Redan i slutet av november 2012 fick jag med lite tur en tid för operation. Jag behövde nämligen ändra den tilldelade tiden eftersom jag skulle resa till Paris just då, istället fick jag en tid väldigt snabbt inpå – i samma cykel som HyCoSyn. Läkaren hade ju hittat en polyp som skulle tas bort.
Jag var glad för att jag fick en operationstid så snabbt, dock kändes det jobbigt att M inte kunde finnas där just då eftersom han var bortrest i över två veckor på turné med sitt band. Men min snälla mamma ställde upp och åkte 35 mil för att hjälpa mig med hunden och stötta mig. I samma veva bestämde jag mig för att berätta om vår barnlängtan och vad vi gick igenom för min svärmor och M’s storasyster med familj. Vi bor närmre dem än min familj så det kändes bra att de fick veta, speciellt när M var bortrest.
Dagen för operationen var jag nästan upprymd, det kändes spännande och hoppfullt. Jag tänkte att om allt går bra och mensen kommer i tid så kanske jag kan bli gravid lagom till jul. Vilken grej!
Operationen och förberedelserna gick bra. Det var dock en lång väntan innan det var min tur, jag satt ensam i en säng med dropp eftersom jag var fastande. Jag blev såklart hungrigare och hungrigare, och det enda som visas på TV på dagtid är ju matlagningsprogram. Smått ironiskt.
Narkosen var väldigt skön, lite läskigt att kravla upp i en gynstol som snarare liknade ett rymdskepp, och sedan somna. Men det var väldigt bra personal, fyra kvinnor dessutom, så det kändes bra. Det jobbiga var dock uppvaknandet.
Jag tyckte det var väldigt obehagligt att känna hur kissnödig jag var och att jag hade ont i magen (som kraftig mensverk ungefär) och att jag ville kommunicera men inte kunde. Kroppen lydde mig inte. En timme senare var jag dock tillbaka i mitt rum, men med en obehagskänsla i hela kroppen. Snälla mamma kom till sjukhuset på eget bevåg och höll mig sällskap en timme eller två innan vi försiktigt stapplade hemåt. Jag har fördelen att bo granne med sjukhuset.
Narkosen släppte sakteliga ur kroppen, men det tog två dygn innan jag kände mig bra igen. Känslan av obehag och en slags rastlöshet i framförallt benen hängde kvar. Jag hade inte ont, men det kröp liksom i hela kroppen. Detta gjorde att jag glömde tänka på själva operationen, och att jag knappt hade fått någon information om hur det hade gått!
Först ett par dagar efter operationen, när jag precis blivit människa igen, och både min mamma och svärmor hade åkt och jag var helt ensam. Då ringde kirurgen som hade opererat mig, jag hade aldrig träffat henne i vaket tillstånd så jag visste inte ens vem hon var. Då säger hon att operationen gick bra och man hade inte hittat någonting!
Va?! Vad då inte hittat någonting? Allt omkring mig rämnade. Mitt hopp försvann. Energin rann ur mig. Polypen som gynekologen hade sett existerade inte. Kirurgen hade tittat väldigt noga och dessutom tagit in en kollega för att dubbelkolla. Jag blev både ledsen och förbannad, och sa rakt ut att det här verkligen inte var något positivt besked för mig, och att det var helt vansinnig att jag fick det såhär på telefon utan att ha fått höra ett ord om detta medan jag var på sjukhuset eller hade nån anhörig i närheten.
Kirurgen ursäktade sig med att hon inte förstått att jag var remitterad från Fertilitetsenheten, så ur hennes synvinkel var det ju positivt när man inte hittade något. *Jag har inte läst din journal’ sa kirurgen. Say what?! Varför inte det, den är typ en A4 lång, har du inte ens vett att skämmas för det?!
Så där satt jag, helt ensam, och bröt ihop. Det som var lösningen på vårt problem var bara en bluff. Jag fattade ingenting. M var i Tyskland och kunde ringa mig först 8 timmar senare.
Men jag hade inget annat val än att ladda om och fortsätta. Jag skulle ju åka till Paris om två dagar och vara happy pappy. Som ett steg i det skrev jag ett argt bred till Fertilitetsenheten där jag förklarade hur illa jag tyckte att de hade skött kommunikationen kring min ‘polyp’ och operation. Det tog skruv! Först ringde en barnmorska och pratade, hon beklagade att gynekologen inte arbetade så hon inte kunde få tag på honom. Men någon timma senare ringde ändå min gynläkare upp mig och var lika förundrad han över resultatet, men han menade att om kirurgerna inte kunde hitta någonting så fanns det inget där.
Strax innan jul 2012 ringde dock läkaren upp mig igen, ännu mer förundrad, och berättade att han hade fått tillbaka analysen. Kirurgen hade visst hittat nåt, eller åtminstone tagit ett prov av livmodern som under analys visat sig vara polypvävnad. Så han föreslog det jag själv tidigare hade velat, att göra ett nytt ultraljud.
Ultraljudet (en liten mer avancerad variant, men inte lika jobbig som HyCoSyn) med koksaltlösning som sprutas in i livmodern visade dock att allt såg i princip likadant ut som i november(!) Jag fattade ingenting, och läkaren kliade sig i huvudet igen. Hans slutsats blev dock att han nog hade övertolkat det han såg vid HyCoSyn, men att det bevisligen var lite polypvävnad och den hade man nu fått bort. Kanske gjorde jag hela operationen i onödan, men nu var åtminstone systemet genomspolat och livmodern välstädad.
Välstädat, kul, jättekul. Men kommer jag bli gravid? När får vi hjälp som gör skillnad?
Läkaren upprepade att ‘eftersom vi inte hittar några fel hos er så rekommenderar vi att ni ska har försökt i två år innan vi går vidare med IVF’. Då satte jag lite press och frågade om det inte fanns någon möjlighet att rucka lite på detta, eftersom det här var så jäkla jobbigt. ‘Inget är skrivet i sten’ svarade han.
Så jag pratade med M och lade upp en plan och skrev ett till brev till Fertilitetsenheten. I brevet krävde jag att få träffa deras kurator och att vi skulle bli garanterade ett IVF-försök under våren 2013, och inte behöva vänta till hösten. De gick med på båda mina krav.
Mitt tips till er som väntar och känner er frustrerade och äts upp av ovissheten är att ställa raka frågor och inte vara rädda för att komma med egna förslag. Inget är skrivet i sten, och det gäller att ta för sig och inte låta sig bli överkörd.
/k.
hurslutardet 