Mammamage

Nu när vardagen blivit just vardag och livet som tvåbarnsmamma rullar på (har fortfarande svårt att greppa det, två barn?! Jag?!) så vill jag försöka ta hand om mig själv för att må så bra som möjligt. Rent fysiskt så är det ryggen som är känslig, så jag måste träna upp rygg/mage igen efter graviditeten. Skrev lite om det härom veckan, att jag gjort plankan, och fick ett väldigt bra och viktigt tips från Synderskan då jag gjorde helt fel övningar. Hon tipsade om Mammamage appen. Tack!

Så det vill jag tipsa vidare om. För där fick jag lära mig att det är de djupa magmusklerna som är uttänjda och behöver byggas upp, och det gör man inte med situps och plankan, utan det är helt andra övningar som gäller. Om man har en såkallad Mammamage kan ett sätt att se det på vara att magen blir spetsig om man gör en situpsrörelse, och det blir verkligen min! 

Det är små specifika rörelser som krävs och det måste få ta tid att komma tillbaka. Jag kom ju i form efter Svante, men inte på djupet inser jag nu, så det känns väldigt bra att veta att jag tränar på rätt sätt och lägger en bra grund. För jag längtar verkligen efter att kunna springa och rida igen!
Jag gillar upplägget i appen med olika nivåer som man kommer åt först när man tränat tillräckligt många gånger och klarat ett test. Det finns även bilder och filmer som visar övningarna. Däremot gillar jag inte designen, inte bara för att appen är rätt ful, utan för att loggan stör mig. Varför måste det vara en insvängd midja med ett måttband runt?! Det handlar ju inte om att bli smal, utan att bli stark på ett sunt sätt. Dessutom på en rosa bakgrund, så ingen kan ta miste på vem som ska bli smal. Måste nog maila dem och påpeka detta känner jag nu.

Annars är jag glad & pepp idag, för jag har nyss lyckats natta Svante i sängen på ett lugnt och mysigt vis utan att Beppe klagade för mycket! Så lättad att det gick! Nu vilar vi i soffan, så bäst jag passar på att blunda lite jag med… 

Kram!

22+0 – En milstolpe och ett brandtal

Idag går vi in i vecka 23, alltså 22+0, vilket innebär att om nåt händer så ska vi ringa förlossningen istället för gyn. Det känns otroligt stort.

Jag har visserligen bestämt mig för att jag vill föda på det mindre sjukhuset, med det väldigt goda ryktet om bra omhändertagande, men de tar bara emot efter 36 fullgångna veckor. Så fram tills dess så är det det stora sjukhuset med en av Sveriges allra bästa neonatalavdelningar som gäller. Känner mig lyckligt lottad som har två så bra alternativ såpass nära. En otrolig lyx!

Mitt uppe i den här glädjen så blir jag dock förbannad. Alla som såg Rapport igår fattar nog varför. Det gäller inslaget om ny forskning från USA där man bevisat att stress påverkar fertiliteten. Okej, de har nåt bevis i en studie, och visst tror jag att extrem stress och ångest påverkar, men det finns ju så mycket mer avgörande faktorer!

Varför kan man inte nämna det i en bisats? Att typ 70% av alla ofrivilligt barnlösa är just det pga medicinska faktorer som inte går att bota med mindfulness?! Och att det krävs två kön för att skapa ett barn, allt är inte kvinnans ansvar.

Gaaaahhh! Jag blir tokig, det där inslaget var det mest kontraproduktiva på länge. Så oavsett hur långt vi har kommit i den här kampen, jag & M, så kommer iaf jag alltid att tillhöra dem som kämpat. Det är med de ofrivilligt barnlösa jag associerar mig, och det är här hjärtat finns.

Jag hoppas innerligt att ingen av er som kämpar ska få höra några ”slappna av”-klyschor idag. Ni är tamejfan starkast av alla!

Tätare kontroller

Pratade med vår barnmorska idag eftersom jag skulle ringa efter vi gjort RUL för att boka nästa besök hos BM, och vi bokade in den 7 april.

Frågade hur ofta vi ska ses nu, och det blir var fjärde vecka, men först dröjer det ju fem-sex veckor. Jag nämnde även varför vi gjorde RUL en vecka tidigare än planerat – att jag varit lite orolig då jag inte känt något och magen har stått stilla, och att jag egentligen ville ha en extra koll men hade blivit hänvisad hela tiden.

Det var ju dumt tyckte BM att det hade blivit så. Därför tyckte hon att vi lika gärna kunde ta en extra träff i mitten på mars, och om jag vill så kan vi ses var tredje vecka istället. Först tänkte jag ‘nej inte behövs det, jag mår ju bra nu’, men sen insåg jag att varför inte bara tacka och ta emot?! Så nu har jag en extra träff i mars för att lyssna på hjärtat och jag behöver aldrig vänta mer än tre veckor mellan kontrollerna om jag inte vill annat.

Det känns riktigt skönt faktiskt. Och jag tror att det är bra att mota Olle i grind vad gäller oron.

Pratade sen med min vän A som fick barn i oktober och hon tyckte att jag absolut skulle ta alla besök jag kunde och inte be om ursäkt för det. Vem tjänar på att jag biter ihop och härdar ut liksom? Så jag ska sluta vara ‘duktig flicka’ och ställa alla frågor och be om all hjälp jag kan behöva på vägen.

Det kan låta självklart men faktum är ju att en är så van att inte vara till besvär, vänta på sin tur och vara nöjd med det en får. Därför behöver även en hyfsat rättfram feminist som jag påminnas om att våga ta för mig mer och ställa krav.

Det här med föräldraledighet

Även om det känns ovisst och väääldigt avlägset att vi faktiskt ska bli föräldrar i slutet på sommaren och att varken jag eller M kan se framför oss att vi ska vara föräldralediga under en lång tid, så är det väl ändå dags att börja fundera på hur vi ska lösa det.

Det är inget enkelt beslut, säkert inte för någon, men nog är det extra klurigt när man är egenföretagare dessutom. Men vi har kommit på ett upplägg som jag tycker känns riktigt bra, åtminstone i teorin. Hur det blir i praktiken det får ju framtiden utvisa, och vi får väl vara redo att ändra oss när vi ser hur det går.

Det som känns som ett bra upplägg för oss är att vi delar exakt lika. Vi har inte satt oss in i det här med antalet dagar och hur allting funkar, det känns som en oigenomtränglig djungel. Men förutsatt att dagarna räcker och vi får ihop det ekonomiskt så vore det optimala att vi totalt är hemma 18 månader, alltså 9 månader var. Eftersom vi har BF 28 juli så skulle det innebära inskolning på dagis i januari när barnet är 1,5 år vilket känns vettigt.

Men, eftersom jag har eget företag och frilansar så kan jag omöjligt vara borta så länge utan kontakt med min arbetsvärld. Risken är då att jag inte har något företag att komma tillbaka till. Därför behöver jag, trots mammaledighet, kunna arbeta då och då. Därför är tanken att M ska vara hemma 1 dag/vecka under mina 9 månader, och när han är hemma sin period så är jag hemma 1 dag/vecka så att han kan ha kontakt med sitt jobb då.

M har fast anställning på ca 70% i en butik, så visst han har laglig rätt att vara hemma på heltid hur länge han vill. Men då det är en väldigt liten butik med bara tre anställda inklusive ägaren så vill även M vara lojal och flexibel. Kunderna förväntar sig personlig service och många är kunder där just för att de känner M. Men om han kan vara hemma 4 dagar och jobba 1 dag varje vecka så försvinner inte heller han inte helt.

Sedan har vi ju den ekonomiska aspekten. Den har vi som sagt inte satt oss in i helt än, men vi fattar ju att det kommer att bli jäkligt kärvt. I vårt fall så tjänar jag nästan dubbelt så mycket som min sambo och grovt räknat så tror jag att vi kommer att ha 10.000 kr mindre / månad när jag är hemma. Det blir väldigt svårt att få ihop alla fasta kostnader då (dessutom kommer ju kostnaderna att öka en massa med barn, och vi behöver köpa en till bil) så därför behöver vi extra tillskott från mitt företag för att överleva.

Jag behöver göra minst ett uppdrag varje månad för att klara mina fasta kostnader i företaget, så jag kan behålla min lokal och betala min pension och mina försäkringar mm. Utöver det så vore det ideala om jag hade ett till två uppdrag till varje månad för att få ut några extra tusenlappar i lön. Lyckas jag med det så borde vi klara oss utan att ha total panik över räkningar.

Det här är ju som sagt bara i teorin, jag har ingen aning om vad som väntar mig/oss. Omöjligt att veta hur jag kommer att må, om jag ens är fysiskt eller psykiskt kapabel att arbeta ens en dag då och då de första månaderna. Men det känns ändå skönt att vara ett upplägg på spåren. Ett upplägg som är väldigt rättvist och ger oss båda lika stor chans att knyta an och komma in i föräldrarollen, utan att för den sakens skull ha ångest över arbetet.

Kanske är det här en total utopi. Men det lär vi väl märka. Kanske trivs jag inte med att vara hemma 9 månader i sträck, utan vi behöver bytas av tidigare och vara hemma i olika perioder. Men det tror jag att vi kan lösa efter hand.

Och det här med betalda dagar. Har gemene man råd att vara hemma totalt 18 månader, eller krävs det att man har ett rejält sparkapital för att få ihop det?

Någon som har erfarenhet av ett liknande upplägg där man är hemma 4 resp 1 dag/vecka? Hur har det fungerat? Är det ett bra upplägg, eller blir man totalt splittrad?

Tacksam för input!

Hur delaktig kan man vara?

Förra försöket, vårt första FET, gjorde jag helt på egen hand. Ingen stor sak tänkte jag då, och det var ofrånkomligt eftersom M var bortrest. Men i efterhand så insåg jag att det var mycket jobbigare än jag trodde, och jag kände mig inte starkare av att jag fixade det utan mest mer ensam. Det var helt plötsligt Mitt projekt, det här med IVF. Inte Vårt.

Förra vändan hade min kära M inte ens möjligheten att vara delaktig, endast några uppmuntrande SMS att hålla i handen. När han kom hem så hade jag hunnit vara orolig över sen ägglossning, gjort VUL, oroat mig för mens, gjort återföring av ett embryo, hoppats, varit glad och förväntansfull, fått ont i magen, drömt mardrömmar, sovit dåligt, fått panik över progesteronflytningar, backat på en bil av stressen, börjat blöda, tjuvtestat, fått minus och gråtit en massa.

M hade å sin sida varit med om massor på sin turné som han delade med hela bandet, och mig så gott det gick. Medan min resa gick honom förbi, självklart inte obemärkt, men FET-försöket var inte alls så stort och omvälvande som för mig. Det har vissa dagar känts som att M har gjort ett försök men jag har gjort två.

Nu är vi snart framme vid vårt tredje försök, och de senaste veckorna har jag velat att M ska vara mer delaktig. Det går åt rätt håll men det är svårt. Jag tenderar att skuldbelägga mig själv för att M inte telepatiskt uppfattar vad jag vill och behöver från honom. Ni hör ju hur galet det låter. Samtidigt undrar jag hur delaktig man ens kan vara som partner?

Jag skrev tidigare ett inlägg om att kvinnan aldrig får ledigt i IVF-karusellen. Där skrev jag att vården borde hjälpa par på traven att bli mer jämställda och att båda parter ska vara så delaktiga det går i processen. Det önskar jag fortfarande. Nu vet jag ännu mer hur mycket griller det sätter i huvudet och hur svårt det är.

Som feminist så får jag väldigt svårt att hantera det här. Jag som lever i en så jämställd och bra relation med en så underbar fästman borde ju inte ha det här problemet. Därför skuldbelägger jag  mig själv på nåt jäkla vänster, även fast jag vet att jag inte borde. Jag får lite lätt ångest när jag läser andra bloggar om hur deras/era män följer med på undersökningar, ger sprutor, ringer läkare och håller koll på tider och doser. Jag gör ju allt själv. Och det ger mig snarare ångest än självförtroende numer.

Det brast för mig härom veckan när jag sent på kvällen kom på att jag hade glömt ta mina östrogentabletter. Då sa jag till M att ”snälla, du måste hjälpa mig hålla koll på tider och piller så att jag inte glömmer”, i ett vänligt tonläge bör tilläggas. M svarade från soffan med ”sätt ett alarm på mobilen så du kommer ihåg”. Först bet jag ihop men när han kröp ner i sängen brast det.

Jag vet varför han sa som han gjorde, och jag vet att han såklart bryr sig, men det var verkligen inte vad jag ville höra. M menade att eftersom han är rätt kass på att komma ihåg saker så är han dålig hjälp, säkrare med ett alarm således. Men jag ville ju egentligen ha hans stöd och delaktighet, att han ska känna sig lika angelägen som mig att få alla mediciner och saker rätt. Att han ska ha lika bra koll som jag på var vi är i processen, och att han ska göra sitt bästa för att hjälpa mig. Men eftersom vi är väldigt olika på den här punkten, både vad vi har fallenhet för rent ordningsmässigt, och hur vi tacklar vår oro, så blir det så jävla svårt.

Efter att jag gråtit och vi hade pratat om det, samt sovit på saken, så har det blivit mycket bättre. M har ställt ett alarm på sin mobil för att det ska hjälpa honom att påminna mig. Det känns jättebra, en liten sak som gör så mycket. Han frågar även hur jag mår mycket oftare, och han verkar mer intresserad när jag tar upp IVF-relaterade grejer.

Jag har börjat prata mer om det, läst nåt ur nån blogg för honom och berättat hur jag mår eller hur det funkar. Tidigare lät jag oftast bli att säga något, vilket inte är schysst mot någon av oss. Hur ska han då kunna vara delaktig om jag inte ens delger något? Men jag har låtit bli eftersom jag varit så rädd för att få ‘fel’ reaktion. En ond spiral alltså, men som jag känner att vi nu har brutit.

Vi måste våga prata om det. Utan att skuldbelägga. Men gaaaahhh vad jag tycker att det är svårt!

Handlar det här om genus eller mest om att vi alla är olika bra på att prata känslor och hålla ordning på saker?

Hur gör ni?

Kram och hej från en kämpande tjej.

RD 8 – i Sveriges framstjärt

Jag befinner mig i Sveriges framsida alltså Göteborg. Men en gång kunde jag inte låta bli att kalla det framstjärt istället för att reta en kille jag pluggade med som kom härifrån. Det föll inte i god jord vill jag lova! Egentligen är det ju en komplimang, även om ordet är väldigt fult. Men det är ju sorgligt att man ska få en negativ och nedsättande association till kvinnans könsorgan. Så jäkla typiskt.

Annars är det inte mycket nytt på västfronten. Jag ruvar på, ingen mens ännu till min stora lättnad, även om jag tror att den har kommit minst tre gånger om dagen. Är det någon som vet om progesteronet (Lutinus) håller mensen borta helt så länge man tar det? Eller kommer lingonen om de vill ändå?

Jag är i Gbg på jobb hela helgen. Rätt skönt eftersom lägenheten hemma är helt tom sånär på en madrass och en stol och min kära M fortfarande är på turné. Lyxigt nog har min kollega och jag varsitt dubbelrum på fint hotell och vi är lika trötta båda två, så det blir nog middag i hotellrestaurangen i kväll igen. Vi orkar inte gå mer idag tror jag.

Igår träffade vi en underbar kvinna i jobbet som vi tillbringade dagen med, hon skojade om att hon och hennes man inte hade skaffat några barn eftersom de skulle stöka ner i hemmet. Vi vågade inte fråga någonting, men ville båda veta hur det kom sig. Om det var ett medvetet val eller om det bara hade blivit så eller om de försökt men inte lyckats. Hade så gärna velat höra hennes syn på saken, speciellt eftersom hon var så cool och glad och supertrevlig. Eventuellt träffar vi henne igen senare i höst och tar en drink, så då kanske ämnet dyker upp.

Idag träffade vi ett väldigt trendigt par med en 4-månaders bebis. Jag bävade inför mötet, risken för evigt barnprat var ju överhängande. Lite tur att de var så stela och självcentrerade att de inte frågade oss någonting alls, de pratade knappt – så stela var de, så jag slapp hålla god min.

Berättade för min kollega (hon vet om vår situation men har dålig insikt i vad barnlöshet innebär) om hur jag många gånger fått stålsätta mig inför möten med nyblivna föräldrar och alla eventuella frågor. Förhoppningsvis kan hon rycka in om det behövs någon gång, och vara lite av min sociala sköld.

Men tänk om jag inte behöver känna den oron så länge till? Tänk om blasticen har fastnat och mår bra där inne? Svindlande tanke!

/k.

PS. STORT tack för alla fina kommentarer jag fått, det värmer ska ni veta!

Kvinnan får aldrig ledigt

Inspirerad av Synderskans utomordentligt bra blogginlägg om IVF kontra feminism och Ebbas bra kommentar på det hela så skrev också jag ett långt svar. Eftersom även jag vill ha en diskussion om genus och feminism i infertilitetsdebatten så gör jag ett eget inlägg av min kommentar…

Den här debatten behövs verkligen. En debatt fri från skuldbeläggande och bortanför för-och-emot-barn.

Jag tänker ibland på Maria Svelands ‘Bitterfittan’, där hon skriver om att ett heteroförhållande kan vara väldigt jämställt och mannen feminist. Tills man får barn, då rasar jämställdheten som ett korthus. Det är jag rädd för. Men det är ju en lång väg dit, om vi ens kommer dit.

På vägen så riskerar korthuset att rasa många gånger om. För som både Frideborg och Ebba poängterar så är det ett enormt fokus på kvinnans kropp. Visst, biologin gör det ofrånkomligt, men just därför krävs det mycket mer för att balansera det. Det är kvinnan som får göra en massa undersökningar, ta en massa mediciner och sprutor, känna av varenda tecken varenda dag osv. Det är jävligt svårt att få distans och ‘ledigt’ från infertilitets- (ett ord som datorn helst vill byta ut om infantilitet, är inte det ironiskt så säg!) projektet.

Som kvinna i IVF-karusellen så får man ett så stort ansvar. Och jag önskar verkligen att sjukvården pratade om detta, att man vid uppstartsmöte och besök fick höra om problematiken. Om vad infertiliteten och alla behandlingar kan göra med ett förhållande, på gott och ont.

Som kvinna får man som sagt aldrig ledigt, så just därför önskar jag att man belyste detta. Sjukvården borde rekommendera att partnern ska vara så aktiv hen bara kan i processen, hjälpa till där det går med att hålla koll på tider, mediciner, doser, ge sprutor, köpa tester på apoteket etc. För även om man lever i ett jämställt förhållande så är det väldigt svårt att ta upp och be om den hjälpen kan jag tycka. Och det ska väl inte ens behövas, man ska inte behöva BE, det ska komma automatiskt och frivilligt från partnern. Och då finns det väldigt många som har en partner som inte ens är ett dugg intresserad av att tänka genus.

Hur tar vi då det här vidare?

/k.