11

Blod. Jag orkar inte.

Första kvällen på länge jag & M är ”ute och svirar” så får jag lite mer ont än de vanliga stingen. På toa blir pappret rött.

Allting stannar.

Jag står i en korridor bakom festen. Ringer kvinnokliniken och de ber mig vänta. Vila och avvakta. Helvete. Vill inte. Orkar inte.

Vill ju ha mitt hopp. Inte tillbaka i ett djupare svart hål.

M har druckit så det är jag som kör. Fem mil i mörker. Vill inte.

Vill inte. Vill inte.

2

Vecka 6 (5+4) – Brun är också en färg

Idag är jag lite vemodig, vet inte varför. Kanske för att det är mörkt och kallt och jag jobbar fast det är lördag. M har spelning i kväll så han har fullt upp med sitt och hunden är hos svärmor så jag är ensam på kontoret och jobbar.

Tänkte att jag skulle ringa min vän S och berätta att jag är gravid, har dragit mig lite för att göra det och nu när jag väl ringde så var hon upptagen så vi ska höras imorgon istället.

Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt är för att S har varit ofrivilligt barnlös i många år. Hon och hennes man har gjort en jäkla massa IVFer och har bara ett enda embryo kvar att försöka med. Samtidigt som de börjar fundera på adoption. Dessutom är de båda rätt nära 40-strecket vilket är lite stressande med tanke på hur lång en adoptionsprocess är.

Jag önskar så att de ska lyckas och det känns så orättvist att vi blivit gravida så ”snabbt”. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete och jag vet att S är min vän och kommer att bli jätteglad för vår skull, men jag är så rädd att det ska såra samtidigt. Vi har inte känt varandra så länge, utan blivit rätt nära rätt fort då hon var så öppen med deras situation så jag berättade om vår. Hon har varit ett fantastiskt bra stöd det senaste året, vi har ventilerat och jag har frågat om hur allting går till.

Konstigt det här. Jag borde väl vara överlycklig. Men det är så mycket olika känslor som kommer upp så resultatet blir vemod. Som när man blandar massa glada färger och resultatet blir brunt. Men brun är ju också en färg, ska bara komma på hur jag ska använda den.

Enligt appen jag har laddat ner så har jag nu avklarat drygt 14% av graviditeten. En bra början. Det börjar sakta bli verkligt, men jag kan ännu inte greppa det på riktigt. Men förhoppningsvis har jag 7-8 månader på mig att förstå och lära mig blanda gladare färger än brunt.

5

Långsam oro

Jag låter mest tiden gå, försöker vara effektiv och fylla den med massa vettigt. Men mest vill jag bara vrida fram klockan två veckor.

Tänker inte på att jag är gravid hela tiden. Men det glimmrar till då och då. Är hoppfull men känner mer oro och mindre glädje bitvis. Vågar inte jubla fast jag önskar att jag kunde just det. Berättade för storebror idag, han blev väldigt glad, mina känslor är dock rätt dämpade.

11december. Då är det äntligen dags för VUL. Jag har ingen aning om det är vanligt med MA, men jag oroar mig för det. Väldigt mycket.

Vet att jag inte borde tänka när jag är trött. Men det är svårt att låt bli, speciellt som det sista jag gör innan sängen är att ta mina mediciner. På morgonen vaknar jag dessutom alltid av progesteronet, känns som riklig mens. Hur ska man då koppla bort oron?

Håller tummarna så hårt jag kan för er som ruvar nu, och för er som plussat.

God natt!

5

På bättre humör

Jag var så trött, less och arg imorse. Ville verkligen inte jobba. Men så fort uppdraget var slutfört så kändes allting mycket bättre. Jag lurade nog till och med folk att jag älskar småbarn som jag ute känner. Vilket de som känner mig vet att så är inte riktigt fallet. Men om jag går in i rollen så övertygar jag nästan mig själv. Men alla föräldrar var vettiga och barnen rätt lugna och coola.

Fick tag på sjukhuset, så nu kan jag hämta ut mina mediciner. Efter lite trixande lyckades barnmorskan även boka en tid för graviditetsultraljud. Det var väldigt ont om tider eftersom jag egentligen skulle komma den sista veckan de har öppet innan jul, men då är det rätt tajt med äggplock, och jag vill verkligen inte sno en tid från ÄP. Så istället får vi komma veckan innan, den 11 december fick vi tid. Känns toppen att det blev kortare väntetid.

Det första delmålet är nu spikat, och jag längtar sjukt mycket men är samtidigt väldigt nervös. Finns där ett tickande hjärta?!

2

Vecka 6 (5+1)

Ännu en overklig rubrik. Jag känner mig mest som vanligt, lite spänningar i magen ibland men mycket mindre än förra veckan. Kanske lite tröttare och kissnödigare. Jag vet inte vad som är graviditetstecken och inte just nu.

Har inte landat än, är jätteglad men vågar knappt tro det. Längtar till ultraljudet, det är mitt stora mål nu. Att vi ska ta oss dit utan blod och förhoppningsvis höra ett hjärta ticka. Då blir det nog på riktigt.

Idag har jag mitt jobb med bebisar och småbarn. Vill inte. Men det är mest för att jag börjar bli rejält less på min kund. Han har sparkat alla bra anställda, så jag har ingen vettig att samarbeta med. Ingen att luta mig mot. Jag är lite rädd att jag ska bli för ärlig.

Har iaf ingen lust eller energi att spela glad och pepp. Jag vill hellre lägga min energi på mina nära och huset.

Nu ska jag ringa sjukhuset för att få mer medicin. Måste ju fortsätta med mina Femanest (östrogen) 4 piller om dagen och 3 Lutinus progesteron. Viktigt att det inte blir nåt glapp.

Tack igen för alla grattis och bra råd!

19

Vecka 5 (4+6)

Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva veckorubriker. Tror att det snart kommer visa sig vara en bluff. Men jag vill så innerligt att det ska fortsätta vara sant.

Enligt barnmorskan på sjukhuset som jag pratade med i morse så är jag nu i vecka 4+6. Och om tre veckor får vi komma på ett första ultraljud. Tyvärr kunde hon inte boka en tid åt oss redan nu, så jag får ringa tillbaka om två veckor.

Tydligen ska jag ringa ett annat samtal också, till mödravården. Men det känns ju helt befängt! Tror inte att jag vågar göra det redan nu. Vill åtminstone vänta tills jag har tagit ett till digitaltest och förhoppningsvis sett att hormonet har ökat. Jag gjorde nämligen ett sånt igår där det stod gravid 2-3 veckor vilket är mittensteget på testet, det var skönt att se att jag hade kommit upp till rätt nivå.

Jag är så himla lycklig för det här plusset, men samtidigt skiträdd. Det är ju så mycket som står på spel! Jag är rädd att ju högre jag klättrar på lyckostegen desto hårdare blir fallet. Men jag vill klamra mig fast även då jag vet att det inte finns några säkerhetsnivåer eller livlinor.

Tusen tack för alla grattis och hejarop, det värmer så! Och till er som inte plussat än så skickar jag all pepp jag bara kan, och jag har full förståelse om ni är några som slutar läsa min blogg nu när jag kommit över till ”andra sidan”.

Kram!

35

RD 13 – Resultatet

Jag vaknade flera gånger inatt, 04:16, 05:21, men 06:27 kunde jag inte somna om mer. Nervös inför testet och väldigt kissnödig. Så vi bestämde att vi går upp och gör testet tillsammans (efter att jag kissat i en plastmugg ifred).

Första gången M var med och testade, han fick ställa larmet på 3 minuter. Vi stod i badrummet och kramades hårt tills klockan ringde, jag var så nervös så jag vågade knappt titta på testet. Men där var det – det extra lilla rosa strecket! Vakuum, allt stod still för en sekund. För säkerhets skull tog vi ett test till som vi hade hemma, och det blev ett klart och tydligt plus!

Lättnaden, osäkerheten, allt kändes samtidigt. Men mest glädje. Jag är överlycklig men samtidigt livrädd att nåt ska gå fel. Men viktigast är ändå att…

Jag är gravid! 🙂

Stoooor kram till alla er fina som har stöttat, hejat och peppat. Ni är bäst!