Det börjar kännas nu

Vips så är jag i vecka 25 (24+1 idag) och igår blev jag kallad tjockis av min kompis mamma som jag inte sett på nåt år (gaaahhh! finns så mycket jag kan skriva om det, fick kämpa för att varken klappa till tanten eller säga nåt dräpande till svar. Men jag tror ni fattar grejen). Kontentan är väl att jag numer har en rejäl kula, och det börjar kännas, trots att jag bara gått upp typ 6 kg sen jag plussade.

Det börjar bli obekvämt att sitta i soffan på kvällen, och nätterna känns bitvis knöliga med kuddar mellan knäna och behov av en gaffeltruck för att vända mig. Då och då sköljer en enorm trötthet över mig, som nu på fm när jag skulle fixa mackor till matsäck, orkade bara bre en smörgås innan jag fick hålla mig i diskbänken. Behövde sätta mig att vila i kökssoffan en halvtimme innan jag orkade resa på mig igen. Turligt nog passade mina föräldrar på att gå ut och leka med Svante och hunden. Lyxigt med engagerade barnvakter, men nu är vi på väg hem igen efter en påsk i norr.

Illamåendet har minskat nu, har knappt haft kväljningar på två-tre veckor! Men min mat-och-sov-klocka tickar högre och högre, noga det där!

Imorgon ska jag till barnmorskan för första gången sedan inskrivningen i december. Det är en jäkla skillnad på att vänta första och andra barnet på besöken hos vården, men det har känts bättre än jag trodde. Ny BM för mig, men hon är bekant sedan BB, verkar skärpt men rört hård och vass – ingen som lindar in saker direkt. Hoppas hon inte har nån anledning att skälla på mig imorgon bara.

Fortsättning följer…

Vecka 24

Nu går det fort vill jag lova! Det känns nog så för att jag haft så mycket att göra senaste veckorna med TV-inspelning och flytt av min studio mm. Jag behövde verkligen det, även om det är lite slitigt, så mår jag bra av att få träffa trevligt folk och känna mig som en kompetent vuxen.

Så vips är jag i vecka 24. Limpan är nästan lika lång som en skollinjal och väger runt 600 gram och om hen skulle födas nu så finns det en liten chans att hen klarar sig. Svindlande! 

För några dagar sedan kunde M känna en första spark på utsidan av magen! Själv känner jag mycket rörelser men sällan några hårda sparkar. Såhär mycket kände jag inte med Svante för då var moderkakan i framvägg så den dämpade rätt mycket. 

Även om jag fortfarande är besviken på att vårt BB stängs i sommar så känns det lite lättare nu. Logistiken kändes väldigt stressande först, men så sa våra snälla grannar (som har en jämnårig son) att de är hemma nästan hela sommaren och att de kan ta Svante med kort varsel. Sån lättnad! Då finns helt plötsligt ett smidigt alternativ där M kan lämna Svante till grannarna och ta ut hunden en kortis, då klarar de sig fint tills hans syster kan komma och hämta barn och hund. Vi slipper då köra en omväg på 3 mil utan kan istället köra direkt till BB 5 mil bort. Det räcker liksom med 40 min krystandes i bil 😉

Tack för alla peppande och stöttande kommentarer! Kram

Vecka 23 – ett delmål

Igår gick vi in i vecka 22+o, och det känns så skönt för nu vet vi att om nåt skulle hända så sätter sjukvården in alla resurser för att rädda barnet i magen. 

Magen är nu övertygande även för omgivningen, nu vågar folk fråga. Själv är jag även mer övertygad av Limpans existens då jag känner små sparkar och buffar flera gånger om dagen, konstigt men mysigt!

Jag har fått förlängd sjukskrivning på 50% vilket känns välbehövligt, jag är fortfarande trött men är så glad att känna mig som mig själv åtminstone halva dagen. Illamåendet är fortfarande latent, varannan morgon ungefär och ibland dyker det upp mitt på dagen, men det är hanterbart när jag inte måste jobba så mycket. Har börjat känna av lite ryggont och en kroppströtthet nu, hoppas det håller sig i schack precis som foglossningen. Dags att hitta ny träningsform nu, red min sista lektion förra veckan – kändes bra att sluta på topp. Jag skulle ändå missa tre lektioner pga det händer så mycket annat så det blev ett naturligt avslut. Missar tyvärr även vattengympan men den återupptar jag efte påsk igen. Så det blir väl till att ta fram häftet från BM om gravidträning och rulla ut yogamattan.

Nu har vi TV-inspelning hos oss i två veckor, superkul men såååå knasigt! Får se om jag avslöjar mig för er på bloggen när programmet visas senare i år eller inte… 😉 Bäst jag piffar till mig lite nu innan hela teamet på tio pers dundrar in lagom till frukost!

Kram!

Mitt BB stängs :'(

Jag är så otroligt besviken just nu. Idag kom beslutet att landstinget stänger ”vårt” älskade BB under sommaren för att lättare lösa personalbristen under semestern på länets största sjukhus. Faaaaaaaaan! är vad jag vill skrika. Eftersom jag är beräknad till 17/7 så kommer jag inte undan sommarstängningen.

Vårt BB är helt nybyggt och lagom stort, personalen trivs och det märks verkligen. Ingen stress, gott om plats, fantastiskt bra bemötande, toppenservice vad gäller mat (även till pappan), stora fina familjerum med dusch & TV. Vi var så otroligt nöjda när Svante föddes, och det kändes så tryggt inför kommande förlossning. Men så vändes allt upp och ned.

Vi har drygt 25 km till vårt BB, men får nu istället 50 km att köra. Logistiken blir helt rubbad nu eftersom både vår hundvakt och vår barnvakt (M’s mor resp. syster) finns i den mindre staden, och om vi ska köra via den så har vi helt plötsligt 75 km – ca 1.20 h till förlossningen. På det stora sjukhuset får nog inte M sova över, han måste fixa egen mat och han har alltså långt att köra.

Det här känns inte ett dugg skoj. Rent ut sagt svinjobbigt.