Citerar Bob Hund idag, det stämmer bra med hur ombytligt mitt humör är. Igår vaknade jag arg, men de gick över rätt snabbt, jag gjorde amerikanska pannkakor till frukost så det gjorde väl sitt till. Några timmar senare blev jag jättedeppig, först frustrerad och det kändes som om jag skulle brisera. Insåg hur mycket känslor jag har som behöver komma ut men jag har ingen bra ventil.
Bästa bästa M höll om mig och jag grät, sedan föreslog han en långpromenad för att rensa huvudet. Till vår förvåning så hittade vi nästan tre liter trattkantareller i skogen så då vände humöret uppåt igen. Resten av kvällen kändes jättebra, jag är så himla glad för att jag har M, hunden och vårt hus på landet granne med svampskogen!
Inatt vaknade jag vid 03, hade så ont i sidan av ländryggen att jag knappt kunde vända mig. Fick halta till badrummet, kände mig febrig och ögonen värkte. Tack och lov lyckades vi båda somna om efter en stund. Trodde jag skulle vakna med ryggskott men det kändes bra imorse, tack och lov.
Idag har vi fixat med innanfönster och lite annat husrelaterat, roligt när det går framåt men min stubin har bara blivit kortare och kortare. Ni vet när man helst vill ge upp bara för att en spik hamnar fel, eller för att det inte går perfekt vid första försöket med vad man nu gör. Sedan kände jag mensvärksliknande kramp på ena sidan, då dippade jag lite till. Verken försvann efter bara en kvart, men det var tillräckligt för att jag skulle få mig en kalldusch och inse att jag verkligen inte är beredd på ett negativt besked igen.
Jag kan inte se ett plus framför mig, men heller inte att det är kört. Jag är helt enkelt inte redo för ett besked över huvud taget! Snälla snälla låt oss få hoppas hela nästa vecka, orkar inte med en massa obehag när jag är ensam ute på jobb. Låt oss åtminstone få ta smällen tillsammans nästa helg. Fast shit! vad jag behöver ett positivt resultat nu.
hurslutardet 