Jag testade och det blev minus. Det hade ju varit alldeles för bra med ett plus. Men icke. Så jag tar en konjak nu till kvällsteet och ett avsnitt av Planet Earth och skiter i det här en stund.
Men tack till alla er fina som peppade och höll tummarna!
Lingonveckan är här, och jag känner mig väl mentalt som en burk lingonsylt också. Vad nu det innebär. Men mosig och i behov av att stänga in mig i en liten burk.
Jobbade idag, det gick bra och jag kände mig oväntat glad och positiv idag. På ett plan har jag redan gått vidare men på ett djupare plan så finns ju sorgen och rädslan kvar. Men den får inte ta överhanden, och även om jag kanske borde bearbeta den mer så orkar jag inte.
Under dagens arbete så träffade jag en strådsmal platinablond 28-åring (som såg ut som 23) och hennes charmiga son på knappt 1 år. Det gick bra i två timmar tills mamman först frågade ”har Du barn?” och jag svarade ”nej, jag har hund och sambo och det kan vara tillräckligt fullt upp ibland” eller något lika fjantigt. Självklart med min glada och sorgfria stämma. Bra så kan man tycka, men nej då. Då kom följdfrågan ”hur gammal är Du?”.
Jag svarade men kände samtidigt att det där var väl en väldigt märklig följdfråga, det var väl rätt uppenbart att jag var äldre än henne tyckte jag men hon kanske inte trodde det. Fick lite känslan av att hon var på väg i något resonemang om att jag inte hade hunnit dit än för jag var ju yngre, men då var hon inte bara plump utan även väldigt korkad.
Idag blev jag varken arg eller ledsen, kanske för att jag på något vis inte räknar den här dagen. Det känns som att de närmsta dagarna är på låtsas. Något annat kan jag nog inte ta in just nu.
Tusen tusen tack för alla fina och stöttande kommentarer och virtuella kramar, ni är guld!
/Karin (det kändes så fjantigt och opersonligt med bara ett ”K”, så mitt förnamn kan jag väl kosta på mig)
Eftersom de senaste dagarna var så jobbiga psykiskt så bestämde jag mig för att testa i morse, få det överstökat. Bara få veta. Jag sov väldigt dåligt i natt, det gjorde även hunden. Tror vi väckte varandra en gång i timmen. Jag vaknade och trodde det var morgon men såg att klockan inte ens var 02.
När klockan var 05.59 så kunde jag inte somna om mer. Så jag gjorde det, jag testade. Och det gick åt helvete. Inte ens med vild fantasi kunde jag få till något andra streck på stickan. FAN OCKSÅ! Jag som drömt om positiva resultat två nätter i rad!
Jag tog en dusch och grinade ikapp med vattnet i väntan på att min älskade M skulle vakna i Polen och ringa upp mig. Eftersom hans band har en monsterresa idag (de ska köra 80 mil på dåliga vägar till kvällens spelning) så var han redan vaken och ringde mig före sju. Och jag bröt ihop så fort jag fick höra hans röst. Försökte ställa mig så att det inte skulle eka värre än nödvändigt i den tomma lägenheten och in i grannens badrum. Gick väl sådär.
Det är så satans jobbigt att M är så långt borta, hela den här ruvningen har han varit på resande fot. Jag har fått tackla allt helt själv, och det tog nog ut sin rätt i morse. Det är fortfarande drygt fyra dygn tills han kommer hem igen. Fyra dagar kanske inte låter så mycket, men det känns som ett stort svart hål i rymden just nu.
Planen hade jag redan tänkt ut, även om jag inte riktigt trodde att jag skulle behöva hantera den i så dåligt skick. Jag packade snabbt en bad med lite kläder, struntade i att sminka mig utan drog på mig mjuka träningsbrallor och en stickad tröja istället. Åt lite yoghurt på stående fot (hade ändå inte så många alternativ, har ju inget bor och knappt ens en stol kvar i lägenheten), borstade tänderna och tog med mig hunden ut. Efter promenaden packade jag in allt jag behövde i bilen och körde norrut.
Det var bestämt sedan flera veckor att jag skulle åka norrut idag, till mina föräldrar. 35 mil vilket tog precis fyra timmar. Försökte äta frukost på vägen, men fick mest i mig te. Ville inte ringa någon för risken att börja gråta var alldeles för stor. Så jag lyssnade på Radiohead första timmen. Sen blev det radio, men på P3 pratade de barn så jag bytte till P1 och möttes av ”Och nu är det dags för henne att få en egen dotter…”. Så det blev klassisk morgon i P2 istället. Passade rätt bra till min sinnesstämning och det dimmiga morgonvädret.
Fast det allra första jag hörde på radion var att Kristian Gidlund hade dött. Då grät jag lite till. Och ännu mer när de spelade upp delar ur hans otroligt fina sommarprat.
Nu är jag hemma i Norrland. Känns rätt skönt, måste bara överleva lite jobb i morgon (huvudanledningen att jag skulle åka upp). Men sen tänker jag bli ompysslad av mor & far och förhoppningsvis hitta lite kantareller. Det gör mig inget om det spöregnar, jag vill ut i skogen och leta svamp. Jag behöver andas och sakta hitta ett sätt att mota bort mörkret.
Mörkret, det är nog det jag är allra mest rädd för. Rädd att hamna i en depression, i ett svart hål som jag inte hittar ut ur. Det blir bara jobbigare det här IVF-andet, tyngre för varje gång skulle jag tro. Det skrämmer mig nåt oerhört.
/k.
Nyss bröt jag ihop, jag som hade kommit igång så bra idag. Låtit bli att tjuvtesta på morgonen och istället tagit med hunden till jobbet och varit flitig. Men så ändras allting i en handvändning.
Jag gjorde några ärenden på lunchen och på vägen tillbaka till kontoret så stannade jag för att köpa med en sallad till lunch. Det är alltid fullt med bilar på den gatan, men jag hittade en lucka där jag kunde fickparkera. Snabbt och snyggt kilade jag in bilen, en klockrent fickparkering. Nöjd gick jag in på kafét och handlade.
Medan de gjorde i ordning min sallad kände jag hur det rann till där nere. Jag har ju vant mig vid att progesteronet har den effekten, men nu var det mer än så. Det gick inte att ignorera. Så jag skyndade mig ut till bilen igen och tänkte ”fanken vad bra jag har blivit på att parkera, det är ju lite tajt men ut kommer man ju alltid för det är ju mycket lättare”.
10 sekunder senare hade jag backat på bilen bakom. 5 sekunder senare skrek en medelålders knutte med högrött ansikte på mig från just den bilen. Helvete, det satt nån i den dessutom! ”Du kan ju inte bara backa på mig för fa-an!” Nej, klart jag inte kan sa jag och bad om ursäkt och hoppade ut bilen så fort jag kunde. Då mjuknade han något och vi kollade så att alla hans lampor var hela, vilket de var eftersom det bara var en liten bump. Tack och lov.
Jag tog det sjukt försiktigt vid nästa försök att köra ut, det gick bra. Men så fort jag hade kommit därifrån så började tårarna rinna och jag kände hur varmt det var i underlivet. Jävla skit, jävla helvetes skit, jag pallar inte det här!
Väl på toaletten kunde jag konstatera att det var en extra kraftig flytning. Pust! Men det var liiite rosa, det har aldrig hänt förut. Så jag vet inte vad det är som är på gång. Jag är bara delvis lugnad. Och hungrig fast jag har helt tappat matlusten.
Fan vad det här är jobbigt ibland…
/k.
Jag är så nervös nu så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vågar jag testa? Hur kommer det att gå? Pallar jag det här beskedet?
Bestämde mig för att det var extra viktigt att äta en vettig middag ikväll, så jag orkar hantera vad som nu komma skall. Men lasagnen jag hade tänkt värma var möglig, så det enda som kylskåpet hade att erbjuda var ägg. Så nu kokar jag två ägg, känns ju sådär i sammanhanget.
Åt förresten laxromstoast i Göteborg, jag är egentligen vegetarian men gör undantag ibland för räkor och rom. Men aldrig med laxrom, det säger jag! Det var ju de där jättestora romkornen, riktigt obehagligt att spräcka dem med tungan. Tänkte på mitt lilla embryo i magen och mådde illa.
/k.
Jag har hittills haft en övervägande positiv känsla kring det här FET-försöket. Har inte tänkt så jättemycket på det utan har kunnat fokusera på jobb och flytt och renovering och annat. Tills idag.
Det började egentligen igår kväll, väl tillbaka i den ekande tomma lägenheten på hemmaplan så fick jag för första gången i mitt liv lust att googla barnvagnar och mammaklänningar. Jag har seriöst aldrig ens tänkt den tanken förut. I samma sekund tänkte jag även att det här är nog dumt, jag borde nog låta bli. Men jag kikade ändå runt lite grann, typ i en kvart tills jag tröttnade.
Idag på tionde ruvardagen så börjar jag bli riktigt orolig. Jag funderar på att tjuvtesta även fast min rekommenderade testdag är på fredag. Jag vet att det är dumt att plåga sig och testa i förväg, och sist kunde jag hålla mig utan problem, men det känns jobbigare den här gången. Tänk om det går dåligt, då sitter jag här helt ensam och vet att jag kommer att tappa energin totalt. Men det har jag redan börjat göra, det börjar äta upp mig sakta.
Jag är rädd att om jag fortsätter hoppas som jag gjorde i går kväll så blir nog smällen ännu hårdare om det inte går vägen. Fast om jag får ett positivt besked så vore det ju så fantastiskt jäkla underbart och välbehövligt.
Gahhh! Jag vet inte hur jag ska göra. Har så svårt att släppa tanken på att få veta…
/k.
Jag befinner mig i Sveriges framsida alltså Göteborg. Men en gång kunde jag inte låta bli att kalla det framstjärt istället för att reta en kille jag pluggade med som kom härifrån. Det föll inte i god jord vill jag lova! Egentligen är det ju en komplimang, även om ordet är väldigt fult. Men det är ju sorgligt att man ska få en negativ och nedsättande association till kvinnans könsorgan. Så jäkla typiskt.
Annars är det inte mycket nytt på västfronten. Jag ruvar på, ingen mens ännu till min stora lättnad, även om jag tror att den har kommit minst tre gånger om dagen. Är det någon som vet om progesteronet (Lutinus) håller mensen borta helt så länge man tar det? Eller kommer lingonen om de vill ändå?
Jag är i Gbg på jobb hela helgen. Rätt skönt eftersom lägenheten hemma är helt tom sånär på en madrass och en stol och min kära M fortfarande är på turné. Lyxigt nog har min kollega och jag varsitt dubbelrum på fint hotell och vi är lika trötta båda två, så det blir nog middag i hotellrestaurangen i kväll igen. Vi orkar inte gå mer idag tror jag.
Igår träffade vi en underbar kvinna i jobbet som vi tillbringade dagen med, hon skojade om att hon och hennes man inte hade skaffat några barn eftersom de skulle stöka ner i hemmet. Vi vågade inte fråga någonting, men ville båda veta hur det kom sig. Om det var ett medvetet val eller om det bara hade blivit så eller om de försökt men inte lyckats. Hade så gärna velat höra hennes syn på saken, speciellt eftersom hon var så cool och glad och supertrevlig. Eventuellt träffar vi henne igen senare i höst och tar en drink, så då kanske ämnet dyker upp.
Idag träffade vi ett väldigt trendigt par med en 4-månaders bebis. Jag bävade inför mötet, risken för evigt barnprat var ju överhängande. Lite tur att de var så stela och självcentrerade att de inte frågade oss någonting alls, de pratade knappt – så stela var de, så jag slapp hålla god min.
Berättade för min kollega (hon vet om vår situation men har dålig insikt i vad barnlöshet innebär) om hur jag många gånger fått stålsätta mig inför möten med nyblivna föräldrar och alla eventuella frågor. Förhoppningsvis kan hon rycka in om det behövs någon gång, och vara lite av min sociala sköld.
Men tänk om jag inte behöver känna den oron så länge till? Tänk om blasticen har fastnat och mår bra där inne? Svindlande tanke!
/k.
PS. STORT tack för alla fina kommentarer jag fått, det värmer ska ni veta!
Den fjärde ruvardagen är snart till ända. So far so good, fast jag har hunnit få iskalla kårar i hela kroppen fler än en gång de här dagarna. Trott att allt är kört och upprepat nåt slags mantra på vägen till toaletten om att världen inte går under bara för att mensen kommer.
Anledningen till paniken är det där jäkla progesteronet. Jag är ordinerad Lutinus morgon och kväll (slipper i alla fall krångla med det mitt på dagen också, som vid insättningen av färskt embryo) för att stärka upp kroppens egna hormoner. Biverkningen av progesteron är, som många redan vet, att det rinner till flera gånger om dagen och det känns precis som att man får mens. Jag HATAR det!
Förutom det så har det känts rätt bra. Jag har haft fullt upp med att packa och flytta allt jag äger och har. Lite bökigt att det blev ruvning precis samtidigt som flytten, och att min kära M är bortrest underlättar ju inte heller. Jag har knappt vågat bära något, vill inte riskera något i onödan. Tack och lov har mina galet snälla föräldrar hjälpt mig och en ännu snällare kompis som fick bli ställföreträdande sambo och bära ALLT.
Vår kompis J som hjälpte till har inte vetat någonting om vårt lilla IVF-projekt hittills, men jag berättade igår så han skulle veta varför jag var så ‘lat’ och bara bar lätta kartonger i långsamt tempo. När jag på kvällen pratade med M i telefon så visste han redan att jag berättat för J. För J hade skickat ett SMS på dagen och önskat lycka till och att han höll tummarna för oss, och att vi skulle bli världens bästa föräldrar. Kanske är det all anspänning men ville nästan gråta. Sjukt gulligt av honom!
Nu ska den här lata tonåringen gå och lägga sig. Orkar inte göra en vettig grej till ikväll. Men mina 65+ föräldrar är i full gång. Far skruvar ihop en skottkärra i hallen och mor packar upp muminmuggar i köket. Det är bara hunden som är onyttigare än mig känns det som.
God natt!
k.
Jag lyckades tygla nervositeten och kunde trots allt sova gott i natt, jag var visserligen uppe och färgade håret och kollade på film till långt efter midnatt men ändå. Klockan ringde 06.00 och till min lättnad så hade jag inte fått mens över natten så jag kunde ringa till labbet och be dem tina ett befruktat ägg från frysen.
10.00 satt jag i väntrummet på sjukhuset. Jag fick vänta lite längre än jag hoppats på min tur och han bli helt svettig under tiden för jag var så galet kissnödig. Tack och lov så sa läkaren att jag fick gå på toa innan återföringen, det hade jag verkligen inte räknat med så jag blev väldigt lättad. Det gjorde även att återföringen kändes bättre och jag kunde fokusera på att både hålla i ultraljudsapparaten, slappna av och småprata. På lördagarna är det färre personal, bara en läkare och en på labb, så då får man hjälpa till lite själv (samma sak sist när det var återföring på midsommardagen).
Det hade gått bra för labbet att tina upp vår blastocyst, och den gick fint att sätta in. Så vi har fortfarande en kvar i frysen vilket känns väldigt skönt! Jag är så jäkla glad och lättat att det blev ett försök nu i september!
Nu sitter jag hemma med hunden igen, tänkte hyra en film och bara ta det lugnt några timmar. Sen måste jag väl börja flyttpacka så smått…
Om 13 dagar är det testdag, men jag misstänker att om det skiter sig så lär det visa sig mycket tidigare än då. Det är trots allt cykeldag 30 idag, och jag brukar ju ha cykler på 28-29 dagar… Så nu vill jag ruva och leva på hoppet så länge det bara går!
k.
Det börjar dra ihop sig, imorgon bitti vet jag om det blir någon insättning av en blastocyst från frysen. Och jag börjar bli riktigt nervös nu. Det är nog första gången under vår IVF-resa som jag känner mig såpass nervös.
Veckan har gått bra, sedan mitt VUL i tisdags har jag bara känt hopp över att vi kanske får chansen i september trots alla svängningar. Men nu är det så nära att jag nästan kan ta på det och jag vill inte vill inte vill inte att det ska skita sig nu.
Nyss när jag satt och väntade på min hämtpizza så kände jag något obehagligt i kroppen. Liiiiite värk i magen (som jag hoppas bara var hunger) och att det liksom rann till lite grann. På en sekund förvandlades min sköna fredagskänsla efter en dags tillfredsställande flitigt arbete till stark oro.
Så fort min mat var klar rusade jag till bilen och körde hem, valde den närmsta parkeringen trots att den kostar mest pengar, bara för att komma upp i lägenheten så fort som möjligt. Jag slänge hundens koppel på hallgolvet och skyndade mig in på toa för att kolla läget. Inget blod, yes! Bara en liten flytning, pust. Väldigt skönt, men oron sitter fortfarande kvar. Det är därför kahg behöver skriva av mig nu, för jag vill ju det här så mycket, vill få ruva igen och få hoppas. Jag behöver hopp och positiv energi nu, för då vet jag att jag klarar av allt jobb och annat jag har framför mig närmaste veckorna. Men med ett negativs besked så blir det så mycket tyngre, och ensammare.
Önskar att M var hemma och kunde distrahera mig och hålla mig i handen på vägen till sjukhuset imorgon. Om jag nu ska dit.
Imorgon ringer min väckarklocka 06.00 (skön tid på en lördag), då är det toalettbesök som gäller. Snälla håll tummarna för att det inte har kommit någon blödning tills dess! För då kan jag dricka vatten och bli sådär galet kissnödig som sist (trodde jag skulle sprängas!) för att återföringen kl. 10.10 ska gå extra smidigt.
Snälla låt mig få bli ruvare imorgon!
k.
hurslutardet 