5

Syskondrömmar

Jag har inte velat skriva om det här med syskonförsök, vill inte verka stressad eller otacksam. För det är jag inte. Men visst finns tankarna där. Vi har ju alltid velat ha fler än ett barn, helst tre om vi får drömma lite teoretiskt. Hur det är i praktiken att ha tre (och att ens få tre) barn är en annan femma.

Men än så länge kan jag fantisera om syskon utan att känna press eller stress. Jag har ju inte ens fått tillbaka min mens än, trots att jag bara delammat sedan september, och det är rätt skönt faktiskt. En stressfaktor mindre. 

Nu när jag trivs och mår bra och för första gången på länge känner mig stark och att min kropp börjar få ny energi och ork så kan jag se hoppfullt på framtiden och nya försök. Jag tror att vi har en chans att lyckas på egen hand, vi är/var ju oförklarligt barnlösa, men vi räknar inte med det. 

Jag kan komma på mig själv med att tänka på vad jag vill göra nästa gång jag är gravid, vad jag vill träna då tex. Jag kan även fundera på vilken klinik vi ska använda om det behövs, ska vi testa Falun eller fortsätta på vårt lokala sjukhus. Kan till och med känna mig sugen på en ny behandling(!)

Planen är att spara ihop en rejäl slant till IVF och om vi inte behöver köpa behandlingar så använder vi pengarna till ett bröllop. Det är en romantisk plan, tyvärr så ser verkligheten annorlunda ut. De tusenlappar vi har lyckats spara förra året kommer troligtvis behövas till en massa annat alldeles för snart. Som att betala fasta kostnader med, för ekonomin är jäkligt tajt just nu eftersom jag knappt har nån lön innan jag fått rulle på frilansandet igen.

Men man måste få drömma, och det tänker jag fortsätta med!

7

Så satans orättvist

Det handlar inte om mig, utan om mina vänner. Men jag blir så ledsen.

Pratade med min fina vän som jag lärt känna nära de senaste åren då hon stöttat mig genom barnlösheten eftersom hon och hennes man redan hade kämpat länge när vi började umgås. Vi hade inte pratat ordentligt sen i våras då vi bara setts samtidigt med andra. Men nu berättade hon att efter sex-sju års kämpande, med 13 misslyckade embryoåterföringar och snart 40 år fyllda, hade blivit spontangravid i våras! Men de hade fått dåliga siffror när de gjorde KUB så de gjorde fostervattenprov och fick beskedet att avbryta graviditeten i vecka 15. Ett och ett halvt dygn pågick förlossningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Blir bara så jävla ledsen. Det är så förbannat orättvist.

Samtidigt plingade min mobil till och jag får ett sms från M som skriver att hans vän ska bli pappa i maj. Jättekul såklart, men det känns så konstigt eftersom han länge sagt att han aldrig ska ha barn. Men när han och hans tjej hälsade på oss och Svante i augusti så såg de väldigt barnsugna ut. Och räknar man på det så blev hon nog gravid precis då. Skulle inte förvåna mig om de åkte hem från oss och låg ett par gånger och sen var det klart.

Krocken gör det liksom ännu mer bisarrt. Att det ska vara så galet orättvist. Jag önskar så att jag kunde göra nåt åt det men det funkar ju tyvärr inte så.

God natt!

7

Midsommar 2013 vs. 2014

För exakt ett år sedan blev Bumlingen till, men det visste vi ju inte då. Eftersom vår första IVF-behandling blev ett antiklimax utan något ägg att återföra så fick vi möjligheten att chansa med en ny IVF direkt, det var på håret att min kropp skulle återhämta sig och vi skulle hinna innan sommarstängningen. Men det gick, väldigt bra dessutom.

Så på dagen före midsommarafton, verkligen sista chansen innan stängning, gjorde vi äggplock och fick ut femton mogna ägg. Själva midsommarafton firade vi i vårt nya hus som vi knappt hade börjat renovera. Hälften av gästerna visste ingenting om vår barnlöshet medan den andra halvan visste varför jag inte drack något. Festen var en bra distraktion för att inte tänka på hur det gick i labbet, men jag var väldigt trött efter två så täta behandlingar och givetvis var vi lite nervösa för om vi skulle få göra en återföring eller inte.

På Midsommardagen ringde väckarklockan 05.30 för vi skulle vara på sjukhuset vid 07. Två vänner hade sovit över och de visste läget, att vi skulle till sjukhuset men att de kunde ta sovmorgon medan vi var borta. Jag var trött men på helspänn, M var däremot väldigt bakis efter att ha agerat festvärd. Det slutade med att M följde med in till stan men stannade i vår lägenhet (i badrummet) medan jag själv gjorde återföringen på sjukhuset. Både komiskt och lite pinsamt.

Tre veckor senare kunde vi konstatera att vi fått vårt allra första plus. Det blev dock ett tidigt missfall, jag började blöda samma dag men gynakuten kunde inte avgöra hur det låg till så vi fick snällt vänta två veckor för att göra ett nytt test. Det var hela vår semester, två veckor då jag mådde riktigt dåligt med migrän, blödningar och total utmattning.

Men samtidigt som vi svävade i ovisshet så odlades resten av äggen vidare, och sex dagar efter äggplocket så fanns det två blastocyster att frysa in, det var allra sista dagen labbet var öppet. Den första blastocysten vi återförde tog sig aldrig, kanske var den ingen vinnare, kanske var min kropp inte mottaglig efter de täta IVF-erna. Men på vårt tredje försök, alltså med vår andra och sista eskimå, så lyckades vi. Helt otroligt fantastisk!

Så när vi firar midsommar idag, i med lite lugn grillning hos M’s syster, så är det med helt nya omständigheter. En nytt läge som vi drömt om så länge men knappt vågat hoppats på emellanåt. I år dricker jag heller ingen alkohol (verkligen ingen stor grej för mig som knappt konsumerat nåt ändå) men av en helt annan anledning. Jag är så sjukt tacksam över att få vara höggravid på midsommar och på min födelsedag som är om några dagar.

Jag önskar verkligen er alla som kämpar att ni också ska få uppleva det, och att. I som ruvar just nu kan få tänka tillbaka på den här midsommaren nästa år och konstatera att ni då inte visste att ni väntade ert efterlängtade barn. Men att embryot ni ruvade på när alla andra drack snaps var guldägget.

Ha en riktigt trevlig midsommar alla ni fina!

5

Läkarbesöket

Dagens besök MVC gick snabbt och bra. Jag var inte så orolig för knölen i bröstet då den kommit och gått ett antal gånger sedan jag upptäckte den för två månader sedan. Men det var ändå väldigt skönt att få en proffesionell bedömning. Läkaren kunde inte hitta nål knöl alls så hon sa att jag kunde vara helt lugn. Det är troligtvis en stinn mjölksäck.

Hon kände även på mina händer men sa egentligen ingenting om dem. Gissar att hon inte tyckte att jag hade så kraftiga symptom så att jag behöver skenor eller nåt.

När undersökningen var klar så ville hon att jag skulle ta några prover på labbet. Hon hade läst min journal (som hon tyckte var tunn verkade det som, trots att hon kunde se allt från fertilitetsenheten) vilket kändes väldigt bra. Förutom järnvärdet (ifall jag behöver öka dosen Niferex) så ville hon ta sköldkörtelvärdet, det var okej när jag började med IVF men kan ha påverkats av graviditeten.

Dessutom ville hon kolla B12 för det hade jag aldrig gjort hade hon sett, något hon tyckte var dumt då det borde ingå vid en fertilitetsutredning eftersom det tydligen kan påverka möjligheten att bli gravid. Läkaren tyckte att det var bra att veta inför framtiden och eventuella syskonförsök. Himla bra tänkt tycker jag, tacksam att hon tänkte till och vill förebygga. Jag har aldrig hört nåt om B12, någon annan som har koll? Brukar andra kliniker kolla det inför IVF?

Skönt att veta att MVC har en klok och proffsig läkare, och om drygt en vecka hör hon av sig med provsvaren. Ska bli intressant att ta del av!

2

Vecka 6 (5+4) – Brun är också en färg

Idag är jag lite vemodig, vet inte varför. Kanske för att det är mörkt och kallt och jag jobbar fast det är lördag. M har spelning i kväll så han har fullt upp med sitt och hunden är hos svärmor så jag är ensam på kontoret och jobbar.

Tänkte att jag skulle ringa min vän S och berätta att jag är gravid, har dragit mig lite för att göra det och nu när jag väl ringde så var hon upptagen så vi ska höras imorgon istället.

Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt är för att S har varit ofrivilligt barnlös i många år. Hon och hennes man har gjort en jäkla massa IVFer och har bara ett enda embryo kvar att försöka med. Samtidigt som de börjar fundera på adoption. Dessutom är de båda rätt nära 40-strecket vilket är lite stressande med tanke på hur lång en adoptionsprocess är.

Jag önskar så att de ska lyckas och det känns så orättvist att vi blivit gravida så ”snabbt”. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete och jag vet att S är min vän och kommer att bli jätteglad för vår skull, men jag är så rädd att det ska såra samtidigt. Vi har inte känt varandra så länge, utan blivit rätt nära rätt fort då hon var så öppen med deras situation så jag berättade om vår. Hon har varit ett fantastiskt bra stöd det senaste året, vi har ventilerat och jag har frågat om hur allting går till.

Konstigt det här. Jag borde väl vara överlycklig. Men det är så mycket olika känslor som kommer upp så resultatet blir vemod. Som när man blandar massa glada färger och resultatet blir brunt. Men brun är ju också en färg, ska bara komma på hur jag ska använda den.

Enligt appen jag har laddat ner så har jag nu avklarat drygt 14% av graviditeten. En bra början. Det börjar sakta bli verkligt, men jag kan ännu inte greppa det på riktigt. Men förhoppningsvis har jag 7-8 månader på mig att förstå och lära mig blanda gladare färger än brunt.

13

Nervös

Klockan slog just midnatt. Om tretton timmar vet vi, och jag börja bli riktigt nervös. Kommer vår lilla blastocyst klara upptiningen? Vi har ju bara en enda i frysen, ingen backup, vilket gör det väldigt läskigt.

Skiter det sig så lär jag bryta ihop ett tag. Men då gäller det att fokusera på en ny IVF efter nyår istället. Men usch vad jag inte vill det. Jag vill så innerligt få fira en jul med ett spirande hopp.

Magkänslan och hjärnan går som pingisbollar fram och tillbaka – det kommer gå hela vägen denna gång – embryot klarar inte upptiningen – ja – nej – ja – ?!

Jag måste försöka sova nu. Imorgon behöver jag alla tummar ni har! Snälla snälla snälla!

Kram & god natt!

20

Hur delaktig kan man vara?

Förra försöket, vårt första FET, gjorde jag helt på egen hand. Ingen stor sak tänkte jag då, och det var ofrånkomligt eftersom M var bortrest. Men i efterhand så insåg jag att det var mycket jobbigare än jag trodde, och jag kände mig inte starkare av att jag fixade det utan mest mer ensam. Det var helt plötsligt Mitt projekt, det här med IVF. Inte Vårt.

Förra vändan hade min kära M inte ens möjligheten att vara delaktig, endast några uppmuntrande SMS att hålla i handen. När han kom hem så hade jag hunnit vara orolig över sen ägglossning, gjort VUL, oroat mig för mens, gjort återföring av ett embryo, hoppats, varit glad och förväntansfull, fått ont i magen, drömt mardrömmar, sovit dåligt, fått panik över progesteronflytningar, backat på en bil av stressen, börjat blöda, tjuvtestat, fått minus och gråtit en massa.

M hade å sin sida varit med om massor på sin turné som han delade med hela bandet, och mig så gott det gick. Medan min resa gick honom förbi, självklart inte obemärkt, men FET-försöket var inte alls så stort och omvälvande som för mig. Det har vissa dagar känts som att M har gjort ett försök men jag har gjort två.

Nu är vi snart framme vid vårt tredje försök, och de senaste veckorna har jag velat att M ska vara mer delaktig. Det går åt rätt håll men det är svårt. Jag tenderar att skuldbelägga mig själv för att M inte telepatiskt uppfattar vad jag vill och behöver från honom. Ni hör ju hur galet det låter. Samtidigt undrar jag hur delaktig man ens kan vara som partner?

Jag skrev tidigare ett inlägg om att kvinnan aldrig får ledigt i IVF-karusellen. Där skrev jag att vården borde hjälpa par på traven att bli mer jämställda och att båda parter ska vara så delaktiga det går i processen. Det önskar jag fortfarande. Nu vet jag ännu mer hur mycket griller det sätter i huvudet och hur svårt det är.

Som feminist så får jag väldigt svårt att hantera det här. Jag som lever i en så jämställd och bra relation med en så underbar fästman borde ju inte ha det här problemet. Därför skuldbelägger jag  mig själv på nåt jäkla vänster, även fast jag vet att jag inte borde. Jag får lite lätt ångest när jag läser andra bloggar om hur deras/era män följer med på undersökningar, ger sprutor, ringer läkare och håller koll på tider och doser. Jag gör ju allt själv. Och det ger mig snarare ångest än självförtroende numer.

Det brast för mig härom veckan när jag sent på kvällen kom på att jag hade glömt ta mina östrogentabletter. Då sa jag till M att ”snälla, du måste hjälpa mig hålla koll på tider och piller så att jag inte glömmer”, i ett vänligt tonläge bör tilläggas. M svarade från soffan med ”sätt ett alarm på mobilen så du kommer ihåg”. Först bet jag ihop men när han kröp ner i sängen brast det.

Jag vet varför han sa som han gjorde, och jag vet att han såklart bryr sig, men det var verkligen inte vad jag ville höra. M menade att eftersom han är rätt kass på att komma ihåg saker så är han dålig hjälp, säkrare med ett alarm således. Men jag ville ju egentligen ha hans stöd och delaktighet, att han ska känna sig lika angelägen som mig att få alla mediciner och saker rätt. Att han ska ha lika bra koll som jag på var vi är i processen, och att han ska göra sitt bästa för att hjälpa mig. Men eftersom vi är väldigt olika på den här punkten, både vad vi har fallenhet för rent ordningsmässigt, och hur vi tacklar vår oro, så blir det så jävla svårt.

Efter att jag gråtit och vi hade pratat om det, samt sovit på saken, så har det blivit mycket bättre. M har ställt ett alarm på sin mobil för att det ska hjälpa honom att påminna mig. Det känns jättebra, en liten sak som gör så mycket. Han frågar även hur jag mår mycket oftare, och han verkar mer intresserad när jag tar upp IVF-relaterade grejer.

Jag har börjat prata mer om det, läst nåt ur nån blogg för honom och berättat hur jag mår eller hur det funkar. Tidigare lät jag oftast bli att säga något, vilket inte är schysst mot någon av oss. Hur ska han då kunna vara delaktig om jag inte ens delger något? Men jag har låtit bli eftersom jag varit så rädd för att få ‘fel’ reaktion. En ond spiral alltså, men som jag känner att vi nu har brutit.

Vi måste våga prata om det. Utan att skuldbelägga. Men gaaaahhh vad jag tycker att det är svårt!

Handlar det här om genus eller mest om att vi alla är olika bra på att prata känslor och hålla ordning på saker?

Hur gör ni?

Kram och hej från en kämpande tjej.