2

Vecka 35 och jag tog slut

Imorse var jag så trött i ryggen att jag inte kunde stå upprätt förrän efter en timme. Sen var livet prima i fyra timmar, jag hann avklara revisor och diverse annat och lunch med en vän jag inte sett på ett halvår. Efter det skulle jag ha en efterlängtad 1,5 timme på stan för att göra ärenden och hitta bl.a amningskläder till mig själv. Det gick sådär.

Jag tog helt slut, kanske var värmen det som fick mig att må så dåligt. Trots långsamma myrsteg, toabesök, vatten och fika så blev det bara värre. Till slut satt jag i en galleria och kämpade mot illamående och ville bara försvinna. Visste inte hur jag skulle orka ta mig till bilen ens. Än mindre hur jag skulle fixa att köra hem fem mil eller orka hämta Svante. Så till slut insåg jag att jag var tvungen att ringa M, tack o lov var det rätt lugnt på hans jobb så han kunde smita därifrån och rädda mig. 

Hoppas verkligen att det här bara är en dålig dag och inte mitt nya tillstånd. För då klarar jag inte vara själv med Svante. Imorgon kan inte M rädda mig. Men det får morgondagen utvisa, hur allt känns. Nu ska jag först överleva kvällen. 

😨

6

En ny människa vs. En sämre kopia

Inatt sov jag hela natten i gästrummet medan M sov med Svante, vi gör sällan så kanske för sällan, vi trängs jämt i vår 1,40 säng och hjälps åt om nätterna. Något jag är tacksam för, men ibland är det nog bäst för alla att dela upp sig. Sagt och gjort. En hel natt god sömn, jag kommer vakna som en ny människa tänkte jag. Tji fick jag. Trots 8-9 timmar vila så mådde jag pyton imorse, Svantes pangförkylning hade istället tagit ett än värre grepp om mig. Jag känner mig som en karikatyr av mig själv, kan knappt stå upprätt. Hostan, eller om det är febern, gör dessutom att jag mår riktigt illa igen. Fy katten.

Tack o lov så är M hemma och vabbar idag, dock nästan lika käck som jag. Till lunch bestämde jag att vi skulle köpa falafel på lokala pizzerian (det är ett mirakel att vi har en i vår pyttelilla håla). Jag tvingade i mig pommes indränkta i sås i hopp om att det skulle vända illamående. Och ta mig tusan, det gjorde det! Jag trodde sömn och rikligt med vatten skulle få mig till en ny människa – men det var alltså transfetter och salt jag behövde. Haha.

Nu ska vi alla sova middag. Bara det att hunden (som just nu är nära att slumpas bort på Blocket!) gnäller som en tok. Så jag måste nog ut i kylan innan han väcker grabbarna. Huuu.

Trevlig fredag på er! 

 

7

10+0 En god men trött jul

Tiden tickar sakta på, jag har äntligen fått lite avlösning nu när min mamma kommit inför jul. Jag är fortfarande vansinnigt trött och mår illa och har svårt att äta men tänker konstant på mat eftersom jag är hungrig för det mesta. Hoppas så att jag kan njuta lite av julmaten imorgon.

Tänker väldigt lite på graviditeten faktiskt. Har ju fullt upp med Svante. Dessutom får jag mest en känsla av stress eller ångest när jag tänker på två små barn såpass tätt. Fattar inte hur jag ska orka?! Därför slår jag bort de tankarna eftersom jag ju vet att vi kommer att lösa det även om det blir jobbigt. Just nu mår jag dock inte tillräckligt bra för att tänka på framtiden, så det är bäst jag tar en dag i taget. 

Nästa delmål är KUB-test den 12/1, ska bara lyckas ta blodprover i mellandagarna (!) Jag är lite nervös inför undersökningen, rädd för att de ska hitta nåt fel eller att vi får en hög risk för kromosomfel. Men vi får ta det när vi väl är där, jag kan ju ändå inte påverka något. 

Det enda jag kan göra är att ta hand om mig själv, så därför ska jag passa på att vila nu när Svante sover i vagnen. 

God Jul till er alla! 🎄❤️☃❄️

Och en extra stor kram till alla er som kämpar och som tycker att det är svinjobbigt nu med julen. Jag önskar så att nästa jul är annorlunda!

3

Vecka 9 – Hej sjukskrivning!

Den här veckan har inte varit nån höjdare. Fy katten för gårdagen, jag ville bara ge upp och slippa allt. Tack o lov känns det bättre idag. Kanske för att jag struntat i mediciner i snart ett dygn, kanske för att jag får sjukskriva mig, kanske bara slump.

Jag har varit en zombie, en illamående och deprimerad zombie som inte kunnat plocka upp en strumpa från golvet ens. Helt vidrigt tillstånd. Så jag snäste åt BM i måndags för att minuten efter börja gråta. Hon föreslog läkarbesök och sjukskrivning. Det kändes stort och läskigt, men igår när det väl var dags så kändes det nödvändigt. Jag kämpade för att varken somna eller kräkas hos läkaren. Han sjukskrev mig 6 veckor på ett bräde! Jag blev helt paff, fast jag orkade ju inte visa nån reaktion såklart. Men vi bestämde att då ska jag må bra igen. Så idag måste jag kontakta Försäkringskassan.

Idag testar jag att klara mig utan medicin (Postafen tog jag främst, men testade Lergigan igår), vill veta hur jag mår utan. Om jag är en zombie ändå eller hur illa jag mår.

Svante är tillbaka på föris nu, pust! Att vabba i mitt tillstånd var vansinnigt jobbigt, snacka om att känna sig maktlös och värdelös. De timmarna mellan 15-19 som jag ändå måste vara själv med hämtning, hund & middag är jobbiga nog. Igår var mest ångest, idag får jag ev hjälp av svärmor.

Idag har jag iaf lite hopp om livet igen, till skillnad från igår, så det känns skönt. En dag i taget är det som gäller. 

Kram & hej! 

4

Vecka 8 (7+0) Seg som kola

Trevligt med ny vecka även om  fokuset ligger på VUL imorgon. Är dock så seg och trött idag att jag inte ens orkar tänka på det.

Seg som kola, inget jag gillar att vara. Jag är ju van att ha mycket driv oavsett om jag känner mig pigg eller ej, men nu har jag liksom ingen förmåga att sparka mig själv i baken. Att det är väldigt lugnt på jobbfronten just nu, efter rätt mycket att göra i två månader, gör väl sitt till. Som frilansare bör jag då jobba extra mycket för att skapa fler chanser till jobb, men det funkar inte så nu. Och det försöker jag acceptera, motvillig, utan att bli stressad. Fördelen med att vara så seg som jag är just nu är att jag inte ids stressa upp mig, haha.

Igår hade jag ridlektion igen efter ett par veckors paus i verksamheten. Åh vad det var nyttigt för mig! Jag behövde verkligen få känna att jag faktiskt orkar och är kapabel, lektionen gick så mycket bättre än jag hade trott. Dock missar jag min yoga idag, vi fick inte ihop det med transport då vi bara har en bil. Så jag jobbar hemma idag, och troligtvis resten av veckan.

Huset ser ut som ett bombnedslag, på riktigt alltså, och vi upptäcker titt som tätt att det har varit möss här och där. Inte fräscht alls. Så vi behöver verkligen plocka undan miljoner med saker, städa överallt och helst sanera kök och badrum. Men inte orkar jag det heller, kan ju knappt förmå mig att tömma diskmaskinen var tredje dag. Pinsamt lortigt och stökigt just nu.

Istället för att städa och pitcha jobbidéer så tänker jag vila en stund, innan hunden ska ut och jag ska gå och hämta Svante. För ikväll är vi själva till sent, så på nåt sätt måste jag orka. Så, god natt då!

Kram från slökorven

8

Vecka 7(6+4) Trött på begränsningar

Jag är så trött på att begränsa mig och må dåligt, först genom kämparåren där jag knappt vågade träna eller dricka en droppe och sedan genom graviditet och amning. Det här året är det första på länge som jag kunnat göra saker utan att känna mig orolig, och det har varit helt fantastiskt skönt! Först nu jag insett hur mycket jag faktiskt har begränsat mig. Aldrig mer, har jag känt. Jag har älskat att för första gången på år börja känna mig pigg & stark och tycka om min kropp, jag har älskat att jag lärt mig springa (8 km är mitt längsta hittills!) och att jag kan rida igen!

Och så blev jag gravid, vilket är fantastiskt på så många sätt, men pang! så kom det en massa begränsningar lite snabbare än jag hade tänkt mig. Och det känns mycket jobbigare än jag hade trott nu när jag fått smak på livet med en stark kropp och glatt psyke. Jag vill ju fortsätta träna, men just nu är jag vansinnigt trött och blev helt slut av att sätta ljus i utegranen. Så springa pallar jag inte ens en kvart.

Illamåendet gör mig deprimerad, igår mådde jag verkligen inte bra. Ville bara grina för att jag var trött och hungrig men inte kunde äta. Är rädd för att må illa en hel graviditet till, pallar inte det, vill få vara mitt vanliga jag och kunna glädjas ju. Så jag letade upp en ask Postafen igår kväll och bestämde mig för att om det går att göra nåt åt jobbiga symptom så ska jag göra det. Två tabletter varje dag får det bli, så att jag åtminstone kan äta. Vägrar må sämre än jag måste. Begränsningar blir det ju ändå, såklart, men jag tänker inte späka mig.

På tisdag hoppas jag att jag kan rida iaf, det tänker jag göra så länge det känns bra. Yoga är det sista passet denna vecka sen är det uppehåll flera veckor, och i januari hoppas jag kunna berätta för läraren att jag är gravid och se om jag själv kan modifiera passet så att det funkar. 

Men först blir det falafelrulle till lunch. Jag är sjukt hungrig! (Tack Postafen för det!)

4

6+1  slow motion

Äntligen vecka 7, bara sju dagar kvar till VUL. Men just nu är jag inte så orolig, för illamåendet börjar ta fart och jag är vansinnigt trött. 

Samtidigt som jag är glad att känna symptom så är jag redan less på att må illa och att känna mig låg. Gillar verkligen inte den deppiga delen med att vara gravid, där självförtroendet sjunker och jag inte kan glädjas över det som sker. Det är ju fantastiskt att jag är gravid, men allt jag känner är låt mig slippa må dåligt.

Nu ska jag hämta Svante på föris och hoppas jag inte somnar på vägen. Känner mig som en tråkig mamma som inte orkar leka, allt går bara ur på att hålla oss flytande tills M kommer hem. Fast idag måste vi packa in oss i bilen och köra 5 mil i mörker för att jag ska jobba en sväng ikväll. Blä. Men imorgon är det jag som jobbar hemifrån. Så det så.

Puss!