6

Foglossningar

Idag mår jag verkligen inte bra. Natten var inget vidare men morgonen blev ännu sämre. Kändes rätt hopplöst att kräkas massa galla vid niosnåret trots att jag tagit Omeprazol både vid 03 och 06.30. Helt slut redan innan frukost. Har nu fixat så jag kan hämta ut Lergigan på Apoteket, hoppas att det kan göra nån skillnad.

Sedan kom foglossningarna igång. Har känt lite ryggont tidigare men inte som idag, nu är jag mer säker på att det är just foglossningar eftersom det gör ont i ländryggen och strålar ut i benet och värken flyttas även till framsidan runt ljumskarna. Så det måste ju vara bäckenet jag känner av?! Samtidigt pressar Bumlingen sig väldigt hårt upp mot revbenen på höger sida så jag ser helt sned ut, får inte plats att andas och värken strålar ut mot sidorna av magen.

Idag är jag allt annat än kaxig. Kan knappt gå och hittar ingen position där jag helt kan slappna av. Hur gör ni som har så här ont i månader?

3

Sjuttio procent

Upptäckte just att idag är det exakt 70%, vad fort det går! Och imorgon blir det ny vecka och första träffen med föräldragruppen på MVC.

Vad som dock inte går lika fort framåt är illamåendet. Ny rutin nu är att börja dagen med både Omeprazol och Postafen för att slippa backlash.

0

En gladare mage

Nu har jag ätit Omeprazol i fem dagar och mår bättre i magen, det är bara en av fyra-fem dagar som jag haft problem. Det var i fredags kväll, och det var den natten jag skrev mitt förra inlägg som verkar ha fått läsare att reagera. Jag kanske inte ska skriva när jag är trött, det kanske var flummigt skrivet, men men.

Resten av påsken har alltså gått mycket bättre för magen vilket ger mig hopp om att medicinen fungerar för min mage. Det känns väldigt viktigt nu när jag ska åka bort på jobb, det är ansträngande nog ändå (roliga men väldigt intensiva jobbdagar med nya människor och nya miljöer hela tiden och det är svårt med rutiner och att äta på bestämda tider etc). Så jag vill inte behöva oroa mig för att behöva kräkas på tåget utöver det…

Påsken har iaf varit helt underbar, det var länge sedan vi hade en hel helg ledigt tillsammans här hemma. Familjen samlades på påsklunch och allt var väldigt lyckat. Sen har vi pysslat med huset och trädgården i lagom tempo – M orkar ju lite mer än mig om man säger. Jag har iaf rensat ur pallkragarna och sått grönsaker. Och vi har spånat idéer för hur vi vill forma vår stora vilda tomt till en trädgård på sikt. Så kul! Sånär på att vi såg tre huggormar och en snok inom en timme! Så nu känns det ännu mer motiverat att röja bort massa sly och skapa lite fler öppna ytor (tomten är orörd sedan måååånga år).

En dag kvar här hemma, önskar så att vi hade hela veckan tillsammans. Men mina batterier är rätt bra laddade igen så jobbresan kommer nog att gå bra, det gör det ju alltid bara jag kommit iväg. Det är mest inför som det känns motigt och nervöst. Jag löser alltid det som uppstår längs vägen.

Men först fokus på ännu en solig dag här hemma med stövlar på (ifall jag möter en orm) och bästa grensågen i handen!

PS. I lördags kväll fick M känna några små sparkar för första gången, så himla kul!

6

100 dagar att stå ut?

Nu är det ”bara” 100 dagar kvar till BF. Jag hade tänkt mig skriva nåt i stil med att shit vad snart det är, nu är vi nästan inne på upploppet, idag. Men tyvärr är det inte alls så det känns. Det känns istället som jäkligt många dagar att stå ut med en kropp jag inte känner och inte riktigt kan hantera.

Jag har ju drömt så länge om det här, om att få ha en stor och fin gravidmage, så jag har väl satt tillståndet på piedestal. Klart jag har vetat att det inte alltid är en dans på rosor, men jag har ju tänkt att även om de får lägga in mig med dropp så är det värt det. Sjävklart är det värt det, och jag är klart överlycklig att vi äntligen lyckats. Men det börjar ändå bli rätt jobbigt nu.

Än vet jag inte om Omeprazolen hjälper och det gör mig orolig. Torsdagen gick bra men på fredagen ballade magen ur på kvällen. Allt behövde ut åt båda hållen samtidigt. Lovely. Magkatarren är ett faktum. Och även om jag ännu inte mår i närheten så illa eller har så ont som jag haft tidigare i livet så är det här tillräckligt för att jag ska känna obehag. På en sekund färdas jag liksom tillbaka till hur det var för tio år sedan och den känslan gör mig liten och rädd.

Återigen oroar jag mig för jobbet. Jag har sex jobbresor att göra framöver, alltså längre resor med övernattning. Det är ju roligt, men väldigt intensivt. Och jag har inte möjlighet att ha med mig nån assistent. Kommer jag att palla? Är det värt det? Eller måste jag dra i handbromsen redan nu?

Samtidigt som jag njuter av att magen växer och det känns mer på riktigt att det faktiskt är en Bumling där inne så känner jag obehag. Nu börjar det komma sparkar ibland som känns annat än bekväma, det känns mest läskigt. Kanske för att jag har svårt att acceptera att jag inte längre känner igen min kropp, inte utseendet, utan hur den fungerar. Jag har i så många år jobbat så hårt på att lära känna min kropp och kunna hantera den till fullo för att må bra. Och det har jag lyckats med och det är jag väldigt stolt över. Men helt plötsligt så får jag börja om från början igen, vilket är både frustrerande och läskigt. Jag vill ha kontroll. Jag vill veta hur mycket kroppen tål, jag vill kunna planera saker utan att behöva oroa mig för om jag kommer att klara av dem. Och nu menar jag inte bergsklättring utan vardagssaker.

Jag har så sjukt svårt att ställa in sånt jag lovat, det tar emot och ger mig ångest. Inte gentemot mig själv utan mot andra. Ställer jag in ett jobb så påverkar det andra, min kollega behöver pengarna mer än mig och det känns ju onekligen som en press.

Mitt mantra var ju att ta en dag i taget, och det försöker jag med. Men samtidigt så behöver jag tänka lite längre ifall jag måste planera om. Bättre att avboka jobbet nu än om tre veckor. Blä, skitjobbigt faktiskt. Nej, jag kan inte avgöra det nu. Jag måste vila upp mig lite under påsken istället, och på tisdag åka till Malmö på jobb. Efter den resan vet jag förhoppningsvis lite mer om hur jag mår och hur kroppen fungerar. Blir resan riktigt jobbig så får jag tänka om och bromsa, annars så kan jag nog ta en vecka i taget en stund till.

Först ska jag försöka sova lite till.

7

Magkatarr?!

Den senaste veckan har jag kräkts var tredje dag. Alltid på morgon/förmiddag. Idag är en sån dag, nu mår jag inte illa längre men är väldigt trött och behöver fylla på med energi. Vet dock inte vad jag orkar äta, behöver nåt mer än yoghurt dock.

Eftersom det känts riktigt pissigt idag så ringde jag till min barnmorska, hon trodde det var magkatarr och ville att jag skulle testa att äta Omeprazol över påsken. Jag har ju haft problem med magkatarr tidigare men aldrig ätit den här medicinen. Ska åka till Apoteket nu och shoppa, hoppas det hjälper.

Jag har ingen halsbränna eller sura uppstötningar, alltid nåt. Men BM sa att det var väldigt vanligt med magkatarr och att vissa kräks istället, som jag då. Detta för att Bumlingen börjar bli stor och livmodern trycker på magsäcken så att magsyran åker uppåt. Låter ju logiskt.

Hoppas att här det hjälper nu, så jag kan jobba och leva på som jag behöver. Känns lite surt med just magkatarr eftersom jag jobbat så jäkla hårt för att bli av med det och IBS under många år. Nu är jag ju äntligen fri från eländet och hade nästan förträngt hur det var. Att det dessutom sammanstrålar med en period med många korta resor och mycket tågåkande känns extra typiskt, det var nämligen så jag levde när jag mådde som sämst. Veckopendlande mellan skola och pojkvän, och allt gav mig ångest.

Men inte den här gången. Nu beror det inte på psyket, utan orsaken är högst fysisk, så det är stor skillnad.

Någon som fått samma problem under graviditeten? Hur länge satt det i isåfall? Får man räkna med att det håller i sig till förlossningen eller kan det gå över innan dess?