7

Midsommar 2013 vs. 2014

För exakt ett år sedan blev Bumlingen till, men det visste vi ju inte då. Eftersom vår första IVF-behandling blev ett antiklimax utan något ägg att återföra så fick vi möjligheten att chansa med en ny IVF direkt, det var på håret att min kropp skulle återhämta sig och vi skulle hinna innan sommarstängningen. Men det gick, väldigt bra dessutom.

Så på dagen före midsommarafton, verkligen sista chansen innan stängning, gjorde vi äggplock och fick ut femton mogna ägg. Själva midsommarafton firade vi i vårt nya hus som vi knappt hade börjat renovera. Hälften av gästerna visste ingenting om vår barnlöshet medan den andra halvan visste varför jag inte drack något. Festen var en bra distraktion för att inte tänka på hur det gick i labbet, men jag var väldigt trött efter två så täta behandlingar och givetvis var vi lite nervösa för om vi skulle få göra en återföring eller inte.

På Midsommardagen ringde väckarklockan 05.30 för vi skulle vara på sjukhuset vid 07. Två vänner hade sovit över och de visste läget, att vi skulle till sjukhuset men att de kunde ta sovmorgon medan vi var borta. Jag var trött men på helspänn, M var däremot väldigt bakis efter att ha agerat festvärd. Det slutade med att M följde med in till stan men stannade i vår lägenhet (i badrummet) medan jag själv gjorde återföringen på sjukhuset. Både komiskt och lite pinsamt.

Tre veckor senare kunde vi konstatera att vi fått vårt allra första plus. Det blev dock ett tidigt missfall, jag började blöda samma dag men gynakuten kunde inte avgöra hur det låg till så vi fick snällt vänta två veckor för att göra ett nytt test. Det var hela vår semester, två veckor då jag mådde riktigt dåligt med migrän, blödningar och total utmattning.

Men samtidigt som vi svävade i ovisshet så odlades resten av äggen vidare, och sex dagar efter äggplocket så fanns det två blastocyster att frysa in, det var allra sista dagen labbet var öppet. Den första blastocysten vi återförde tog sig aldrig, kanske var den ingen vinnare, kanske var min kropp inte mottaglig efter de täta IVF-erna. Men på vårt tredje försök, alltså med vår andra och sista eskimå, så lyckades vi. Helt otroligt fantastisk!

Så när vi firar midsommar idag, i med lite lugn grillning hos M’s syster, så är det med helt nya omständigheter. En nytt läge som vi drömt om så länge men knappt vågat hoppats på emellanåt. I år dricker jag heller ingen alkohol (verkligen ingen stor grej för mig som knappt konsumerat nåt ändå) men av en helt annan anledning. Jag är så sjukt tacksam över att få vara höggravid på midsommar och på min födelsedag som är om några dagar.

Jag önskar verkligen er alla som kämpar att ni också ska få uppleva det, och att. I som ruvar just nu kan få tänka tillbaka på den här midsommaren nästa år och konstatera att ni då inte visste att ni väntade ert efterlängtade barn. Men att embryot ni ruvade på när alla andra drack snaps var guldägget.

Ha en riktigt trevlig midsommar alla ni fina!

18

Faran över för denna gång

Tack för alla tummar, de hjälpte, för vi fick se ett tickande hjärta idag igen. Nu kan vi slappna av lite igen.

Är så matt nu, orkar inte alla dessa vändningar. Då tror jag ändå inte att jag är vidare nojig, varken jag eller M skrämmer upp oss i onödan. Men när det blev mer rikligt med blog med klumpar i så gick det inte att vifta bort.

Klockan 10 var tiden vi fick på kvinnoklinikens akut, men det dröjde två timmar till innan vi fick träffa läkaren. Då hade blödningen slutat. Hjärtat tickade och embryot hade vuxit från 9,1 till 10,6 mm sedan i onsdags. Läkaren kunde även se en blodansamling i livmodern på 7 mm, så det var nog därifrån blödningen kom, och ev kommer att fortsätta. Läkaren sa att det var rätt vanligt men att om det blev klumpar igen så var jag välkommen tillbaka.

Hoppas innerligt att vi slipper blod nu ett tag, önskar en vit jul mer än någonsin!

6

RD 10 – Kokar ägg

Jag är så nervös nu så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vågar jag testa? Hur kommer det att gå? Pallar jag det här beskedet?

Bestämde mig för att det var extra viktigt att äta en vettig middag ikväll, så jag orkar hantera vad som nu komma skall. Men lasagnen jag hade tänkt värma var möglig, så det enda som kylskåpet hade att erbjuda var ägg. Så nu kokar jag två ägg, känns ju sådär i sammanhanget.

Åt förresten laxromstoast i Göteborg, jag är egentligen vegetarian men gör undantag ibland för räkor och rom. Men aldrig med laxrom, det säger jag! Det var ju de där jättestora romkornen, riktigt obehagligt att spräcka dem med tungan. Tänkte på mitt lilla embryo i magen och mådde illa.

/k.

5

En intensiv tid för en höna

Allt har gått i ett de senaste veckorna så jag har inte haft någon energi över att skriva. Men här är lite vad som har hänt sedan sist…

Hormondoseringen gick betydligt bättre denna gång, så det kändes spännande inför äggplockningen den 20 juni. Jag tror läkaren tömde drygt 20 äggblåsor som resulterade i hela 16 ägg (fast ett var inte moget). Så mycket bättre än 1 ynka som första gången, en stor lättnad! Av dessa blev 10 befruktade, och den 22 juni satte vi in ett fyrcelligt embryo. Så nu är jag äntligen ruvare för första gången!

I morse ringde jag sjukhuset och fick veta att av de 9 embryon som odlats vidare klarade 2 sig till frysen. Wohoo! Ännu en lättnad. Jag tänker att om det färska försöket inte fäster så blir det lite lättare att hantera när vi vet att vi har två potentiella försök i frysen.

Nu har jag ruvat i en vecka. Hur räknar man förresten, är första ruvardagen den dagen man gör insättningen eller redan den dagen man gör äggplocket?

De första dagarna med progesteron (Lutinus 3 gånger dagligen i mitt fall) var rätt jobbiga. Jag var väldigt trött och hade riktigt ont emellanåt – kunde knappt böja mig. Svårt dock att veta om det berodde på ”ingreppet”, allt runtomkring i tillvaron som varit väldigt intensivt med Midsommarfirande, progesteronet eller ev. överstimulering.

Som tur var så blev det bättre redan till tredje dagen, så jag har kunnat arbeta som vanligt hela veckan. Tur det, för jag har tokmycket jobb och kan inte ställa in någonting (jag är egenföretagare). För att inte tala om nästa vecka, den kommer att bli helt galet intensiv. Men det är ändå skönt att kunna fokusera på jobbet och slippa all logistik med sjukhusbesök stup i kvarten.

Så nu blir det jobb och husrenovering för hela slanten, och om 11 dagar vet vi. Än så länge känns det väldigt lugnt, kanske för att det är så overkligt. Men jag gissar att det blir jobbigare mot slutet.

/k.