara nöjd med det en får. Därför behöver även en hyfsat rättfram feminist som jag påminnas om att våga ta för mig mer och ställa krav.

5

Återvändsgränd

Imorse ringde jag för att få telefontid hos vår barnmorska, men hon hade semester idag (kanske är det sportlov nu så hon är ledig hela veckan, vet inte). BM hänvisade till sina kollegor i grannkommunen så jag fick ringa dit istället. Där fick jag i alla fall en telefontid.

När den nya barnmorska ringde upp mig så berättade jag att jag varit orolig ett tag, även om jag inte har någon konkret anledning att vara det för. Hon ifrågasatte inte det, skönt, men däremot fanns det inget hon kunde göra. För enligt henne var det inga barnmorskemottagningar som kunde göra ultraljud (är det så överallt eller bara på små orter?!) och deras utrustning för att lyssna på hjärtat var inte tillförlitlig när man var så tidigt gravid som jag. Tidigt, hmnpf, jag tycker att det är hyfsat långt med 18 veckor, men tydligen inte. Det är långt ifrån säkert att de kan höra några hjärtljud ännu.

Så det är alltså ultraljus som gäller, och då måste man ringa direkt till kvinnokliniken och berätta samma sak igen och be om ett UL. BM kunde inte hjälpa mig att boka tid där, så jag fick ringa själv. Inte helt oväntat så hade KK inga telefontider kvar idag eftersom klockan hade hunnit bli halv elva. 

Så nu vet jag inte om jag ska försöka igen eller ge upp. Om jag får en telefontid imorgon så lär jag ju ändå inte få någon tid för UL förrän på onsdag tidigast. Kanske lika bra att bara vänta till vi har RUL om 8 dagar…