3

Opepparkaka

Min energi och mitt självförtroende pendlar från dag till dag just nu. Igår var en bra dag för då var jag i stan och långlunchade med gamla kollegor, varav en varit en slags mentor till mig och vi har inte setts på säkert två år. Stötte även på lite folk den korta svängen jag var i centrum, kändes skönt, lite som ett bevis på att stan inte har glömt bort mig.

Jag behöver ju input för att må bra. Synd bara att gårdagens dos inte räckte till idag. Har känt mig så opepp och självkritisk, trots att M varit hemma idag. Men det hänger väl ihop, eftersom det betyder att det var min jobbdag idag och även fast jag fått lite gjort så tycker jag inte att det duger. Så typiskt mig.

Undrar om jag har PMS, tycker ju att mensen borde komma tillbaka snart eftersom det var länge sedan Svante började sova hela nätter och amningen glappar rejält därmed. Har dock inte saknat lingonveckan det minsta! Jag lär väl bli varse hur det ligger till.

För att bli lite gladare så rotade jag fram några pepparkakor när M fick ett ryck och värmde glögg. Sedan snodde jag år mig lite egentid till en ordentlig dusch. Små saker som iaf gör lite skillnad.

Nu väntar jag på att skrutten ska somna och sluta nafsa mig i bröstet. Han har inte kommit till ro utan att snutta länge den här veckan. Det hade dock varit lite mysigare om han inte hade tagit i som en vampyr eller sparkat och boxat mig rakt på operationsärren med jämna mellanrum, aj aj!

Hoppas att självförtroendet infinner sig imorgon igen. Behöver styra upp tillvaron och hemmet lite. Har nog lite många projekt pågående samtidigt, så det är kanske inte så konstigt att jag blir stressad och känner mig otillräcklig.

Kram & godnatt!

Annonser
6

Brist på input

Veckan blev inte alls som jag tänkt mig. Jo, operationen gick ju bra men sen tog det stopp. När energin och matlusten äntligen kom tillbaka och den mesta av värken försvunnit så blev mamma sjuk istället. Hon är här för att avlasta mig eftersom jag haft rätt ont efter operationen och inte kunnat lyfta och bära så mycket. Men i förrgår blev hon dålig, magen pajade. Troligtvis magsjuka, så vi spritar händerna konstant och hon har typ stängt in sig i gästrummet.

Dock var pappa lite orolig för att det kunde ha med hjärtat att göra (kräkningar och smärta kan vara tecken på hjärtinfarkt hos kvinnor, dock främst de med diabetes visade det sig). Så hela kvällen igår tillbringade jag och mamma på akuten. Inlåsta i ett smittskyddsrum. Kände mig så sur på hela situationen. Kände mig dum som tog upp deras tid på akuten för magsjuka, men samtidigt så ville jag ju inte riskera att det faktiskt var nåt farligt när pappa sagt så. Självklart rumlade det runt i min mage när jag satt inlåst med mamma i flera timmar, vill verkligen inte bli smittad och kräkas med magen full av operationssår! Men mest rädd för att Svante ska bli smittad såklart. Längtade hem till mina grabbar så det gjorde ont när jag satt tryckt mot ett element på det hårda golvet (bekvämare än pallen som fanns på rummet).

Drömde att vi alla fått ebola i natt och skulle sitta isolerade i karantän i ett halvår! Total ångest alltså.

Hittills har vi klarat oss, även från ebola, peppar peppar. Mamma kan ju fortfarande smitta så hon sover och gömmer sig.

Jag som längtat sååå efter att få fixa med renoveringen. Få måla lite, slipa och borra och greja. Det är massor som ska göras som jag både längtar efter att få göra men även blir stressad av. Nu är det mest stress eftersom inget händer. Och jag har verkligen inte tänkt mig nåt rakettempo utan vill bara att det ska gå framåt om än i myrsteg. Självklart kommer Svante först men att komma loss en halvtimme om dagen gör mycket för mig!

Jag har total brist på input just nu. De enda gångerna jag typ kommer utanför huset är turer till sjukhuset. Jättekul! Har ingen energi eller pepp till att hitta på roliga lekar som får Svante att skratta. Vet inte vad jag ska göra liksom, känner mig mest otillräcklig och pisstråkig.

Självklart måste M iväg imorgon också, spela in video med bandet. Jag längtar så mycket efter tid med honom här hemma då vi alla är friska och inte hela tiden måste vara redo att dra till akuten. Men jag får väl vänta lite till.

Allt är bara I-landsproblem, jag vet, men det känns ändå pissigt. Behövde skriva av mig det. Får försöka hitta nytt fokus och börja om från noll. Over and out.

######

Fick precis ett sms från min barndomsvän, hon är gravid igen. Tredje barnet som blev till på första försöket(!) Självklart är jag glad för deras skull men jag kan ändå inte värja mig helt från orättvisan. Dålig dag att få det beskedet på.

15

Oh Happy Day!

Operationen gick bra och uppvaket kändes mycket behagligare än efter förra narkosen. Gallblåsan är nu borta och man kunde inte se några stenar i gallgångarna. Jag är så himla glad för det!

Som alltid så var all personal toppen, jag trivs på sjukhus (iaf när man inte måste vara där så länge). Jag fick även lära mig två nya grejer om min kropp idag;
• Att jag är känslig för morfinliknande preparat såsom Ketogan – det kliar överallt, speciellt under näsan!
• Att jag har en vilopuls i klass med Gunde Svan(!) Narkossköterskan frågade om jag tränade väldigt mycket, haha! dagens skämt. Tydligen är min vilopuls strax över 40 när jag pratar & äter och när jag satt och blundade så sjönk den under 40 vilket gjorde att min ”monitor” larmade för låg puls. Så sköterskorna fick ideligen komma och stänga av larmet.

Bonusinfo! Jag vägde mig innan OP och kunde glädjande konstatera att jag nu väger ett kilo mindre än för ett år sedan när embryot sattes in. Så alla femton gravidkilon är borta, wohoo! Nu kan jag göra en nystart med bättre kost och försöka jobba bort alla IVF-kilon.

Men först tänker jag njuta av att äta precis vad jag vill (köpte både chips och choklad på Pressbyrån innan vi åkte hem, haha). Fast mest är jag sugen på lite riktig middag med potatis- & blomkålsmos och göttbullar. Mums! Hoppas att magen håller sig glad nu.

Måste såklart tacka för allt stöd och pepp jag fått från er, ni är alltid bäst!

2

Fyra månader på Farsdag!

Idag fick jag fira dubbelt upp. Båda mina finaste finaste skulle firas för första gången. Första Farsdag för M, förra året var vi olyckligt ovetande om att vi skulle få fira ett år senare. Vi visste inte då att vi dagen efter skulle börja den häftigaste resan av dem alla. För den 11/11 2013 fick vi tillbaka vår sista blastocyst från frysen, som blev Bumlingen och sedan visade sig vara Svante! Idag firar vi dessutom att han är prick fyra månader. Tänk om vi hade vetat det för ett år sedan. Jag hoppas att ni som fortfarande kämpar förtvivlat vågar tänka tanken att det kan vara imorgon det vänder. Jag håller tummarna för er alla.

Svante fick fira de fyra med mat. Idag testade vi passande nog den allra första smakportionen. Vi gjorde en liten morotspuré (kokt morot och lite ersättning gjord på spadet) som han åt och svalde under förbryllad tystnad. Verkade inte riktigt förstå vad som hände. Inget jubel men heller ingen gråt eller spott. Fortsättning följer. Däremot satte den halva teskeden med morot fart på magen för han puttrade rejält hela kvällen stackarn.

Dock har vi vuxna inte firat med nåt gott att äta. För jag vågar ju knappt äta alls. Men snart så vänder även det hoppas jag, för imorgon bitti så är det dags för operation. 07.15 skrivs jag in på dagkirurgin och en timme senare så ryker gallblåsan. Jag känner mig nästan pirrigt nervös som ett barn inför julafton (äh, jag är fortfarande så inför födelsedag & jul!).

Bäst jag somnar nu och snarkar ikapp med Svante. Klockan ringer ju snart, jag måste ju hinna pumpa ur och extremduscha innan vi åker till lasarettet. God natt!

7

Så satans orättvist

Det handlar inte om mig, utan om mina vänner. Men jag blir så ledsen.

Pratade med min fina vän som jag lärt känna nära de senaste åren då hon stöttat mig genom barnlösheten eftersom hon och hennes man redan hade kämpat länge när vi började umgås. Vi hade inte pratat ordentligt sen i våras då vi bara setts samtidigt med andra. Men nu berättade hon att efter sex-sju års kämpande, med 13 misslyckade embryoåterföringar och snart 40 år fyllda, hade blivit spontangravid i våras! Men de hade fått dåliga siffror när de gjorde KUB så de gjorde fostervattenprov och fick beskedet att avbryta graviditeten i vecka 15. Ett och ett halvt dygn pågick förlossningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Blir bara så jävla ledsen. Det är så förbannat orättvist.

Samtidigt plingade min mobil till och jag får ett sms från M som skriver att hans vän ska bli pappa i maj. Jättekul såklart, men det känns så konstigt eftersom han länge sagt att han aldrig ska ha barn. Men när han och hans tjej hälsade på oss och Svante i augusti så såg de väldigt barnsugna ut. Och räknar man på det så blev hon nog gravid precis då. Skulle inte förvåna mig om de åkte hem från oss och låg ett par gånger och sen var det klart.

Krocken gör det liksom ännu mer bisarrt. Att det ska vara så galet orättvist. Jag önskar så att jag kunde göra nåt åt det men det funkar ju tyvärr inte så.

God natt!

1

En vecka till operation

Nedräkning pågår. Om sju dagar är jag utan gallblåsa och tillhörande stenar. Som jag längtar! Fantiserar om vad jag ska äta när det är över; äppelpaj, min lyxvego variant av mac & cheese, chokladmousse… Listan är lång.

Helgen har varit grå. Jag som längtat efter att få göra någonting här hemma, måla tak och måtta hyllor tex. Men M blev sjuk så han låg i karantän i gästrummet hela lördagen och även om han vågade sig fram i ljuset på söndagen så var det ändå inte läge att låta honom ta hand om Svante. Vi vill inte riskera att han får feber och dålig mage! Själv vill jag verkligen inte få feber nu heller, för det kan sätta stopp för min operation och det skulle kännas väldigt jobbigt.

Peppar peppar, än så länge är jag & Svante friska och M testar att jobba idag även om jag tror att det är en dum idé.

Nu ska jag dra igång lite musik och dansa med skrutten, han är lite knorrig och då brukar alltid musik muntra upp. Älskade lilla unge!