11

Mitt BB stängs :'(

Jag är så otroligt besviken just nu. Idag kom beslutet att landstinget stänger ”vårt” älskade BB under sommaren för att lättare lösa personalbristen under semestern på länets största sjukhus. Faaaaaaaaan! är vad jag vill skrika. Eftersom jag är beräknad till 17/7 så kommer jag inte undan sommarstängningen.

Vårt BB är helt nybyggt och lagom stort, personalen trivs och det märks verkligen. Ingen stress, gott om plats, fantastiskt bra bemötande, toppenservice vad gäller mat (även till pappan), stora fina familjerum med dusch & TV. Vi var så otroligt nöjda när Svante föddes, och det kändes så tryggt inför kommande förlossning. Men så vändes allt upp och ned.

Vi har drygt 25 km till vårt BB, men får nu istället 50 km att köra. Logistiken blir helt rubbad nu eftersom både vår hundvakt och vår barnvakt (M’s mor resp. syster) finns i den mindre staden, och om vi ska köra via den så har vi helt plötsligt 75 km – ca 1.20 h till förlossningen. På det stora sjukhuset får nog inte M sova över, han måste fixa egen mat och han har alltså långt att köra.

Det här känns inte ett dugg skoj. Rent ut sagt svinjobbigt. 

11

Oro inför KUB

På tisdag är det äntligen dags för KUB-testet, jag längtar men är även orolig. Känslan av att nåt är fel kommer och går. Antar att det är fullt logiskt, klart man blir orolig, men det gör liksom att jag inte riktigt vill prata om graviditeten än. Behöver få veta att det verkligen är som det ska först. Jag är nog mer orolig för att det avstannat än för nåt allvarligt fel, men tankarna varierar.

Idag är vi redan inne i vecka 13 iaf, 12+3 närmare bestämt, så risken för tidigt missfall bör ju ha minskat rejält nu!

Dagen efter UL ska vi på begravning. Tänker att om vi mår piss pga dåligt besked så får vi lite perspektiv. Vår jämnåriga vän har dött i cancer, kvar är hennes fru och deras dotter. Så vansinnigt sorgligt. Vi lever ju och har varandra, så hur KUB än går har vi allt!

7

Jäkla nojor

Kanske är det så att symptomen sakta smyger sig på, mådde lite illa imorse och brösten är nog liiite ömma. Trött är jag iaf, men det beror nog bara på att vi jobbade så sent igår.

Det känns ju rätt positivt att det händer nåt. Men samtidigt har jag fått rosa flytningar vilket inte känns så kul. Det är svårt att få bort oron ur kroppen, jävligt svårt. Jag vill verkligen kunna slappna av och ta det som det kommer, men jag kan bara inte.

Vill inte bli en sån som nojar för minsta lilla och aldrig kan slappna av, men inser att det är precis vart jag är på väg. Och det trivs jag inte med. Kanske är mitt svängande humör med nära till depp ett gravitsitetstecken, försöker tänka så iaf.

Har bokat en telefontid hos den lokala barnmorskan på MVC till i eftermiddag. Känns som jag utmanar ödet, men samtidigt kanske det kan vara bra att få prata med nån. Hoppas att hon är bra och kan ge lite stöd, skulle behöva några lugnande ord från ett proffs idag.

Ultraljudet är om exakt en vecka, en ocean av tid känns det som just nu. Jag bävar och längtar.

5

Långsam oro

Jag låter mest tiden gå, försöker vara effektiv och fylla den med massa vettigt. Men mest vill jag bara vrida fram klockan två veckor.

Tänker inte på att jag är gravid hela tiden. Men det glimmrar till då och då. Är hoppfull men känner mer oro och mindre glädje bitvis. Vågar inte jubla fast jag önskar att jag kunde just det. Berättade för storebror idag, han blev väldigt glad, mina känslor är dock rätt dämpade.

11december. Då är det äntligen dags för VUL. Jag har ingen aning om det är vanligt med MA, men jag oroar mig för det. Väldigt mycket.

Vet att jag inte borde tänka när jag är trött. Men det är svårt att låt bli, speciellt som det sista jag gör innan sängen är att ta mina mediciner. På morgonen vaknar jag dessutom alltid av progesteronet, känns som riklig mens. Hur ska man då koppla bort oron?

Håller tummarna så hårt jag kan för er som ruvar nu, och för er som plussat.

God natt!

11

RD 11 – Knappt ovanför vattenytan

Det här är olidligt outhärdligt nervöst. Jag har ingen jävla aning om hur jag ska tolka min kropp, önskar jag kunde låta bli att ens försöka men det är ju svårt att koppla bort det när huvudet sitter fast på kroppen. Önskar jag var M just nu, som kan slappna av och tänka positivt utan att få massa påminnelser av stick och värk här och där.

Idag har hoppet börjat svikta, men jag håller mig än så länge ovanför vattenytan. Har känt lite spänningar och lite värk i magen under dagen, inte stick av smärta som tidigare utan mer värk. Men bara i korta stunder, typ en minut. Trodde för en stund att jag hade fått en blödning, men det var falskt alarm.

Både vill och vill inte testa just nu. Men eftersom jag sover på hotell i natt 25 mil från M så väntar jag till lördag. Vill ha honom i närheten när jag får beskedet och jag tror han vill vara med. Hoppas att eventuell mens väntar till på lördag, så vi åtminstone får göra ett test.

Tur att min kollega som jag rest med på jobb vet om läget ifall nåt skulle hända.

Tusen tack för alla fina peppande kommentarer, det betyder massor ska ni veta!

3

RD 4 – Jag bävar

Idag är jag trött och tung i huvudet, mår okej men har väl inget strålande humör. I varje fall inte efter att min kund ringde. Kunden ville boka in jobb om två veckor, det är ju jättebra, om det inte vore för att jobbet innebär en heldag med bebisar och deras föräldrar – detta tre dagar efter vår testdag. Tänk om vi får minus?! Min nya kundkontakt ger mig dessutom dåliga vibbar, vi klickar inte. Jag bävar.

Jag är less på att ens behöva tänka på hur jag ska orka med och parera jobbiga frågor och situationer, att behöva planera och ens ha med det i kalkylen. Just nu har jag god lust att avsäga mig min största kund bara för det här. Men jag tänker inte tillåta oron och ilskan att förstöra tillvaron, vill inte straffa ut mig själv på kuppen.

Bäst jag sminkar på mig ett någorlunda anständigt Happy Face och försöker vända rätt på den här dagen. Ska försöka beta av lite surdegar, det borde ta mig några pinnhål uppåt på humörstegen.

Kram!

0

Nu är jag nervös på riktigt

Det börjar dra ihop sig, imorgon bitti vet jag om det blir någon insättning av en blastocyst från frysen. Och jag börjar bli riktigt nervös nu. Det är nog första gången under vår IVF-resa som jag känner mig såpass nervös.

Veckan har gått bra, sedan mitt VUL i tisdags har jag bara känt hopp över att vi kanske får chansen i september trots alla svängningar. Men nu är det så nära att jag nästan kan ta på det och jag vill inte vill inte vill inte att det ska skita sig nu.

Nyss när jag satt och väntade på min hämtpizza så kände jag något obehagligt i kroppen. Liiiiite värk i magen (som jag hoppas bara var hunger) och att det liksom rann till lite grann. På en sekund förvandlades min sköna fredagskänsla efter en dags tillfredsställande flitigt arbete till stark oro. 

Så fort min mat var klar rusade jag till bilen och körde hem, valde den närmsta parkeringen trots att den kostar mest pengar, bara för att komma upp i lägenheten så fort som möjligt. Jag slänge hundens koppel på hallgolvet och skyndade mig in på toa för att kolla läget. Inget blod, yes! Bara en liten flytning, pust. Väldigt skönt, men oron sitter fortfarande kvar. Det är därför kahg behöver skriva av mig nu, för jag vill ju det här så mycket, vill få ruva igen och få hoppas. Jag behöver hopp och positiv energi nu, för då vet jag att jag klarar av allt jobb och annat jag har framför mig närmaste veckorna. Men med ett negativs besked så blir det så mycket tyngre, och ensammare.

Önskar att M var hemma och kunde distrahera mig och hålla mig i handen på vägen till sjukhuset imorgon. Om jag nu ska dit.

Imorgon ringer min väckarklocka 06.00 (skön tid på en lördag), då är det toalettbesök som gäller. Snälla håll tummarna för att det inte har kommit någon blödning tills dess! För då kan jag dricka vatten och bli sådär galet kissnödig som sist (trodde jag skulle sprängas!) för att återföringen kl. 10.10 ska gå extra smidigt.

Snälla låt mig få bli ruvare imorgon!

k.