Första kvällen på länge jag & M är ”ute och svirar” så får jag lite mer ont än de vanliga stingen. På toa blir pappret rött.
Allting stannar.
Jag står i en korridor bakom festen. Ringer kvinnokliniken och de ber mig vänta. Vila och avvakta. Helvete. Vill inte. Orkar inte.
Vill ju ha mitt hopp. Inte tillbaka i ett djupare svart hål.
M har druckit så det är jag som kör. Fem mil i mörker. Vill inte.
Vill inte. Vill inte.
Idag är jag lite vemodig, vet inte varför. Kanske för att det är mörkt och kallt och jag jobbar fast det är lördag. M har spelning i kväll så han har fullt upp med sitt och hunden är hos svärmor så jag är ensam på kontoret och jobbar.
Tänkte att jag skulle ringa min vän S och berätta att jag är gravid, har dragit mig lite för att göra det och nu när jag väl ringde så var hon upptagen så vi ska höras imorgon istället.
Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt är för att S har varit ofrivilligt barnlös i många år. Hon och hennes man har gjort en jäkla massa IVFer och har bara ett enda embryo kvar att försöka med. Samtidigt som de börjar fundera på adoption. Dessutom är de båda rätt nära 40-strecket vilket är lite stressande med tanke på hur lång en adoptionsprocess är.
Jag önskar så att de ska lyckas och det känns så orättvist att vi blivit gravida så ”snabbt”. Jag vet att jag inte ska ha dåligt samvete och jag vet att S är min vän och kommer att bli jätteglad för vår skull, men jag är så rädd att det ska såra samtidigt. Vi har inte känt varandra så länge, utan blivit rätt nära rätt fort då hon var så öppen med deras situation så jag berättade om vår. Hon har varit ett fantastiskt bra stöd det senaste året, vi har ventilerat och jag har frågat om hur allting går till.
Konstigt det här. Jag borde väl vara överlycklig. Men det är så mycket olika känslor som kommer upp så resultatet blir vemod. Som när man blandar massa glada färger och resultatet blir brunt. Men brun är ju också en färg, ska bara komma på hur jag ska använda den.
Enligt appen jag har laddat ner så har jag nu avklarat drygt 14% av graviditeten. En bra början. Det börjar sakta bli verkligt, men jag kan ännu inte greppa det på riktigt. Men förhoppningsvis har jag 7-8 månader på mig att förstå och lära mig blanda gladare färger än brunt.
Jag låter mest tiden gå, försöker vara effektiv och fylla den med massa vettigt. Men mest vill jag bara vrida fram klockan två veckor.
Tänker inte på att jag är gravid hela tiden. Men det glimmrar till då och då. Är hoppfull men känner mer oro och mindre glädje bitvis. Vågar inte jubla fast jag önskar att jag kunde just det. Berättade för storebror idag, han blev väldigt glad, mina känslor är dock rätt dämpade.
11december. Då är det äntligen dags för VUL. Jag har ingen aning om det är vanligt med MA, men jag oroar mig för det. Väldigt mycket.
Vet att jag inte borde tänka när jag är trött. Men det är svårt att låt bli, speciellt som det sista jag gör innan sängen är att ta mina mediciner. På morgonen vaknar jag dessutom alltid av progesteronet, känns som riklig mens. Hur ska man då koppla bort oron?
Håller tummarna så hårt jag kan för er som ruvar nu, och för er som plussat.
God natt!
Jag var så trött, less och arg imorse. Ville verkligen inte jobba. Men så fort uppdraget var slutfört så kändes allting mycket bättre. Jag lurade nog till och med folk att jag älskar småbarn som jag ute känner. Vilket de som känner mig vet att så är inte riktigt fallet. Men om jag går in i rollen så övertygar jag nästan mig själv. Men alla föräldrar var vettiga och barnen rätt lugna och coola.
Fick tag på sjukhuset, så nu kan jag hämta ut mina mediciner. Efter lite trixande lyckades barnmorskan även boka en tid för graviditetsultraljud. Det var väldigt ont om tider eftersom jag egentligen skulle komma den sista veckan de har öppet innan jul, men då är det rätt tajt med äggplock, och jag vill verkligen inte sno en tid från ÄP. Så istället får vi komma veckan innan, den 11 december fick vi tid. Känns toppen att det blev kortare väntetid.
Det första delmålet är nu spikat, och jag längtar sjukt mycket men är samtidigt väldigt nervös. Finns där ett tickande hjärta?!
Ännu en overklig rubrik. Jag känner mig mest som vanligt, lite spänningar i magen ibland men mycket mindre än förra veckan. Kanske lite tröttare och kissnödigare. Jag vet inte vad som är graviditetstecken och inte just nu.
Har inte landat än, är jätteglad men vågar knappt tro det. Längtar till ultraljudet, det är mitt stora mål nu. Att vi ska ta oss dit utan blod och förhoppningsvis höra ett hjärta ticka. Då blir det nog på riktigt.
Idag har jag mitt jobb med bebisar och småbarn. Vill inte. Men det är mest för att jag börjar bli rejält less på min kund. Han har sparkat alla bra anställda, så jag har ingen vettig att samarbeta med. Ingen att luta mig mot. Jag är lite rädd att jag ska bli för ärlig.
Har iaf ingen lust eller energi att spela glad och pepp. Jag vill hellre lägga min energi på mina nära och huset.
Nu ska jag ringa sjukhuset för att få mer medicin. Måste ju fortsätta med mina Femanest (östrogen) 4 piller om dagen och 3 Lutinus progesteron. Viktigt att det inte blir nåt glapp.
Tack igen för alla grattis och bra råd!
Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva veckorubriker. Tror att det snart kommer visa sig vara en bluff. Men jag vill så innerligt att det ska fortsätta vara sant.
Enligt barnmorskan på sjukhuset som jag pratade med i morse så är jag nu i vecka 4+6. Och om tre veckor får vi komma på ett första ultraljud. Tyvärr kunde hon inte boka en tid åt oss redan nu, så jag får ringa tillbaka om två veckor.
Tydligen ska jag ringa ett annat samtal också, till mödravården. Men det känns ju helt befängt! Tror inte att jag vågar göra det redan nu. Vill åtminstone vänta tills jag har tagit ett till digitaltest och förhoppningsvis sett att hormonet har ökat. Jag gjorde nämligen ett sånt igår där det stod gravid 2-3 veckor vilket är mittensteget på testet, det var skönt att se att jag hade kommit upp till rätt nivå.
Jag är så himla lycklig för det här plusset, men samtidigt skiträdd. Det är ju så mycket som står på spel! Jag är rädd att ju högre jag klättrar på lyckostegen desto hårdare blir fallet. Men jag vill klamra mig fast även då jag vet att det inte finns några säkerhetsnivåer eller livlinor.
Tusen tack för alla grattis och hejarop, det värmer så! Och till er som inte plussat än så skickar jag all pepp jag bara kan, och jag har full förståelse om ni är några som slutar läsa min blogg nu när jag kommit över till ”andra sidan”.
Kram!
Jag vaknade flera gånger inatt, 04:16, 05:21, men 06:27 kunde jag inte somna om mer. Nervös inför testet och väldigt kissnödig. Så vi bestämde att vi går upp och gör testet tillsammans (efter att jag kissat i en plastmugg ifred).
Första gången M var med och testade, han fick ställa larmet på 3 minuter. Vi stod i badrummet och kramades hårt tills klockan ringde, jag var så nervös så jag vågade knappt titta på testet. Men där var det – det extra lilla rosa strecket! Vakuum, allt stod still för en sekund. För säkerhets skull tog vi ett test till som vi hade hemma, och det blev ett klart och tydligt plus!
Lättnaden, osäkerheten, allt kändes samtidigt. Men mest glädje. Jag är överlycklig men samtidigt livrädd att nåt ska gå fel. Men viktigast är ändå att…
Jag är gravid! 🙂
Stoooor kram till alla er fina som har stöttat, hejat och peppat. Ni är bäst!
Det här är olidligt outhärdligt nervöst. Jag har ingen jävla aning om hur jag ska tolka min kropp, önskar jag kunde låta bli att ens försöka men det är ju svårt att koppla bort det när huvudet sitter fast på kroppen. Önskar jag var M just nu, som kan slappna av och tänka positivt utan att få massa påminnelser av stick och värk här och där.
Idag har hoppet börjat svikta, men jag håller mig än så länge ovanför vattenytan. Har känt lite spänningar och lite värk i magen under dagen, inte stick av smärta som tidigare utan mer värk. Men bara i korta stunder, typ en minut. Trodde för en stund att jag hade fått en blödning, men det var falskt alarm.
Både vill och vill inte testa just nu. Men eftersom jag sover på hotell i natt 25 mil från M så väntar jag till lördag. Vill ha honom i närheten när jag får beskedet och jag tror han vill vara med. Hoppas att eventuell mens väntar till på lördag, så vi åtminstone får göra ett test.
Tur att min kollega som jag rest med på jobb vet om läget ifall nåt skulle hända.
Tusen tack för alla fina peppande kommentarer, det betyder massor ska ni veta!
På flera plan, alltså både psykiska och fysiska spänningar. Hoppet går fortsatt upp och ner, och jag planerar för ett minus men ibland glimrar det där ljusa hoppet till. Tänk om det går vägen den här gången.
De senaste dagarna har jag vid några tillfällen känt spänningar i magens nedre regioner. Jag är dålig på att lägga märke till exakt var och på vilket sätt, men det smärtar till lite lätt ibland. Igår kände jag det flera gånger. Det känns först väldigt obehagligt, jag vill helst inte bli påmind om att jag ruvar. Men jag försöker tänka att det kanske är ett bra tecken, för jag brukar inte få spänningar på det här viset när jag har/ska få mens.
Vad jag minns av vårt första IVF-försök då jag plussade för första gången i mitt liv, men som direkt övergick i missfall, så kände jag ingenting under ruvningen. Kanske gjorde jag det utan att registrera det, jag tänkte inte alls då tror jag. Visste ingenting, vilket på sätt och vis var rätt skönt.
Jag har aldrig haft lust att googla symptom, det ligger mig liksom inte för. Tror inte att det går att jämföra den här typen av känningar. Vad jag förstått så är det ändå så himla individuellt och även olika från gång till gång hos samma person. Så resultatet skulle nog ändå bara göra mig mer förvirrad.
Men jag hoppas. Fan vad jag hoppas, även om jag knappt vågar säga det.
Citerar Bob Hund idag, det stämmer bra med hur ombytligt mitt humör är. Igår vaknade jag arg, men de gick över rätt snabbt, jag gjorde amerikanska pannkakor till frukost så det gjorde väl sitt till. Några timmar senare blev jag jättedeppig, först frustrerad och det kändes som om jag skulle brisera. Insåg hur mycket känslor jag har som behöver komma ut men jag har ingen bra ventil.
Bästa bästa M höll om mig och jag grät, sedan föreslog han en långpromenad för att rensa huvudet. Till vår förvåning så hittade vi nästan tre liter trattkantareller i skogen så då vände humöret uppåt igen. Resten av kvällen kändes jättebra, jag är så himla glad för att jag har M, hunden och vårt hus på landet granne med svampskogen!
Inatt vaknade jag vid 03, hade så ont i sidan av ländryggen att jag knappt kunde vända mig. Fick halta till badrummet, kände mig febrig och ögonen värkte. Tack och lov lyckades vi båda somna om efter en stund. Trodde jag skulle vakna med ryggskott men det kändes bra imorse, tack och lov.
Idag har vi fixat med innanfönster och lite annat husrelaterat, roligt när det går framåt men min stubin har bara blivit kortare och kortare. Ni vet när man helst vill ge upp bara för att en spik hamnar fel, eller för att det inte går perfekt vid första försöket med vad man nu gör. Sedan kände jag mensvärksliknande kramp på ena sidan, då dippade jag lite till. Verken försvann efter bara en kvart, men det var tillräckligt för att jag skulle få mig en kalldusch och inse att jag verkligen inte är beredd på ett negativt besked igen.
Jag kan inte se ett plus framför mig, men heller inte att det är kört. Jag är helt enkelt inte redo för ett besked över huvud taget! Snälla snälla låt oss få hoppas hela nästa vecka, orkar inte med en massa obehag när jag är ensam ute på jobb. Låt oss åtminstone få ta smällen tillsammans nästa helg. Fast shit! vad jag behöver ett positivt resultat nu.
hurslutardet 