2

Fyra månader på Farsdag!

Idag fick jag fira dubbelt upp. Båda mina finaste finaste skulle firas för första gången. Första Farsdag för M, förra året var vi olyckligt ovetande om att vi skulle få fira ett år senare. Vi visste inte då att vi dagen efter skulle börja den häftigaste resan av dem alla. För den 11/11 2013 fick vi tillbaka vår sista blastocyst från frysen, som blev Bumlingen och sedan visade sig vara Svante! Idag firar vi dessutom att han är prick fyra månader. Tänk om vi hade vetat det för ett år sedan. Jag hoppas att ni som fortfarande kämpar förtvivlat vågar tänka tanken att det kan vara imorgon det vänder. Jag håller tummarna för er alla.

Svante fick fira de fyra med mat. Idag testade vi passande nog den allra första smakportionen. Vi gjorde en liten morotspuré (kokt morot och lite ersättning gjord på spadet) som han åt och svalde under förbryllad tystnad. Verkade inte riktigt förstå vad som hände. Inget jubel men heller ingen gråt eller spott. Fortsättning följer. Däremot satte den halva teskeden med morot fart på magen för han puttrade rejält hela kvällen stackarn.

Dock har vi vuxna inte firat med nåt gott att äta. För jag vågar ju knappt äta alls. Men snart så vänder även det hoppas jag, för imorgon bitti så är det dags för operation. 07.15 skrivs jag in på dagkirurgin och en timme senare så ryker gallblåsan. Jag känner mig nästan pirrigt nervös som ett barn inför julafton (äh, jag är fortfarande så inför födelsedag & jul!).

Bäst jag somnar nu och snarkar ikapp med Svante. Klockan ringer ju snart, jag måste ju hinna pumpa ur och extremduscha innan vi åker till lasarettet. God natt!

Annonser
7

Midsommar 2013 vs. 2014

För exakt ett år sedan blev Bumlingen till, men det visste vi ju inte då. Eftersom vår första IVF-behandling blev ett antiklimax utan något ägg att återföra så fick vi möjligheten att chansa med en ny IVF direkt, det var på håret att min kropp skulle återhämta sig och vi skulle hinna innan sommarstängningen. Men det gick, väldigt bra dessutom.

Så på dagen före midsommarafton, verkligen sista chansen innan stängning, gjorde vi äggplock och fick ut femton mogna ägg. Själva midsommarafton firade vi i vårt nya hus som vi knappt hade börjat renovera. Hälften av gästerna visste ingenting om vår barnlöshet medan den andra halvan visste varför jag inte drack något. Festen var en bra distraktion för att inte tänka på hur det gick i labbet, men jag var väldigt trött efter två så täta behandlingar och givetvis var vi lite nervösa för om vi skulle få göra en återföring eller inte.

På Midsommardagen ringde väckarklockan 05.30 för vi skulle vara på sjukhuset vid 07. Två vänner hade sovit över och de visste läget, att vi skulle till sjukhuset men att de kunde ta sovmorgon medan vi var borta. Jag var trött men på helspänn, M var däremot väldigt bakis efter att ha agerat festvärd. Det slutade med att M följde med in till stan men stannade i vår lägenhet (i badrummet) medan jag själv gjorde återföringen på sjukhuset. Både komiskt och lite pinsamt.

Tre veckor senare kunde vi konstatera att vi fått vårt allra första plus. Det blev dock ett tidigt missfall, jag började blöda samma dag men gynakuten kunde inte avgöra hur det låg till så vi fick snällt vänta två veckor för att göra ett nytt test. Det var hela vår semester, två veckor då jag mådde riktigt dåligt med migrän, blödningar och total utmattning.

Men samtidigt som vi svävade i ovisshet så odlades resten av äggen vidare, och sex dagar efter äggplocket så fanns det två blastocyster att frysa in, det var allra sista dagen labbet var öppet. Den första blastocysten vi återförde tog sig aldrig, kanske var den ingen vinnare, kanske var min kropp inte mottaglig efter de täta IVF-erna. Men på vårt tredje försök, alltså med vår andra och sista eskimå, så lyckades vi. Helt otroligt fantastisk!

Så när vi firar midsommar idag, i med lite lugn grillning hos M’s syster, så är det med helt nya omständigheter. En nytt läge som vi drömt om så länge men knappt vågat hoppats på emellanåt. I år dricker jag heller ingen alkohol (verkligen ingen stor grej för mig som knappt konsumerat nåt ändå) men av en helt annan anledning. Jag är så sjukt tacksam över att få vara höggravid på midsommar och på min födelsedag som är om några dagar.

Jag önskar verkligen er alla som kämpar att ni också ska få uppleva det, och att. I som ruvar just nu kan få tänka tillbaka på den här midsommaren nästa år och konstatera att ni då inte visste att ni väntade ert efterlängtade barn. Men att embryot ni ruvade på när alla andra drack snaps var guldägget.

Ha en riktigt trevlig midsommar alla ni fina!

16

RD 1 – Vilken lättnad!

Tack alla ni rara som har peppat och hållit tummarna! Det hjälpte, för vår eskimå klarade sig fint från frysen så nu ruvar jag på en 6-dagars blastocyst. FET gick snabbt och smidigt och vi hade tur och fick en av mina favoritläkare och en jättebra sköterska. Nu återstår ju lite väntan, men jag hyser hopp om att det här med stimulerad cykel är nåt bra för min kropp, det känns mycket tryggare än förra försöket.

M var med idag vilket kändes väldigt bra, tror att han kände likadant. M hade bett om en timme ledigt så han kunde följa med mig till sjukhuset, det var helt okej för chefen som dock undrade om det var något allvarligt. Chefen blev lite orolig, så M berättade som det var och fick bra respons och det visade sig att chefens bror hade gjort samma resa för ett antal år sedan. Jag tycker att det är jättebra att chefen vet om läget, och jag blev glatt överraskad av att M hade berättat då han inte pratar med så många om detta.

Om två veckor har vi testdag…

13

Nervös

Klockan slog just midnatt. Om tretton timmar vet vi, och jag börja bli riktigt nervös. Kommer vår lilla blastocyst klara upptiningen? Vi har ju bara en enda i frysen, ingen backup, vilket gör det väldigt läskigt.

Skiter det sig så lär jag bryta ihop ett tag. Men då gäller det att fokusera på en ny IVF efter nyår istället. Men usch vad jag inte vill det. Jag vill så innerligt få fira en jul med ett spirande hopp.

Magkänslan och hjärnan går som pingisbollar fram och tillbaka – det kommer gå hela vägen denna gång – embryot klarar inte upptiningen – ja – nej – ja – ?!

Jag måste försöka sova nu. Imorgon behöver jag alla tummar ni har! Snälla snälla snälla!

Kram & god natt!

3

Fem dagar i livet, sex dagar i frysen

Sitter på tåget på väg hem från huvudstaden. Har jobbat där idag, träffade en tjej som skulle föda vilken dag som helst, hon var beräknad till idag och värkarna hade mjukstartat. Min kollega hade förvarnat mig om läget, hon var beredd på att sköta eventuellt gulla-med-bebis-prat. Men det behövdes nu inte, dock väldigt skönt att min kollega vet läget.

Och idag är en bra dag, jag känner mig glad och hoppfull. Har hämtat mig och terapirenoverat i huset vilket jag mår väldigt bra av. Såpass bra att jag kunde ringa min kära vän, som just har fått barn, på tåget i morse. Hon blev jätteglad och ville gärna att jag skulle hälsa på om jag hann idag, vilket jag gjorde.

Jag är så glad att jag kunde hälsa på henne idag. Fick träffa deras fem dagar gamla dotter, hon sov gott i min famn. Kändes väldigt fint och bra. Jag är ju annars inte typen som dras till bebisar, har ingen erfarenhet av små barn så hittills har jag mest känt mig obekväm. Men idag kändes det riktigt bra.

Men bäst kändes det att kunna hälsa på så snabbt. Vet att min vän saknat mig.

Min vän har en fem dagar gammal dotter. Jag har en sex dagar gammal blastocyst i frysen.

Imorgon eftermiddag är det äntligen dags för VUL. Då hoppas jag att allt ser bra ut så vi kan få boka insättning. Tänk om det lyckas den här gången, då skulle min väns dotter få ett låtsassyskon som bara är 9 månader yngre. Min vän är 1,5 år äldre än mig så det skulle ju passa väldigt fint. Upprepa vår relation på nåt vis.

Imorgon är vi kanske ett steg på vägen. Tänk om.

14

Lingonveckan är här

Bild

 

På förmiddagen smög sig en vag smärta på i mellangärdet och efter lunch började jag blöda. Så nu verkar mensen vara igång. Både väntat och oväntat, bra och dåligt. Men mest känns det nog lite skönt på nåt vis.

Den här cykeln blev 32 dagar, skönt att den inte blev toklång men lite skumt eftersom jag fick utslag på LH-stickan både dag 22, 24 och 25 den här cykeln. Så om jag hade ägglossning dag 25 så betyder ju det att min lutealfas var kortare än tio dagar. Måste fråga läkaren om det vid tillfälle. Kan man ha för kort fas även om man vanligtvis har 28-dagarscykel? Kan det vara därför vi inte lyckas bli gravida på egen hand?

Trist att vi inte lyckades själva den här gången heller, men jag är ändå lite lättad över att mensen är här. För då behöver jag inte känns mig så stressad att FET 2 ska krocka med min jobbresa till Göteborg om några veckor.

Jag har pratat med en barnmorska på Fertilitetsenheten nu, och vi kom överens om att jag skulle göra ett graviditetstest idag för säkerhets skull. Är det negativt, vilket jag är rätt säkert på, så kan jag börja äta Femanest (östrogen) ikväll. Två tabletter på kvällen och en på morgonen. Jag hoppas innerligt att jag slipper de jobbigaste biverkningarna (som cancer, blodpropp och demens såklart, men även migrän, illamående och vätskeansamlingar i kroppen).

Om tio dagar, alltså nästa torsdag, så fick jag tid för VUL. Då hoppas jag att allt ser bra ut så de kan bestämma dag för återföring av vår lilla eskimå. Vår andra och sista blastocyst vi fick till frysen. Hur mycket jag hoppas på den lilla rackaren behöver jag nog inte ens försöka beskriva.

2

Strunta i stickorna

Jag ringde sjukhuset i morse och förklarade mitt läge och frågade hur jag skulle gå vidare nu när jag fortfarande inte fått någon glad gubbe på cykeldag 21. Ska jag fortsätta testa? Är det någon idé att göra frysåterföring så sent i cykeln? Var det dömt att misslyckas sist med återföring på dag 30?

Barnmorskan ville konsultera läkaren och ringde nyss med besked, läkaren tyckte att jag skulle sluta testa och invänta mens istället. För att i nästa cykel göra en stimulerad cykel, där jag ska äta hormoner tre gånger om dagen och de med hjälp av VUL kan avgöra när jag är redo för en återföring.

Jag är nöjd med svaret. Det känns faktiskt rätt skönt, för jag vill inte chansa igen om det är dåliga förutsättningar. Vi har ju bara en blastocyst kvar i frysen nu och jag vill så innerligt att det ska fundera med den. Visst, vi har två IVF-försök kvar, men jag är inte så sugen på att dra igång en lång behandling just nu.

Dock tänker jag inte strunta i stickorna och sluta att testa. Jag tänker åtminstone testa klart den förpackningen jag har köpt. För jag vill veta om jag får en glad gubbe eller inte denna månaden. Så vi kan försöka själva den här gången istället, speciellt eftersom det har känts så bra med sexlivet senaste veckan så vore det synd att inte passa på. Och man kan ju alltid hoppas…