17

Obehaglig limbo

Tack för era stöttande kommentarer. Stödet är fantastiskt och det behöver vi mer än någonsin just nu.

Inatt åkte vi först till min lokal och vilade lite och jag tog tre Alvedon. Vi tänkte först sova där men då kom jag på att jag inte hade Femanest med mig så det kändes bäst att ta sig hem. Vi satt och kramades och blundade en halvtimme först. Det är inte ofta M gråter, men då grät han i mitt hår. Min älskade finaste bästaste.

Eftersom M hade haft spelning med sitt band och hade druckit öl så var det ju jag som skulle köra. Inte helt ultimat med tanke på den sena timmen, tröttheten, Värken och rädslan. Måste säga att jag ändå är rätt stolt över att jag fixade det. Fem mil i mörker klockan två på natten. M frågade om jag var vaken minst tio gånger och han hjälpte mig hålla utkik efter djur. Jag fick bromsa två gånger för rådjur. Ett stod mitt i vägen. Men det gick bra. Vi kom hem halv tre inatt.

Vi somnade av utmattning. Jag vaknade vid halv sju och på toaletten kunde jag konstatera att jag blött under natten, dock rätt lite som en femkrona. Hittills har jag väl blödit ungefär två femkronor och haft lite känningar i livmodern, men ingen kraftig eller molande värk sedan midnatt.

Ringde kvinnokliniken igen på fm. men barnmorskan ska ungefär samma som kollegan jag pratade med i natt. Att jag skulle vänta och vila och försöka lägga oron åt sidan. Om det blir värre så får jag komma in. Annars ska jag ringa dem vid sju imorgon bitti och få en tid samma dag för undersökning. Men det är ju så tidigt i graviditeten så det är inte mycket man kan se.

BM sa att det är väldigt vanligt med blödningar utan att det behöver vara missfall. Men jag är ändå vansinnigt orolig. Är så rädd att det snart ska ta fart och blöda mer. Att allt är över. Rädd för att det är något fel med min slemhinna, den där fläcken som syns på VUL men som läkarna valt att strunta i så länge (båda de bästa läkarna har faktiskt sagt precis så). Kommer min kropp aldrig kunna behålla ett embryo mer än nån vecka?!

Jag är trött och matt. Vill inte tänka men det är svårt att låta bli. Måste vila idag, inte göra ett knop. M däremot pysslar på, han behöver göra saker och jag tror att det är bra. Så nu målar han ett skåp, jag ligger i soffan och tittar på.

Pratade med min kära far nyss, han är allmänläkare och berättade om när han jobbade på gyn. Då kom en femtonårig tjej in med blödningar, men då kunde han se ett tickande hjärta redan i vecka 5. Jag tror inte att vi har den turen, men jag försöker hålla kvar vid ett litet hopp.

Rädslan för ett missfall till är väldigt stor, jag vet inte hur jag ska klara det. Hur Vi ska klara det.

Håll ut till imorgon, det kan jag såvida jag slutar blöda. Måtte det gå.

12

RD 7 – Upp upp upp upp ner

Citerar Bob Hund idag, det stämmer bra med hur ombytligt mitt humör är. Igår vaknade jag arg, men de gick över rätt snabbt, jag gjorde amerikanska pannkakor till frukost så det gjorde väl sitt till. Några timmar senare blev jag jättedeppig, först frustrerad och det kändes som om jag skulle brisera. Insåg hur mycket känslor jag har som behöver komma ut men jag har ingen bra ventil.

Bästa bästa M höll om mig och jag grät, sedan föreslog han en långpromenad för att rensa huvudet. Till vår förvåning så hittade vi nästan tre liter trattkantareller i skogen så då vände humöret uppåt igen. Resten av kvällen kändes jättebra, jag är så himla glad för att jag har M, hunden och vårt hus på landet granne med svampskogen!

Inatt vaknade jag vid 03, hade så ont i sidan av ländryggen att jag knappt kunde vända mig. Fick halta till badrummet, kände mig febrig och ögonen värkte. Tack och lov lyckades vi båda somna om efter en stund. Trodde jag skulle vakna med ryggskott men det kändes bra imorse, tack och lov.

Idag har vi fixat med innanfönster och lite annat husrelaterat, roligt när det går framåt men min stubin har bara blivit kortare och kortare. Ni vet när man helst vill ge upp bara för att en spik hamnar fel, eller för att det inte går perfekt vid första försöket med vad man nu gör. Sedan kände jag mensvärksliknande kramp på ena sidan, då dippade jag lite till. Verken försvann efter bara en kvart, men det var tillräckligt för att jag skulle få mig en kalldusch och inse att jag verkligen inte är beredd på ett negativt besked igen.

Jag kan inte se ett plus framför mig, men heller inte att det är kört. Jag är helt enkelt inte redo för ett besked över huvud taget! Snälla snälla låt oss få hoppas hela nästa vecka, orkar inte med en massa obehag när jag är ensam ute på jobb. Låt oss åtminstone få ta smällen tillsammans nästa helg. Fast shit! vad jag behöver ett positivt resultat nu.

2

Bara att vänta och se…

Måndagen var ju rätt intensiv, och resten av veckan har inte varit långt undan den heller. Nu är huvudvärken äntligen borta så jag passar på att skriva av mig lite.

I tisdags förmiddag var jag både trött, orolig och lite uppgiven. Blödningen och värken fortsatte efter ett dygn och dessutom kände jag mig fortfarande småfebrig. Så jag ringde kvinnoklinikens akuttelefon och pratade med en barnmorska som tyckte jag skulle komma in direkt. Det kändes både bra och oroande.

På sjukhuset tog de prover och kunde konstatera att jag var gravid(!) och att jag inte hade någon infektion i kroppen. Sedan fick jag träffa en läkare som klämde och kände på magen och gjorde VUL. Eftersom det var så himla tidigt (vecka 4 räknas det tydligen som) så kunde hon inte se eller säga så mycket mer än att det såg ok ut. Inga tecken på utomkvedshavadeskap iaf. Däremot så hade ägget fäst på en lite konstig plats, nära livmodertappen om jag förstod rätt, alltså mycket längre ner än det brukar. Men om det var något dåligt kunde läkaren inte avgöra redan nu.

Blödningen kunde bero på missfall eller att min kropp har reagerat på bristen av progesteron (jag slutade med Lutinus i lördags). Jag hoppas innerligen på det sistnämnda. Så det enda jag kan göra är att vänta och se. Och göra ett nytt gravtest efter ytterligare två veckor.

Vi borde väl jubla men vågar inte, vet inte vad vi ska tro på. Jag blöder fortfarande, precis som en vanlig mens, och är nu inne på sjätte dagen med blödning. ”Mensvärken” försvann efter två dagar, istället kom huvudvärken. Alltid är det nåt. Och nu vet jag inte vad som beror på vad och vad någonting med min kropp betyder längre. Vad är bra tecken och vad är dåliga tecken på graviditeten? Är det värmen? Är det stress? Är det någonting annat?

Igår kulminerade huvudvärken så jag bara ville grina. Orkade inte göra någonting alls igår utom att bryta ihop. Vi som skulle renovera järnet och så kan jag knappt stå upp.  Kul semester. Så vi packade ihop våra saker och drog från huset in till stan igen. Jag blundade och försökte andas djupt för att inte gå sönder.

Väl hemma i lägenheten ringde jag till kvinnokliniken och fick prata med en väldigt gullig barnmorska som fick mig att må lite bättre, och fantastiskt nog så gjorde hennes vänliga och lugnande ord att jag kunde slappna av lite och huvudvärken började sakta avta. Hon trodde inte att jag hade migrän utan att jag hade kräkts av graviditeten. Det gav lite hopp. Såpass mycket hopp att jag orkade duscha (och dagen till ära upptäcka att en fästing satt sig i min midja, den var så liten så jag borde inte ha fått Borelia men man vet ju aldrig, det vore inte helt otroligt den här veckan…)

Idag kändes det som att jag fick livet tillbaka när jag vaknade utan huvudvärk och utan magvärk. Halleluja liksom!

Jag vill så innerligt att det här ska gå bra och att vi kan få våga bli glada, men allt är så osäkert. Försöker tänka att vi har kommit väldigt långt nu, längre än vi någonsin gjort, och att det är stort nog.

Vill så gärna veta om ärtan i magen lever eller inte, men vi får snällt vänta och se…

/k.

PS. Hunden går på smärtstillande och verkar bli bättre, vi vet dock fortfarande inte var smärtan sitter eller hur han har blivit så dålig. Men vi hyser hopp om att hunden ska bli bra igen.

7

Ett nytt försök

Det har varit så fullt upp med jobb och hus och annat att jag inte hunnit skriva nåt. Men nu kommer en uppdatering.

Eftersom vårt första IVF-försök slutade i antiklimax (endast 1 ägg som visserligen blev befruktat men inte klarade sig till insättning) så var läkaren så bra att hon räknade ut att med lite tur så skulle vi hinna ett försök till innan kliniken stänger för sommaren. Så jag fick börja med P-piller direkt, alltså den dagen jag egentligen skulle ha gjort en ägginsättning.

Det var en chansning att kroppen skulle hinna återhämta sig, men det funkade bra att skjuta upp mensen för att vinna lite återhämtningstid. När det väl var dags för mens så kom den med besked, och mensvärken från helvetet. Jag hade behövt ligga i fosterställning i duschen i tre dygn, inte riktigt så illa men nästan, men var tvungen att jobba. Och det var inga lättsamma jobbdagar heller, så jag var helt slut när det blev helg och dags att börja med sprutor.

Första sprutan gick bra (Puregon, 125 enheter en liiiten ökning från sist), men den andra glömde jag helt att ta! Varken jag eller M kom ihåg. På lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck av att jag insåg det, verkligen härligt uppvaknande! Eftersom det inte gick att få tag i någon läkare eller barnmorska på helgen så fick jag helt enkelt läsa FASS och chansa lite. Jag insåg snabbt att jag inte skulle ta dubbel dos utan hoppa över den jag missade, däremot skulle jag ändå öka dosen till 150 enheter på söndagen så jag tog beslutet att öka redan på lördagen.

I måndags var det dags för ett första VUL, läkaren sa att det var lugnt att jag  missat en spruta och sa inget om att jag självmedicinerat lite. Hon skulle mest konstatera att det inte fanns några rester kvar efter förra stimuleringen, och det gjorde det inte heller. Inga stora äggblåsor som hängde kvar, skönt det.

Och idag torsdag har jag just varit på veckans andra VUL, dag 8 i stimuleringen. Det såg helt ok ut, 1+3 äggblåsor över 10 mm. En fler än dag 8 vid förra försöket. Det enda som oroar mig är att läkaren påpekade att jag verkar ha en polyp i slemhinnan, men att vi skulle strunta i den nu, men ifall det inte funkar så får jag väl göra fler undersökningar. Jag blir tokig på den där jäkla lilla vita grejen på UL, vad är det för nåt? Varför syns den på UL men sedan inte i verkligheten under operation?!

Eftersom det ändå verkar gå lite trögt med äggblåsornas tillväxt så höjde läkaren min dos Puregon, så från och med i kväll ska jag ta 200 enheter. Jag hoppas verkligen att det tar fart, men lagom så jag inte blir överstimulerad (det verkar ju väldigt obehagligt!). På måndag ska jag tillbaka på ett tredje VUL, och förhoppningsvis konstaterar läkaren att jag kan göra äggplockningen på onsdag. Peppar peppar!