4

Bara två dagar kvar med medicin

Eftersom vi har gjort en frysåterföring (FET) i stimulerad cykel så har ju jag fått ta Femanest (4 piller/dag, 2*2) och Lutinus (3*1 / dag) i snart två månader för att stötta kroppens egna hormoner.

Medicinerna ska jag ta till vecka 8+6, alltså imorgon är sista dagen. Det ska bli väldigt skönt att slippa allt som har med Lutinus att göra!

Men, jag har en fråga ifall det är nån som har gjort samma metod. Läkaren sa att jag kan sluta direkt, men jag är lite orolig att jag ska börja blöda om jag slutar så tvärt. Vill verkligen slippa det på julafton!

Så jag funderar på om jag istället borde trappa ned. Läkaren sa att jag kunde ta ett piller av varje om jag ville, vet dock inte i hur många dagar. Någon som har testat att antingen sluta tvärt eller trappa ned?

Annonser
5

Långsam oro

Jag låter mest tiden gå, försöker vara effektiv och fylla den med massa vettigt. Men mest vill jag bara vrida fram klockan två veckor.

Tänker inte på att jag är gravid hela tiden. Men det glimmrar till då och då. Är hoppfull men känner mer oro och mindre glädje bitvis. Vågar inte jubla fast jag önskar att jag kunde just det. Berättade för storebror idag, han blev väldigt glad, mina känslor är dock rätt dämpade.

11december. Då är det äntligen dags för VUL. Jag har ingen aning om det är vanligt med MA, men jag oroar mig för det. Väldigt mycket.

Vet att jag inte borde tänka när jag är trött. Men det är svårt att låt bli, speciellt som det sista jag gör innan sängen är att ta mina mediciner. På morgonen vaknar jag dessutom alltid av progesteronet, känns som riklig mens. Hur ska man då koppla bort oron?

Håller tummarna så hårt jag kan för er som ruvar nu, och för er som plussat.

God natt!

2

Vecka 6 (5+1)

Ännu en overklig rubrik. Jag känner mig mest som vanligt, lite spänningar i magen ibland men mycket mindre än förra veckan. Kanske lite tröttare och kissnödigare. Jag vet inte vad som är graviditetstecken och inte just nu.

Har inte landat än, är jätteglad men vågar knappt tro det. Längtar till ultraljudet, det är mitt stora mål nu. Att vi ska ta oss dit utan blod och förhoppningsvis höra ett hjärta ticka. Då blir det nog på riktigt.

Idag har jag mitt jobb med bebisar och småbarn. Vill inte. Men det är mest för att jag börjar bli rejält less på min kund. Han har sparkat alla bra anställda, så jag har ingen vettig att samarbeta med. Ingen att luta mig mot. Jag är lite rädd att jag ska bli för ärlig.

Har iaf ingen lust eller energi att spela glad och pepp. Jag vill hellre lägga min energi på mina nära och huset.

Nu ska jag ringa sjukhuset för att få mer medicin. Måste ju fortsätta med mina Femanest (östrogen) 4 piller om dagen och 3 Lutinus progesteron. Viktigt att det inte blir nåt glapp.

Tack igen för alla grattis och bra råd!

5

RD 6 – Det rullar på

Veckan har gått fort, redan inne på sjätte ruvardagen. Nästa vecka kommer att vara än mer intensiv, ska hinna jobba i både Stockholm och Göteborg, så förhoppningsvis går det fort. Dock finns en liten oro att det skiter sig och jag får mens när jag är bortrest, det vill jag verkligen få slippa.

En fördel med stimulerad FET är att jag vande mig vid progesteronet redan innan återföringen. Så jag blir inte lika kallsvettig varje gång det känns som jag får mens, jag vet att det bara är en biverkning av Lutinus. Men nästa vecka blir det väl jobbigare, för då borde jag få mens om försöket inte funkar.

Idag är jag inne på cykeldag 27, så första målet är att ta sig förbi måndag utan mens. Fast först vill jag stanna upp och njuta av helgen, vi behöver lite ledig tid hemma i huset jag och M.

Trevlig helg!

6

RD 3 – Missade medicinen

Vaknade nyss med den underbara känslan av att nu har jag gjort allt jobbigt och pressande för denna vecka. Sen insåg jag att jag glömde ta mitt kvällsprogesteron igår. Helvete också.

Jag gör ju stimulerat FET, så jag antar att det är viktigt att jag får i mig all medicin eftersom kroppen inte producerar några hormoner naturligt den här gången. Men hur känsligt är det?!

Östrogenet kom jag ihåg, och jag tog Lutinus morgon och lunch igår. Men på kvällen var jag så trött så jag missade det.

Jag hade en improviserad föreläsning på 1,5 timme för en grupp främlingar igår kväll, sen fick jag köra åtta mil i mörkret för att komma hem. Vi var hemma först efter elva, både jag och M var helt slut. Inte konstigt att man missar medicinen då…

Någon som gjort samma procedur och samma miss? Men som ändå lyckats bli gravid?

Nu kom elektrikern, bäst jag tar på mig kläder…

**************

Tillägg kl 08:19

Jag ringde sjukhuset och barnmorskan sa att det var nog ingen fara, att jag inte behövde oroa mig. Hon sa även att man kanske kunde göra stimuleringen med progesteron 2 ggr/dag också, men att de flesta kliniker hade 3 som standard. Hoppas det stämmer.

Jag tror väl inte att det här försöket står och faller med den här tabletten, men det känns så jäkla onödigt att behöva känna den här oron och det här ansvaret. Vill inte stå där om två veckor med ett minus och undra om det var det här som gjorde att det sket sig.

Tack igen för allt pepp och alla tummar, ni är bäst!

9

Snigelfart

Allting går långsamt. Tiden, min hjärna, renoveringen, jobbet, kroppen. Det är väl kanske inte helt sant, allting går ju framåt men det känns inte så. Igår eftermiddag hade jag knappt styrfart, i natt sov vi 10 timmar men idag vaknade vi ännu tröttare. Troligtvis eftersom vi inte har fått klart sovrummet och måste sova i en 120cm säng i ett litet rum med ett knäppande element (som om någon slår en träpinne hårt mot det stora metallelementet – i otakt). Det börjar slita även på mig som annars har lätt för att sova bra.

Idag har jag börjat med Lutinus progesteron, tre gånger om dagen är jag ordinerad. Får se vad det har för inverkan på min redan rätt låga energinivå…

Jag längtar efter att rörmokaren ska ringa, han har några timmars jobb kvar innan vi kan få ett varmt och välfungerande sovrum. Jag längtar efter ny energi till både mig och M så vi orkar måla golv, borde passa på den här veckan medan jag får måla. Jag längtar efter inspiration så jag får lust att ta tag i min hemsida som måste göras om totalt.

Och jag längtar såklart till måndag och FET. Men jag är även orolig, tänk om vår blastocyst inte klarar upptiningen. Vet inte om jag orkar med det. Så jag längtar och bävar.

M har fått ledigt från jobbet så att han kan följa med vilket känns väldigt bra och viktigt. Han har inte varit med någon av de andra två återföringarna. Jag trodde att det var lugnt att göra så, det var inte så noga liksom. Men jag har ändrat mig, så den här gången vill jag att M ska vara så involverad han bara kan i allting, vilket ändå är väldigt lite. M börjar förstå vad jag menar och varför, så han försöker vara delaktig i det han kan – som att påminna mig om mediciner och fråga hur jag mår. Och fråga om ledigt från jobbet. Jag behöver nog skiva mer om det här med delaktighet, men det tar jag en annan dag.

Kram!

6

RD 8 – i Sveriges framstjärt

Jag befinner mig i Sveriges framsida alltså Göteborg. Men en gång kunde jag inte låta bli att kalla det framstjärt istället för att reta en kille jag pluggade med som kom härifrån. Det föll inte i god jord vill jag lova! Egentligen är det ju en komplimang, även om ordet är väldigt fult. Men det är ju sorgligt att man ska få en negativ och nedsättande association till kvinnans könsorgan. Så jäkla typiskt.

Annars är det inte mycket nytt på västfronten. Jag ruvar på, ingen mens ännu till min stora lättnad, även om jag tror att den har kommit minst tre gånger om dagen. Är det någon som vet om progesteronet (Lutinus) håller mensen borta helt så länge man tar det? Eller kommer lingonen om de vill ändå?

Jag är i Gbg på jobb hela helgen. Rätt skönt eftersom lägenheten hemma är helt tom sånär på en madrass och en stol och min kära M fortfarande är på turné. Lyxigt nog har min kollega och jag varsitt dubbelrum på fint hotell och vi är lika trötta båda två, så det blir nog middag i hotellrestaurangen i kväll igen. Vi orkar inte gå mer idag tror jag.

Igår träffade vi en underbar kvinna i jobbet som vi tillbringade dagen med, hon skojade om att hon och hennes man inte hade skaffat några barn eftersom de skulle stöka ner i hemmet. Vi vågade inte fråga någonting, men ville båda veta hur det kom sig. Om det var ett medvetet val eller om det bara hade blivit så eller om de försökt men inte lyckats. Hade så gärna velat höra hennes syn på saken, speciellt eftersom hon var så cool och glad och supertrevlig. Eventuellt träffar vi henne igen senare i höst och tar en drink, så då kanske ämnet dyker upp.

Idag träffade vi ett väldigt trendigt par med en 4-månaders bebis. Jag bävade inför mötet, risken för evigt barnprat var ju överhängande. Lite tur att de var så stela och självcentrerade att de inte frågade oss någonting alls, de pratade knappt – så stela var de, så jag slapp hålla god min.

Berättade för min kollega (hon vet om vår situation men har dålig insikt i vad barnlöshet innebär) om hur jag många gånger fått stålsätta mig inför möten med nyblivna föräldrar och alla eventuella frågor. Förhoppningsvis kan hon rycka in om det behövs någon gång, och vara lite av min sociala sköld.

Men tänk om jag inte behöver känna den oron så länge till? Tänk om blasticen har fastnat och mår bra där inne? Svindlande tanke!

/k.

PS. STORT tack för alla fina kommentarer jag fått, det värmer ska ni veta!