6

Det här är inte roligt längre

Kära M ordinerade mig att stanna hemma i onsdags då han hittade mig halvsovandes i fosterställning på badrumsgolvet. Förutom illamående och trötthet så pajade tjocktarmen, slutade ta upp vätska. Det gjorde mig hoppfull om att det var ett virus trots allt.

Igår blev jag sakta bättre och kunde jobba en liten sväng på eftermiddagen. Magen och tarmen var mycket bättre och jag kunde börja äta lite. Hopp om livet.

Idag vaknade jag dock svagt illamående igen. Helvete. Nu står jag på en iskall perrong och sippar pepparmintste för att lugna både kropp och själ. Vill verkligen klara den här arbetsdagen och fem timmar tågresa. Önskar det gick att boka platsönskemål med toalett!

Just nu tror jag att det var ett virus som kanske krockade med biverkningarna. Viruset verkar på väg ut ur kroppen men nu kvarstår biverkningen illamående. Och jag som får kväljningar bara av att borsta tänderna i vanliga fall, dåliga odds liksom. Tur att jag inte har anlag för åksjuka iaf!

Eftersom jag ska äta Femanest i åtminstone fyra veckor till så hoppas jag innerligt på att det lägger sig. Annars är det här ingen rolig resa. Men funkar det så är det ju värt det, även fast jag isåfall ska fortsätta med både Femanest och Lutinus i nio veckor.

På plussidan så ter sig en ny IVF rätt trevlig i jämförelse.

5

Ska jag må såhär?

Jag har bara ätit Femanest (östrogen) i ett dygn men mår redan piss.

Imorse vaknade jag tidigt och mådde illa, kräktes inte men det var inte långt ifrån. Har under dagen blivit tröttare och tröttare, har gjort ärenden men knappt jobbat någonting alls. Vid middagstid så var jag matt och kunde knappt inte fokusera på det jag skulle göra (som att koka tevatten och samtidigt prata med min vän som var på besök).

Under hela kvällsfikat med vännen så skakade jag och frös och blev varm om vartannat. Efter två timmar så sa vännen att jag såg väldigt trött ut, vilket jag verkligen var (är).

Nu ligger jag på min lilla kontorssoffa och skakar under en sjal i väntan på att M ska bli klar för dagen så vi kan åka hem. Han får cykla till mitt jobb för jag vågar inte köra till honom.

Mår lite illa, funderar på vad jag ska göra jag kräks. Ska jag ta nya piller då eller inte? Eftersom jag tog kvällsdosen för mindre än två timmar sedan?

Ska nog försöka ringa kvinnoklinikens journummer och fråga.

Ska jag må såhär?
Kommer det att bli bättre eller värre ju fler piller jag tar?

14

Lingonveckan är här

Bild

 

På förmiddagen smög sig en vag smärta på i mellangärdet och efter lunch började jag blöda. Så nu verkar mensen vara igång. Både väntat och oväntat, bra och dåligt. Men mest känns det nog lite skönt på nåt vis.

Den här cykeln blev 32 dagar, skönt att den inte blev toklång men lite skumt eftersom jag fick utslag på LH-stickan både dag 22, 24 och 25 den här cykeln. Så om jag hade ägglossning dag 25 så betyder ju det att min lutealfas var kortare än tio dagar. Måste fråga läkaren om det vid tillfälle. Kan man ha för kort fas även om man vanligtvis har 28-dagarscykel? Kan det vara därför vi inte lyckas bli gravida på egen hand?

Trist att vi inte lyckades själva den här gången heller, men jag är ändå lite lättad över att mensen är här. För då behöver jag inte känns mig så stressad att FET 2 ska krocka med min jobbresa till Göteborg om några veckor.

Jag har pratat med en barnmorska på Fertilitetsenheten nu, och vi kom överens om att jag skulle göra ett graviditetstest idag för säkerhets skull. Är det negativt, vilket jag är rätt säkert på, så kan jag börja äta Femanest (östrogen) ikväll. Två tabletter på kvällen och en på morgonen. Jag hoppas innerligt att jag slipper de jobbigaste biverkningarna (som cancer, blodpropp och demens såklart, men även migrän, illamående och vätskeansamlingar i kroppen).

Om tio dagar, alltså nästa torsdag, så fick jag tid för VUL. Då hoppas jag att allt ser bra ut så de kan bestämma dag för återföring av vår lilla eskimå. Vår andra och sista blastocyst vi fick till frysen. Hur mycket jag hoppas på den lilla rackaren behöver jag nog inte ens försöka beskriva.

0

P-pillerilska

Nu är det andra varvet jag äter p-piller, och nu börjar lägga ihop ett och annat. Jag bli arg av de här jäkla pillerna. Det märks först när jag käkat dem i några dagar, sedan börjar ilskan bubbla upp. Jag släpper sällan ut den, men det snurrar i huvudet så jag blir tokigt. Det kan vara bagateller som gör att jag går igång och börjar elda upp mig i tankarna. Sedan är det svårt att sluta.

Oftast får jag bilder i huvudet av en situation som ska ske eller någon jag ska träffa under dagen, men där allt går fel. T.ex. att jag får frågan ”är du gravid?” Då blir jag trängd, ledsen, förolämpad och skitförbannad. Och går bananaz. Det är väldigt sällan det finns någon som helst anledning att scenariot jag eldar upp mig över kommer att inträffa. Men det hindrar ändå inte min hjärna för att rusa iväg.

Det är som att hjärnan ständigt går på 110%, som när fläkten rusar på datorn. Det är knappt stand by-läge när jag sover. Rätt utmattande med andra ord.

Nu har jag ätit p-piller i två veckor och ilskan börjar mattas av. Men om jag faktiskt skulle bli trängd på ett sätt jag inte kan ignorera så lär ilskemonstret komma fram. Och det kan jag oroa mig lite för.

/k.