13

Skit också, det får bli konjak istället

Jag testade och det blev minus. Det hade ju varit alldeles för bra med ett plus. Men icke. Så jag tar en konjak nu till kvällsteet och ett avsnitt av Planet Earth och skiter i det här en stund.

Men tack till alla er fina som peppade och höll tummarna!

Annonser
8

Lingonsylt & ångestfrågor

Lingonveckan är här, och jag känner mig väl mentalt som en burk lingonsylt också. Vad nu det innebär. Men mosig och i behov av att stänga in mig i en liten burk.

Jobbade idag, det gick bra och jag kände mig oväntat glad och positiv idag. På ett plan har jag redan gått vidare men på ett djupare plan så finns ju sorgen och rädslan kvar. Men den får inte ta överhanden, och även om jag kanske borde bearbeta den mer så orkar jag inte.

Under dagens arbete så träffade jag en strådsmal platinablond 28-åring (som såg ut som 23) och hennes charmiga son på knappt 1 år. Det gick bra i två timmar tills mamman först frågade ”har Du barn?” och jag svarade ”nej, jag har hund och sambo och det kan vara tillräckligt fullt upp ibland” eller något lika fjantigt. Självklart med min glada och sorgfria stämma. Bra så kan man tycka, men nej då. Då kom följdfrågan ”hur gammal är Du?”.

Jag svarade men kände samtidigt att det där var väl en väldigt märklig följdfråga, det var väl rätt uppenbart att jag var äldre än henne tyckte jag men hon kanske inte trodde det. Fick lite känslan av att hon var på väg i något resonemang om att jag inte hade hunnit dit än för jag var ju yngre, men då var hon inte bara plump utan även väldigt korkad.

Idag blev jag varken arg eller ledsen, kanske för att jag på något vis inte räknar den här dagen. Det känns som att de närmsta dagarna är på låtsas. Något annat kan jag nog inte ta in just nu.

Tusen tusen tack för alla fina och stöttande kommentarer och virtuella kramar, ni är guld!

/Karin (det kändes så fjantigt och opersonligt med bara ett ”K”, så mitt förnamn kan jag väl kosta på mig)

11

RD 12 – Och så kom mörkret…

Eftersom de senaste dagarna var så jobbiga psykiskt så bestämde jag mig för att testa i morse, få det överstökat. Bara få veta. Jag sov väldigt dåligt i natt, det gjorde även hunden. Tror vi väckte varandra en gång i timmen. Jag vaknade och trodde det var morgon men såg att klockan inte ens var 02.

När klockan var 05.59 så kunde jag inte somna om mer. Så jag gjorde det, jag testade. Och det gick åt helvete. Inte ens med vild fantasi kunde jag få till något andra streck på stickan. FAN OCKSÅ! Jag som drömt om positiva resultat två nätter i rad!

Jag tog en dusch och grinade ikapp med vattnet i väntan på att min älskade M skulle vakna i Polen och ringa upp mig. Eftersom hans band har en monsterresa idag (de ska köra 80 mil på dåliga vägar till kvällens spelning) så var han redan vaken och ringde mig före sju. Och jag bröt ihop så fort jag fick höra hans röst. Försökte ställa mig så att det inte skulle eka värre än nödvändigt i den tomma lägenheten och in i grannens badrum. Gick väl sådär.

Det är så satans jobbigt att M är så långt borta, hela den här ruvningen har han varit på resande fot. Jag har fått tackla allt helt själv, och det tog nog ut sin rätt i morse. Det är fortfarande drygt fyra dygn tills han kommer hem igen. Fyra dagar kanske inte låter så mycket, men det känns som ett stort svart hål i rymden just nu.

Planen hade jag redan tänkt ut, även om jag inte riktigt trodde att jag skulle behöva hantera den i så dåligt skick. Jag packade snabbt en bad med lite kläder, struntade i att sminka mig utan drog på mig mjuka träningsbrallor och en stickad tröja istället. Åt lite yoghurt på stående fot (hade ändå inte så många alternativ, har ju inget bor och knappt ens en stol kvar i lägenheten), borstade tänderna och tog med mig hunden ut. Efter promenaden packade jag in allt jag behövde i bilen och körde norrut.

Det var bestämt sedan flera veckor att jag skulle åka norrut idag, till mina föräldrar. 35 mil vilket tog precis fyra timmar. Försökte äta frukost på vägen, men fick mest i mig te. Ville inte ringa någon för risken att börja gråta var alldeles för stor. Så jag lyssnade på Radiohead första timmen. Sen blev det radio, men på P3 pratade de barn så jag bytte till P1 och möttes av ”Och nu är det dags för henne att få en egen dotter…”. Så det blev klassisk morgon i P2 istället. Passade rätt bra till min sinnesstämning och det dimmiga morgonvädret.

Fast det allra första jag hörde på radion var att Kristian Gidlund hade dött. Då grät jag lite till. Och ännu mer när de spelade upp delar ur hans otroligt fina sommarprat.

Nu är jag hemma i Norrland. Känns rätt skönt, måste bara överleva lite jobb i morgon (huvudanledningen att jag skulle åka upp). Men sen tänker jag bli ompysslad av mor & far och förhoppningsvis hitta lite kantareller. Det gör mig inget om det spöregnar, jag vill ut i skogen och leta svamp. Jag behöver andas och sakta hitta ett sätt att mota bort mörkret.

Mörkret, det är nog det jag är allra mest rädd för. Rädd att hamna i en depression, i ett svart hål som jag inte hittar ut ur. Det blir bara jobbigare det här IVF-andet, tyngre för varje gång skulle jag tro. Det skrämmer mig nåt oerhört.

/k.

4

RD 11 – Ett nervöst sammanbrott

Nyss bröt jag  ihop, jag som hade kommit igång så bra idag. Låtit bli att tjuvtesta på morgonen och istället tagit med hunden till jobbet och varit flitig. Men så ändras allting i en handvändning.

Jag gjorde några ärenden på lunchen och på vägen tillbaka till kontoret så stannade jag för att köpa med en sallad till lunch. Det är alltid fullt med bilar på den gatan, men jag hittade en lucka där jag kunde fickparkera. Snabbt och snyggt kilade jag in bilen, en klockrent fickparkering. Nöjd gick jag in på kafét och handlade.

Medan de gjorde i ordning min sallad kände jag hur det rann till där nere. Jag har ju vant mig vid att progesteronet har den effekten, men nu var det mer än så. Det gick inte att ignorera. Så jag skyndade mig ut till bilen igen och tänkte ”fanken vad bra jag har blivit på att parkera, det är ju lite tajt men ut kommer man ju alltid för det är ju mycket lättare”.

10 sekunder senare hade jag backat på bilen bakom. 5 sekunder senare skrek en medelålders knutte med högrött ansikte på mig från just den bilen. Helvete, det satt nån i den dessutom! ”Du kan ju inte bara backa på mig för fa-an!” Nej, klart jag inte kan sa jag och bad om ursäkt och hoppade ut bilen så fort jag kunde. Då mjuknade han något och vi kollade så att alla hans lampor var hela, vilket de var eftersom det bara var en liten bump. Tack och lov.

Jag tog det sjukt försiktigt vid nästa försök att köra ut, det gick bra. Men så fort jag hade kommit därifrån så började tårarna rinna och jag kände hur varmt det var i underlivet. Jävla skit, jävla helvetes skit, jag pallar inte det här!

Väl på toaletten kunde jag konstatera att det var en extra kraftig flytning. Pust! Men det var liiite rosa, det har aldrig hänt förut. Så jag vet inte vad det är som är på gång. Jag är bara delvis lugnad. Och hungrig fast jag har helt tappat matlusten.

Fan vad det här är jobbigt ibland…

/k.

6

RD 10 – Kokar ägg

Jag är så nervös nu så jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Vågar jag testa? Hur kommer det att gå? Pallar jag det här beskedet?

Bestämde mig för att det var extra viktigt att äta en vettig middag ikväll, så jag orkar hantera vad som nu komma skall. Men lasagnen jag hade tänkt värma var möglig, så det enda som kylskåpet hade att erbjuda var ägg. Så nu kokar jag två ägg, känns ju sådär i sammanhanget.

Åt förresten laxromstoast i Göteborg, jag är egentligen vegetarian men gör undantag ibland för räkor och rom. Men aldrig med laxrom, det säger jag! Det var ju de där jättestora romkornen, riktigt obehagligt att spräcka dem med tungan. Tänkte på mitt lilla embryo i magen och mådde illa.

/k.

2

RD 10 – Förbjudna tankar

Jag har hittills haft en övervägande positiv känsla kring det här FET-försöket. Har inte tänkt så jättemycket på det utan har kunnat fokusera på jobb och flytt och renovering och annat. Tills idag.

Det började egentligen igår kväll, väl tillbaka i den ekande tomma lägenheten på hemmaplan så fick jag för första gången i mitt liv lust att googla barnvagnar och mammaklänningar. Jag har seriöst aldrig ens tänkt den tanken förut. I samma sekund tänkte jag även att det här är nog dumt, jag borde nog låta bli. Men jag kikade ändå runt lite grann, typ i en kvart tills jag tröttnade.

Idag på tionde ruvardagen så börjar jag bli riktigt orolig. Jag funderar på att tjuvtesta även fast min rekommenderade testdag är på fredag. Jag vet att det är dumt att plåga sig och testa i förväg, och sist kunde jag hålla mig utan problem, men det känns jobbigare den här gången. Tänk om det går dåligt, då sitter jag här helt ensam och vet att jag kommer att tappa energin totalt. Men det har jag redan börjat göra, det börjar äta upp mig sakta. 

Jag är rädd att om jag fortsätter hoppas som jag gjorde i går kväll så blir nog smällen ännu hårdare om det inte går vägen. Fast om jag får ett positivt besked så vore det ju så fantastiskt jäkla underbart och välbehövligt.

Gahhh! Jag vet inte hur jag ska göra. Har så svårt att släppa tanken på att få veta…

/k.

6

RD 8 – i Sveriges framstjärt

Jag befinner mig i Sveriges framsida alltså Göteborg. Men en gång kunde jag inte låta bli att kalla det framstjärt istället för att reta en kille jag pluggade med som kom härifrån. Det föll inte i god jord vill jag lova! Egentligen är det ju en komplimang, även om ordet är väldigt fult. Men det är ju sorgligt att man ska få en negativ och nedsättande association till kvinnans könsorgan. Så jäkla typiskt.

Annars är det inte mycket nytt på västfronten. Jag ruvar på, ingen mens ännu till min stora lättnad, även om jag tror att den har kommit minst tre gånger om dagen. Är det någon som vet om progesteronet (Lutinus) håller mensen borta helt så länge man tar det? Eller kommer lingonen om de vill ändå?

Jag är i Gbg på jobb hela helgen. Rätt skönt eftersom lägenheten hemma är helt tom sånär på en madrass och en stol och min kära M fortfarande är på turné. Lyxigt nog har min kollega och jag varsitt dubbelrum på fint hotell och vi är lika trötta båda två, så det blir nog middag i hotellrestaurangen i kväll igen. Vi orkar inte gå mer idag tror jag.

Igår träffade vi en underbar kvinna i jobbet som vi tillbringade dagen med, hon skojade om att hon och hennes man inte hade skaffat några barn eftersom de skulle stöka ner i hemmet. Vi vågade inte fråga någonting, men ville båda veta hur det kom sig. Om det var ett medvetet val eller om det bara hade blivit så eller om de försökt men inte lyckats. Hade så gärna velat höra hennes syn på saken, speciellt eftersom hon var så cool och glad och supertrevlig. Eventuellt träffar vi henne igen senare i höst och tar en drink, så då kanske ämnet dyker upp.

Idag träffade vi ett väldigt trendigt par med en 4-månaders bebis. Jag bävade inför mötet, risken för evigt barnprat var ju överhängande. Lite tur att de var så stela och självcentrerade att de inte frågade oss någonting alls, de pratade knappt – så stela var de, så jag slapp hålla god min.

Berättade för min kollega (hon vet om vår situation men har dålig insikt i vad barnlöshet innebär) om hur jag många gånger fått stålsätta mig inför möten med nyblivna föräldrar och alla eventuella frågor. Förhoppningsvis kan hon rycka in om det behövs någon gång, och vara lite av min sociala sköld.

Men tänk om jag inte behöver känna den oron så länge till? Tänk om blasticen har fastnat och mår bra där inne? Svindlande tanke!

/k.

PS. STORT tack för alla fina kommentarer jag fått, det värmer ska ni veta!