7

Mens men känns som missfall

  
Drygt 10 månader efter förlossningen kom mensen tillbaka till sist. Men mycket lindrigare än någonsin, fyra dagar med väldigt mager blödning och en Alvedon räckte. Det var ju en bra förändring tänkte jag och laddade ned en app för att försöka få lite koll på min nya cykel. 

Men jag kunde ändå inte låta bli att klura på om det bara var en nidblödning, och jag gjorde faktiskt ett gravtest – som var helt blankt.

Men. Så fick jag spottings efter knappt tre veckor, jag som annars haft en cykel på 28-29 dagar. Känns ju sådär. Speciellt när blödningen tilltog och jag nu fått springa till toaletten konstant i två dygn. Det bara forsar! Så har jag aldrig haft det förr. Blödde igenom nattbindan imorse på ett par timmar.

Så då började tankarna åter gå till att det kanske ändå var en nidblödning för tre veckor sedan, och att jag nu har missfall. Enda chansen att få svar är ju att testa igen och se om det åtminstone blir ett svaaaaagt utslag. Så jag åkte till Apoteket (som ligger 25 km bort) och köpte bindor och test. Men det är helt blankt. 

Vet inte vad som är bäst/värst scenario. Att få missfall på en spontangraviditet eller att få en ny helt galen mens med kort cykel. Känner mig helt klart kluven.

Det enda jag vet med säkerhet är att jag är helt pank efter morgonens utflykt till Apoteket, så det är bäst jag sätter fart med att få ordning i uthuset så vi kan ha loppis. Varje krona behövs just nu!

14

Lingonveckan är här

Bild

 

På förmiddagen smög sig en vag smärta på i mellangärdet och efter lunch började jag blöda. Så nu verkar mensen vara igång. Både väntat och oväntat, bra och dåligt. Men mest känns det nog lite skönt på nåt vis.

Den här cykeln blev 32 dagar, skönt att den inte blev toklång men lite skumt eftersom jag fick utslag på LH-stickan både dag 22, 24 och 25 den här cykeln. Så om jag hade ägglossning dag 25 så betyder ju det att min lutealfas var kortare än tio dagar. Måste fråga läkaren om det vid tillfälle. Kan man ha för kort fas även om man vanligtvis har 28-dagarscykel? Kan det vara därför vi inte lyckas bli gravida på egen hand?

Trist att vi inte lyckades själva den här gången heller, men jag är ändå lite lättad över att mensen är här. För då behöver jag inte känns mig så stressad att FET 2 ska krocka med min jobbresa till Göteborg om några veckor.

Jag har pratat med en barnmorska på Fertilitetsenheten nu, och vi kom överens om att jag skulle göra ett graviditetstest idag för säkerhets skull. Är det negativt, vilket jag är rätt säkert på, så kan jag börja äta Femanest (östrogen) ikväll. Två tabletter på kvällen och en på morgonen. Jag hoppas innerligt att jag slipper de jobbigaste biverkningarna (som cancer, blodpropp och demens såklart, men även migrän, illamående och vätskeansamlingar i kroppen).

Om tio dagar, alltså nästa torsdag, så fick jag tid för VUL. Då hoppas jag att allt ser bra ut så de kan bestämma dag för återföring av vår lilla eskimå. Vår andra och sista blastocyst vi fick till frysen. Hur mycket jag hoppas på den lilla rackaren behöver jag nog inte ens försöka beskriva.

2

Bara att vänta och se…

Måndagen var ju rätt intensiv, och resten av veckan har inte varit långt undan den heller. Nu är huvudvärken äntligen borta så jag passar på att skriva av mig lite.

I tisdags förmiddag var jag både trött, orolig och lite uppgiven. Blödningen och värken fortsatte efter ett dygn och dessutom kände jag mig fortfarande småfebrig. Så jag ringde kvinnoklinikens akuttelefon och pratade med en barnmorska som tyckte jag skulle komma in direkt. Det kändes både bra och oroande.

På sjukhuset tog de prover och kunde konstatera att jag var gravid(!) och att jag inte hade någon infektion i kroppen. Sedan fick jag träffa en läkare som klämde och kände på magen och gjorde VUL. Eftersom det var så himla tidigt (vecka 4 räknas det tydligen som) så kunde hon inte se eller säga så mycket mer än att det såg ok ut. Inga tecken på utomkvedshavadeskap iaf. Däremot så hade ägget fäst på en lite konstig plats, nära livmodertappen om jag förstod rätt, alltså mycket längre ner än det brukar. Men om det var något dåligt kunde läkaren inte avgöra redan nu.

Blödningen kunde bero på missfall eller att min kropp har reagerat på bristen av progesteron (jag slutade med Lutinus i lördags). Jag hoppas innerligen på det sistnämnda. Så det enda jag kan göra är att vänta och se. Och göra ett nytt gravtest efter ytterligare två veckor.

Vi borde väl jubla men vågar inte, vet inte vad vi ska tro på. Jag blöder fortfarande, precis som en vanlig mens, och är nu inne på sjätte dagen med blödning. ”Mensvärken” försvann efter två dagar, istället kom huvudvärken. Alltid är det nåt. Och nu vet jag inte vad som beror på vad och vad någonting med min kropp betyder längre. Vad är bra tecken och vad är dåliga tecken på graviditeten? Är det värmen? Är det stress? Är det någonting annat?

Igår kulminerade huvudvärken så jag bara ville grina. Orkade inte göra någonting alls igår utom att bryta ihop. Vi som skulle renovera järnet och så kan jag knappt stå upp.  Kul semester. Så vi packade ihop våra saker och drog från huset in till stan igen. Jag blundade och försökte andas djupt för att inte gå sönder.

Väl hemma i lägenheten ringde jag till kvinnokliniken och fick prata med en väldigt gullig barnmorska som fick mig att må lite bättre, och fantastiskt nog så gjorde hennes vänliga och lugnande ord att jag kunde slappna av lite och huvudvärken började sakta avta. Hon trodde inte att jag hade migrän utan att jag hade kräkts av graviditeten. Det gav lite hopp. Såpass mycket hopp att jag orkade duscha (och dagen till ära upptäcka att en fästing satt sig i min midja, den var så liten så jag borde inte ha fått Borelia men man vet ju aldrig, det vore inte helt otroligt den här veckan…)

Idag kändes det som att jag fick livet tillbaka när jag vaknade utan huvudvärk och utan magvärk. Halleluja liksom!

Jag vill så innerligt att det här ska gå bra och att vi kan få våga bli glada, men allt är så osäkert. Försöker tänka att vi har kommit väldigt långt nu, längre än vi någonsin gjort, och att det är stort nog.

Vill så gärna veta om ärtan i magen lever eller inte, men vi får snällt vänta och se…

/k.

PS. Hunden går på smärtstillande och verkar bli bättre, vi vet dock fortfarande inte var smärtan sitter eller hur han har blivit så dålig. Men vi hyser hopp om att hunden ska bli bra igen.

2

Vilken jäkla måndag!

Det här har varit, eller är fortfarande, den mest känslointensiva måndagen någonsin. Första dagen på semestern dessutom. Vet inte vad jag ska känna egentligen, är mest nervös och matt.

Det började egentligen med att hunden gjorde sig illa igår, vi vet inte hur eller vart, men han skrek som en stucken gris. Ingen veterinär hade jour så vi fick vackert avvakta. Vi hade svårt att sova alla tre, både jag min kille och hunden.

Det var inte bara hunden vi var nervösa för utan för att denna måndagen var den stora testardagen. Dag 18 och den dag läkarna sagt att jag skulle göra gravtest.

06.50 ringde mitt larm helt i onödan, men jag var ju vaken och kissnödig så det var lika bra att gå på toa och nervöst göra testet. Vi sov i vårt nya hus i natt och självklart hade jag glömt instruktionerna till gravtestet i lägenheten i stan. Men jag testade ändå, och såg besviket på när kontrollstrecket snabbt blev mörkt medan det andra strecket lyste med sin frånvaro. Men efter kanske 40 sek så började den sakta komma fram ett streck till. Det blev till slut skapligt starkt, väl synligt men mycket svagare än kontrollstrecket. Betyder detta att jag är gravid?!

Sömndrucken gick jag och la mig igen utan att veta och våga hoppas. Två timmar senare gick jag upp igen och pang så började jag blöda och värken kom i samma sekund. Var det här mens eller bara en liten blödning? Varför hade jag ont? Ska jag skratta eller gråta?

Samtidigt insåg min kille att älskade lilla hunden var sämre så vi fick boka en akuttid på djursjukhuset och dra dit direkt. Hunden skrek flera gånger under bilresan, jag körde så fort jag kunde och såg min kille sitta med gråten i halsen i baksätet och krama hunden.

Väl hos veterinären gjorde de grundliga undersökningar men hittade inga fel. De förstod ju att han hade ont men inte varför. Väldigt diffust. De tog några prover, som sedan visade sig vara bra (de ringde fem timmar senare). Obehagligt att inte veta och inte kunna göra något. För stackars skrutten har ju väldigt ont och är väldigt hängig!

Samtidigt som hunden undersöktes tilltog min mensvärk och jag ville bara nypa mig i armen och få vakna ur mardrömmen. Blödningen hade tilltagit och förstört mina sprillans lyxtrosor.

Vi åkte hem och jag letade genast upp ett gravtest från apoteket jag hade hemma, testet var även det diffust. Ett svagt teststreck, men jag hade ju kissat bara 20 min tidigare så det kanske var därför? Min kille köpte två nya test nån timme senare, och dum som jag är så kunde jag inte låta bli att testa igen, denna gång ett knappt synbart streck. Samtidigt som blödningen fortsatte, om än något mindre intensiv.

Hur ska jag veta vad som gäller? Nu när jag läser instruktionen till det test jag fått av läkaren så står det att oavsett hur svagt teststrecket är så är testen positiv. Men jag blöder ju fortfarande? Jag vet att det kan komma lite blod, men kan det hålla på en hel dag? Var det positivt i morse men har redan gått åt skogen? Kan man testa felaktigt positivt när man gör IVF, eftersom man tar så mycket hormoner?

Jag vågar knappt tänkta längre. Har ingen aning om vad som händer med min kropp just nu, eller med min kära lilla hunds för del delen. Min kille har fullt upp med sitt band ikväll och jag har försökt fokusera på bokföring, superkul.

Önskar så att jag kunde få fråga någon som verkligen vet, men fertilitetsenheten har ju stängt i 3 veckor så jag får snällt vänta. Gaaaahhhh! Jag pallar inte mer ovisshet!

/k.