11

RD 12 – Och så kom mörkret…

Eftersom de senaste dagarna var så jobbiga psykiskt så bestämde jag mig för att testa i morse, få det överstökat. Bara få veta. Jag sov väldigt dåligt i natt, det gjorde även hunden. Tror vi väckte varandra en gång i timmen. Jag vaknade och trodde det var morgon men såg att klockan inte ens var 02.

När klockan var 05.59 så kunde jag inte somna om mer. Så jag gjorde det, jag testade. Och det gick åt helvete. Inte ens med vild fantasi kunde jag få till något andra streck på stickan. FAN OCKSÅ! Jag som drömt om positiva resultat två nätter i rad!

Jag tog en dusch och grinade ikapp med vattnet i väntan på att min älskade M skulle vakna i Polen och ringa upp mig. Eftersom hans band har en monsterresa idag (de ska köra 80 mil på dåliga vägar till kvällens spelning) så var han redan vaken och ringde mig före sju. Och jag bröt ihop så fort jag fick höra hans röst. Försökte ställa mig så att det inte skulle eka värre än nödvändigt i den tomma lägenheten och in i grannens badrum. Gick väl sådär.

Det är så satans jobbigt att M är så långt borta, hela den här ruvningen har han varit på resande fot. Jag har fått tackla allt helt själv, och det tog nog ut sin rätt i morse. Det är fortfarande drygt fyra dygn tills han kommer hem igen. Fyra dagar kanske inte låter så mycket, men det känns som ett stort svart hål i rymden just nu.

Planen hade jag redan tänkt ut, även om jag inte riktigt trodde att jag skulle behöva hantera den i så dåligt skick. Jag packade snabbt en bad med lite kläder, struntade i att sminka mig utan drog på mig mjuka träningsbrallor och en stickad tröja istället. Åt lite yoghurt på stående fot (hade ändå inte så många alternativ, har ju inget bor och knappt ens en stol kvar i lägenheten), borstade tänderna och tog med mig hunden ut. Efter promenaden packade jag in allt jag behövde i bilen och körde norrut.

Det var bestämt sedan flera veckor att jag skulle åka norrut idag, till mina föräldrar. 35 mil vilket tog precis fyra timmar. Försökte äta frukost på vägen, men fick mest i mig te. Ville inte ringa någon för risken att börja gråta var alldeles för stor. Så jag lyssnade på Radiohead första timmen. Sen blev det radio, men på P3 pratade de barn så jag bytte till P1 och möttes av ”Och nu är det dags för henne att få en egen dotter…”. Så det blev klassisk morgon i P2 istället. Passade rätt bra till min sinnesstämning och det dimmiga morgonvädret.

Fast det allra första jag hörde på radion var att Kristian Gidlund hade dött. Då grät jag lite till. Och ännu mer när de spelade upp delar ur hans otroligt fina sommarprat.

Nu är jag hemma i Norrland. Känns rätt skönt, måste bara överleva lite jobb i morgon (huvudanledningen att jag skulle åka upp). Men sen tänker jag bli ompysslad av mor & far och förhoppningsvis hitta lite kantareller. Det gör mig inget om det spöregnar, jag vill ut i skogen och leta svamp. Jag behöver andas och sakta hitta ett sätt att mota bort mörkret.

Mörkret, det är nog det jag är allra mest rädd för. Rädd att hamna i en depression, i ett svart hål som jag inte hittar ut ur. Det blir bara jobbigare det här IVF-andet, tyngre för varje gång skulle jag tro. Det skrämmer mig nåt oerhört.

/k.

Annonser