3

Vecka 9 – Hej sjukskrivning!

Den här veckan har inte varit nån höjdare. Fy katten för gårdagen, jag ville bara ge upp och slippa allt. Tack o lov känns det bättre idag. Kanske för att jag struntat i mediciner i snart ett dygn, kanske för att jag får sjukskriva mig, kanske bara slump.

Jag har varit en zombie, en illamående och deprimerad zombie som inte kunnat plocka upp en strumpa från golvet ens. Helt vidrigt tillstånd. Så jag snäste åt BM i måndags för att minuten efter börja gråta. Hon föreslog läkarbesök och sjukskrivning. Det kändes stort och läskigt, men igår när det väl var dags så kändes det nödvändigt. Jag kämpade för att varken somna eller kräkas hos läkaren. Han sjukskrev mig 6 veckor på ett bräde! Jag blev helt paff, fast jag orkade ju inte visa nån reaktion såklart. Men vi bestämde att då ska jag må bra igen. Så idag måste jag kontakta Försäkringskassan.

Idag testar jag att klara mig utan medicin (Postafen tog jag främst, men testade Lergigan igår), vill veta hur jag mår utan. Om jag är en zombie ändå eller hur illa jag mår.

Svante är tillbaka på föris nu, pust! Att vabba i mitt tillstånd var vansinnigt jobbigt, snacka om att känna sig maktlös och värdelös. De timmarna mellan 15-19 som jag ändå måste vara själv med hämtning, hund & middag är jobbiga nog. Igår var mest ångest, idag får jag ev hjälp av svärmor.

Idag har jag iaf lite hopp om livet igen, till skillnad från igår, så det känns skönt. En dag i taget är det som gäller. 

Kram & hej! 

4

Vecka 8 (7+0) Seg som kola

Trevligt med ny vecka även om  fokuset ligger på VUL imorgon. Är dock så seg och trött idag att jag inte ens orkar tänka på det.

Seg som kola, inget jag gillar att vara. Jag är ju van att ha mycket driv oavsett om jag känner mig pigg eller ej, men nu har jag liksom ingen förmåga att sparka mig själv i baken. Att det är väldigt lugnt på jobbfronten just nu, efter rätt mycket att göra i två månader, gör väl sitt till. Som frilansare bör jag då jobba extra mycket för att skapa fler chanser till jobb, men det funkar inte så nu. Och det försöker jag acceptera, motvillig, utan att bli stressad. Fördelen med att vara så seg som jag är just nu är att jag inte ids stressa upp mig, haha.

Igår hade jag ridlektion igen efter ett par veckors paus i verksamheten. Åh vad det var nyttigt för mig! Jag behövde verkligen få känna att jag faktiskt orkar och är kapabel, lektionen gick så mycket bättre än jag hade trott. Dock missar jag min yoga idag, vi fick inte ihop det med transport då vi bara har en bil. Så jag jobbar hemma idag, och troligtvis resten av veckan.

Huset ser ut som ett bombnedslag, på riktigt alltså, och vi upptäcker titt som tätt att det har varit möss här och där. Inte fräscht alls. Så vi behöver verkligen plocka undan miljoner med saker, städa överallt och helst sanera kök och badrum. Men inte orkar jag det heller, kan ju knappt förmå mig att tömma diskmaskinen var tredje dag. Pinsamt lortigt och stökigt just nu.

Istället för att städa och pitcha jobbidéer så tänker jag vila en stund, innan hunden ska ut och jag ska gå och hämta Svante. För ikväll är vi själva till sent, så på nåt sätt måste jag orka. Så, god natt då!

Kram från slökorven

8

Vecka 7(6+4) Trött på begränsningar

Jag är så trött på att begränsa mig och må dåligt, först genom kämparåren där jag knappt vågade träna eller dricka en droppe och sedan genom graviditet och amning. Det här året är det första på länge som jag kunnat göra saker utan att känna mig orolig, och det har varit helt fantastiskt skönt! Först nu jag insett hur mycket jag faktiskt har begränsat mig. Aldrig mer, har jag känt. Jag har älskat att för första gången på år börja känna mig pigg & stark och tycka om min kropp, jag har älskat att jag lärt mig springa (8 km är mitt längsta hittills!) och att jag kan rida igen!

Och så blev jag gravid, vilket är fantastiskt på så många sätt, men pang! så kom det en massa begränsningar lite snabbare än jag hade tänkt mig. Och det känns mycket jobbigare än jag hade trott nu när jag fått smak på livet med en stark kropp och glatt psyke. Jag vill ju fortsätta träna, men just nu är jag vansinnigt trött och blev helt slut av att sätta ljus i utegranen. Så springa pallar jag inte ens en kvart.

Illamåendet gör mig deprimerad, igår mådde jag verkligen inte bra. Ville bara grina för att jag var trött och hungrig men inte kunde äta. Är rädd för att må illa en hel graviditet till, pallar inte det, vill få vara mitt vanliga jag och kunna glädjas ju. Så jag letade upp en ask Postafen igår kväll och bestämde mig för att om det går att göra nåt åt jobbiga symptom så ska jag göra det. Två tabletter varje dag får det bli, så att jag åtminstone kan äta. Vägrar må sämre än jag måste. Begränsningar blir det ju ändå, såklart, men jag tänker inte späka mig.

På tisdag hoppas jag att jag kan rida iaf, det tänker jag göra så länge det känns bra. Yoga är det sista passet denna vecka sen är det uppehåll flera veckor, och i januari hoppas jag kunna berätta för läraren att jag är gravid och se om jag själv kan modifiera passet så att det funkar. 

Men först blir det falafelrulle till lunch. Jag är sjukt hungrig! (Tack Postafen för det!)

0

Nytt rekord

Sex dagar utan Postafen (alltså piller mot illamående), ett rejält rekord. De senaste gångerna jag testat att vara utan medicin har det gått bra första dagen men så har jag mått illa och kräkts dag två. Men inte nu längre, peppar peppar!

Vet dock inte om jag ska köra på utan piller imorgon också, eller om jag ska ta det säkra. Stress triggar ju illamående och imorgon har jag ett viktigt jobb med ny kund och jag ska köra trettio mil och passa tider. Å andra sidan så riskerar jag ju att bli toktrött lagom till jag är framme hos kunden och ska prestera om jag tar medicinen. Hmn. Får se hur det känns när jag vaknar.

Imorgon kväll blir det dessutom kalas hos min svägerska som fyller år och då lär ju släkten på M’s sida få veta att vi väntar barn. Något som känns både jobbigt, läskigt och roligt på samma gång.

Slutsats; nu behöver jag nog somna för att orka vara pigg & glad hela fredagen!

8

Styrkebevis?

Jag hade tänkt skriva om att det äntligen är barmark och hur mycket jag längtar efter våren i år, men luften gick ur mig.

Blir sakta friskare, ingen feber längre men fortfarande hosta och snorig. Har klarat mig utan Postafen den här veckan, ingen idé att ta piller när jag ändå är hemma. Men nu kanske jag borde ta medicin iaf. Mår illa idag, har redan kräkts en gång och känner att jag snart behöver göra det igen.

Tänker på vad någon läsare skrev för några veckor sedan – att illamående tyder på en stark graviditet. Hoppas att det stämmer i mitt fall, behöver något positivt att hålla fast vid just nu, eftersom jag oroar mig för om allt är som det ska i magen. Men att kräkas i vecka 18 borde väl vara ett bra tecken på att Bumlingen lever och frodas?!

Min käre far tyckte inte att jag skulle gå och oroa mig, utan ringa till BM imorgon och boka en tid för att lyssna på hjärtat. Det är visserligen bara 9 dagar kvar till RUL, men ändå. En vecka till med oro vore skönt att slippa. Speciellt nu när jag inte längre kan distrahera mig med att kolla på OS…

11

Utmattad

En extremt slö men ändå väldigt intensiv helg är till ända. Jag är helt slut trots att jag bara varit ensam hemma med hunden och inte gjort ett dyft mer än det absolut nödvändigaste (M har repat med sitt band och varit borta hela dagarna).

För att göra en lång historia kort så har två jobbgrejer kulminerat samtidigt, två grejer son jag har haft ångest över och känt mig väldigt stressad av. I fredags fick vi äntligen klart ett jobb som vi kämpat med i två månader, och om kunden inte är nöjd nu så vet jag inte vad vi gör. Det var väldigt skönt men tyvärr så kunde vi inte slappna av och ta helg för samtidigt var det en annan jobbgrej som strulade.

Halva lördagen satt jag därför och mailade med en människa som verkligen gjort allt för att missförstå och förstöra för mig och min kollega. Ett vanligt jobb som borde vara lättsamt och roligt blev istället bara ångest. Vi har sedan vi gjorde jobbet i september ångrat oss att vi ens försökte. Jag kan inte låta bli att påverkas av folk som jävlas och försöker få mig att framstå som ogin, speciellt inte eftersom jag verkligen är motsatsen även i detta fallet. Jag blir stressad av att folk missförstår mig helt enkelt.

Hur pass stressad förstod jag först idag.

För inatt sov jag inte så bra, utan jag bearbetade all stress och oro i drömmen. Det resulterade i en mardröm om att M gjorde slut och var helt iskall mot mig. Jag vaknade och var nära en ångestattack, var tvungen att krama M hårt och började gråta. M vaknade och höll om mig men jag kunde inte sluta. Insåg att jag inte har gråtit på länge, inte på den här sidan nyåret ens, det var nog mycket som behövde komma ut.

Tankarna gick inte att kontrollera och det tog lång tid innan jag kunde somna om, rädd för att drömma mer jobbiga grejer. Jag hade en hemsk dröm härom natten med, inför fredagens stress, så det är tydligt att hjärnan går på högvarv om nätterna. Jag fortsatte drömma inatt om sånt som gjorde mig nedtryckt så jag vaknade halv nio med huvudvärk intakt från kvällen innan och dåligt självförtroende.

Då insåg jag hur stressad jag var över den jobbiga kunden. Mådde illa och kräktes galla så magen värkte. Så jag kunde likaväl kolla mailen och få det överstökat. Tack och lov hade jag fått ett sista svar som var bra, kunden hade förstått att jag hade rätten på min sida och slutat bråka. En enorm lättnad! Sakta kunde jag slappna av igen.

Idag har jag därför mått mycket bättre psykiskt än igår, men tyvärr så har kroppen mått mycket sämre. Jag har testat att inte ta Postafen under helgen och det gick bra på lördagen men inte idag. Har sällan varit så trött som idag. Har inte kunnat äta och huvudet har värkt.

Eftersom jag har sovit middag idag så har jag bara varit vaken i typ 11 timmar men är ändå redo att sova lika många timmar av ren utmattning.

Hoppas innerligt att jag slipper drömma i natt och att jag inte mår illa imorgon. Har ett jobb på morgonen, vilket inte är bra för min stressnivå/min kropp, så jag behöver all energi jag kan få.

God natt!