Mammamage

Nu när vardagen blivit just vardag och livet som tvåbarnsmamma rullar på (har fortfarande svårt att greppa det, två barn?! Jag?!) så vill jag försöka ta hand om mig själv för att må så bra som möjligt. Rent fysiskt så är det ryggen som är känslig, så jag måste träna upp rygg/mage igen efter graviditeten. Skrev lite om det härom veckan, att jag gjort plankan, och fick ett väldigt bra och viktigt tips från Synderskan då jag gjorde helt fel övningar. Hon tipsade om Mammamage appen. Tack!

Så det vill jag tipsa vidare om. För där fick jag lära mig att det är de djupa magmusklerna som är uttänjda och behöver byggas upp, och det gör man inte med situps och plankan, utan det är helt andra övningar som gäller. Om man har en såkallad Mammamage kan ett sätt att se det på vara att magen blir spetsig om man gör en situpsrörelse, och det blir verkligen min! 

Det är små specifika rörelser som krävs och det måste få ta tid att komma tillbaka. Jag kom ju i form efter Svante, men inte på djupet inser jag nu, så det känns väldigt bra att veta att jag tränar på rätt sätt och lägger en bra grund. För jag längtar verkligen efter att kunna springa och rida igen!
Jag gillar upplägget i appen med olika nivåer som man kommer åt först när man tränat tillräckligt många gånger och klarat ett test. Det finns även bilder och filmer som visar övningarna. Däremot gillar jag inte designen, inte bara för att appen är rätt ful, utan för att loggan stör mig. Varför måste det vara en insvängd midja med ett måttband runt?! Det handlar ju inte om att bli smal, utan att bli stark på ett sunt sätt. Dessutom på en rosa bakgrund, så ingen kan ta miste på vem som ska bli smal. Måste nog maila dem och påpeka detta känner jag nu.

Annars är jag glad & pepp idag, för jag har nyss lyckats natta Svante i sängen på ett lugnt och mysigt vis utan att Beppe klagade för mycket! Så lättad att det gick! Nu vilar vi i soffan, så bäst jag passar på att blunda lite jag med… 

Kram!

Amningsnapp

Idag hade vi besök av BVC, samma sköterska som för Svante vilket vi är glada för då hon är väldigt sympatisk. Vi pratade mycket om hur jag mår och hon blev lite orolig och ville att vi skulle få vila upp oss. Hon ringde faktiskt kvinnokliniken efteråt men de tyckte att vi skulle avvakta lite med att bli inlagda där, helt ok för mig men skönt att det kon på tal ändå. De behöver ju platserna till de som mår mycket sämre, det såg vi verkligen igår.

Sköterskan tyckte iaf att jag skulle ge amningsnappen en chans, jag har ju dragit mig för det. Rädd att det bara ska göra ont på nåt annat sätt eller förstöra amningen eller att jag ska bli fast med nappen som med Svante (hade den i många månader, började pga gulsot). Men hon peppade mig att många har sår som jag och brukar bli hjälpta av att ha nappen några dagar så de kan läka och sen amma som vanligt igen. Så jag testade på em och det kändes mycket bättre än jag trott. Beppe tycker att det är lite konstigt och behöver lite mer tid men verkar få i sig maten iaf. 

Lättnaden som infann sig i kroppen när jag kände att det inte gjorde så ont längre var ljuv. Ångesten jag hittills känt inför varje amning är väl inte som bortblåst men sååå mycket mindre. Hoppet återvänder och luften blir lättare att andas. Ååååh vad jag hoppas att det vänder nu!

Dock lär vi få tampas med svinkopporna, jag verkar ha fått en på armen och M trodde att Svante började få runt munnen. Stämmer det så får vi ringa VC imorgon och kolla vad de säger om att ge hela familjen antibiotika. Men det tar vi då.

Nu ska jag försöka njuta av att känna mig gladare och lättare än på en vecka. 

Utskrivna!

Tjoho! Nu är vi utskrivna från BB! Dagens bilirubin hade sjunkit hundra enheter, dvs drygt en tredjedel, så nu är Beppe långt från risk och solgräns. Vikten var toppen, han jade gått upp 0,7 hg på två dygn och är därmed uppe i sin födelsevikt igen när han är precis en vecka gammal. Så himla skönt besked!

Nu vet vi att amningen fungerar bra rent matmässigt, så nu är det bara min egen fysik det handlar om. Det gör mindre ont nu överlag, men vissa gånger är det ändå rent fördjävligt. I natt kunde jag inte förmå mig att amma det bröst som det var dags för pga smärtan, det var panik i hela mig. Så jag fick ta andra sidan istället och försöka handmjölka den ömma sidan och ge på sked för att minska trycket. 

Nu kan vi förresten även känna oss trygga med att Beppe inte är slö av gulsot utan helt enkelt är världens snällaste bebis som bara blir riktigt skrikarg när han blir tvättad i rumpan. Hunger och frustration får honom såklart också att säga ifrån, men med en betydligt lägre ljudnivå. Hoppas det fortsätter så för det minskar stressen att få amningen att funka snabbt på natten för att inte väcka storebror.

Rent psykiskt mår jag lite bättre nu. Men hormonerna går ju upp och ner. Mår bra i stunden men klarar inte riktigt att tänka framåt än – att M måste börja jobba om några veckor ger mig rejäl ångest. Jag avvaktar därför med att tänka på det ett tag till, inväntar att jag ska känna mig starkare och mer redo att hantera det. Tillförsikt får väl vara ledordet.

Tio dagar kvar och pangförkyld

Det är alltså bara tio dagar kvar tills Limpan är beräknad. Just nu låter det nästan uthärdligt, även om jag känner mig mer och mer sliten för varje dag. Men det beror delvis på att Svante är pangförkyld och självklart har han smittat mig. Stackarn är så snorig så han knappt kan andas på nätterna, hostar och rosslar en masse. Vi riktigt lider med honom, och med oss själva eftersom ingen får sova bra. Men febern verkar ha gått över iaf.

Själv är jag mest snuvig & täppt och har lite ont i halsen, ingen jättedrabbning (än?) alltså, men tillräckligt för att jag ska känna mig helt sänkt. Små marginaler när en är höggravid. Alvedonläge. Blir mest lite stressad över att om det skulle dra igång nu så skulle jag ha svårt att profylaxandas (in genom näsan och puffa ut genom munnen), jag är alldeles för täppt för det. Och nässpray har jag överdoserat länge redan så måtte förkylningen gå över snabbt!

Men trots att vi är rätt slitna allihop så har vi ändå fått till trevliga dagar. Små utflykter för lagom stimulans är bra för alla tre. Igår var vi i stan och gjorde lite ärenden och lunchade, Svante fick glass för första gången (frozen yoghurt) och det var så härligt att se honom så glad. Han brukar ju alltid vara glad som en lärka men inte nu när han är sjuk. 

Härom dagen lyckades vi faktiskt gräva klart sandlådan. Fattar inte att vi orkade. Men M grävde och körde sand och jag bar stenar till kanterna. Tänkte att det kanske kunde få fart på Limpan, men icke! Svante älskar sand så det var verkligen rätt läge att få till en sandlåda, dock är det väldigt mycket mygg & knott nu så oavsett var man är blir man uppäten. Så de blir inga långa lekpass. Stackars snoriga skruttungen är dessutom helt rödprickig med rivmärken efter att han har kliat sig.
Idag blir vi hemma, ska försöka få upp några tavlor och montera om spjälsängen så den är redo för Limpan. Ikväll ska M repa med bandet men tack o lov så kommer hans syrra och håller mig sällskap, jag orkar inte vara själv och ensam ansvarig för barn och hund längre. Det känns kämpigt nog att fixa nattningen själv, är inne i en kaosperiod igen. Svante vägrar komma till ro med mig och jag blir helt hjälplös och kämpar för att inte få melt down. Med M är han mycket lugnare så han får ta fler nattningar nu. Men inte ikväll alltså, då är det jag själv utan backup.

Men det är då. Nu är det dags för frukost.

Vecka 38 – fullgånget

Nu är jag inne i vecka 38 och barnet anses som fullgånget, nu kan det komma ut när som helst enligt appen. Svante föddes ju 37+2, så jag vet att det verkligen kan bli när som helst. Jag känner inga tecken på att nåt är på gång än, men det gjorde jag ju inte första gången heller. Ser fram emot veckans besök hos BM, är Limpan fixerad nu? Hur stor är magen?

Det börjar bli sjukt spännande nu. Tankar på vem jag bär på börjar snurra. En lillebror eller en syster?! Jag vill veta nu!

Undrar hur det kommer ske denna gång. Blir det full fart eller utdraget? Blir det imorgon eller kommer jag gå över tiden? Hoppas verkligen inte att det drar över, jag är redan sliten.

Nedräkning till att M går på semester nu, bara fem dagar kvar med jobb. Mina två fotograferingar blev inställda, på gott och ont, skönt att inte behöva pressa kroppen men synd på ekonomin och det hade varit kul att hinna jobba en vända med min kollega. Men folk fick magsjuka och det kan vi inte riskera att dra på oss nu!

Medan jag väntar på att Limpan ska komma så har jag en lista på sånt som vore bra om det blev fixat. De stora grejerna är i princip klara. Men det finns lite mindre jobbgrejer kvar att göra och renoveringsmässigt så har vi lite fix kvar med de två rum vi (främst jag) jobbat på den i våras. Typ fixa mörkläggning till Svantes nya rum så att han och M lättare kan sova där.

Som sagt, nedräkning på alla håll och kanter!

PS. Bara för att jag skrev om färre krämpor så har jag nu haft en avdomnad stel hand två nätter på raken. Dock inte så illa som sist, ännu, peppar peppar.

Färre krämpor om natten

Insåg att jag hittills nästan sluppit två ofarliga men jobbiga gravidkrämpor som jag hade rätt mycket i min förra graviditet. Det är sendrag/kramp i vaderna och karpaltunnelsyndrom, dvs. att handen domnar bort helt.

Minns inte vilken vecka dess besvär dök upp förra gången, men jag hade sendrag rätt ofta i flera månader. Händerna domnade varje natt i typ två månaders tid. Men även dagtid var jag svullen och öm i händerna, kunde t.ex inte knäppa fingrarna. Dock var det inte så illa att jag behövde skenor enligt läkaren på MVC. Båda besvären var främst när jag skulle sova, och jag vaknade ofta av att jag hade vansinnig kramp eller att handen var som stelfrusen. Verkligen inte nån skön känsla!

I den här graviditeten har jag haft små känningar av sendrag flera gånger men det har bara smällt till en enda gång hittills, och det var för flera veckor sedan. För några veckor sedan vaknade jag av att handen hade domnat bort, men det har tack o lov inte hänt fler gånger. Och jag är ändå i vecka 37, så det känns väldigt hoppfullt! 

Varför det är skillnad vet jag såklart inte säkert. Alla graviditeter är ju olika, såser kanske bara är tur/otur. Men båda besvären handlar i grunden om hur mycket vätska kroppen samlar på sig och därmed var och hur man blir svullen. Cirkulationen minskar och nerver kommer i kläm. Jag är knappt inte svullen alls ännu, får faktiskt på mig min förlovningsring även om den är lite svår att ta av vissa kvällar. Så jag har haft tur med det hittills. Men jag jobbar även mycket mindre nu, så det kanske har viss lindrande effekt just för händerna. Oavsett så är det lyxigt att slippa två besvär en haft innan, nu känner jag ju istället av fogarna men det påverkar iaf inte sömnen även om det gör extra ont att vända sig i sängen. 

Den här gången sover jag nog bekvämare, är inte lika beroende av att ha en kudde mellan låren även om jag oftast använder det. Minns att det var väldigt svårt att hitta en skön ställning förta graviditeten, jag försökte göra en lång kuddkorv av ett hoprullat täcke. Däremot har jag som sagt mer ont och svårare att röra mig om natten pga fogarna. Men överlag så känner jag mig iaf inte svagare den här gången, kanske lite starkare då jag faktiskt hittills klarar att ta hand om Svante samtidigt. En och en halv vecka kvar tills M (och jag) går på semester, jag hoppas jag orkar cykla till föris och vara själv på eftermiddagarna sex dagar till…

Sammandragningar vs. Förvärkar

Vad är egentligen skillnaden mellan dessa? Det funderade jag på klockan halv fem i natt när jag inte kunde sova. Så jag googlade och hittade en bra förklaring, dels på 1177 och dels på Babyhjälp.

I grunden är det en och samma sak, livmodern drar ihop sig och övar inför förlossningen. Jag har rätt mycket sammandragningar då magen blir stenhård och jag kan få lite svårt att gå och sträcka på mig, men det gör inte ont. Om samma sak händer men med intervaller och att det även gör ont, ungefär som molande mensvärk, så är det  förvärkar. Det är vanligast hos omföderskor. Inget jag hade alls när jag väntade Svante, och jag har inte känt det än i denna graviditet heller. Förvärkar kan hålla på många veckor innan det är dags, men är vanligast typ från vecka 30.

Natten innan jag födde Svante minns jag att magen var stenhård och jag sov lite sämre, det kändes som om jag hade en sammandragning hela natten igenom. Det var säkert pauser men dessa sov jag isåfall igenom. Sedan vaknade jag sju på morgonen av att vattnet gick och fem minuter senare var värkarbetet igång. Så därför reagerar jag ändå lite när jag får många sammandragningar rätt tätt.

Det ska iaf bli väldigt spännande att se hur allting börjar denna gång, om det finns likheter eller om det blir nåt helt annat… 🙂

Vecka 35 och jag tog slut

Imorse var jag så trött i ryggen att jag inte kunde stå upprätt förrän efter en timme. Sen var livet prima i fyra timmar, jag hann avklara revisor och diverse annat och lunch med en vän jag inte sett på ett halvår. Efter det skulle jag ha en efterlängtad 1,5 timme på stan för att göra ärenden och hitta bl.a amningskläder till mig själv. Det gick sådär.

Jag tog helt slut, kanske var värmen det som fick mig att må så dåligt. Trots långsamma myrsteg, toabesök, vatten och fika så blev det bara värre. Till slut satt jag i en galleria och kämpade mot illamående och ville bara försvinna. Visste inte hur jag skulle orka ta mig till bilen ens. Än mindre hur jag skulle fixa att köra hem fem mil eller orka hämta Svante. Så till slut insåg jag att jag var tvungen att ringa M, tack o lov var det rätt lugnt på hans jobb så han kunde smita därifrån och rädda mig. 

Hoppas verkligen att det här bara är en dålig dag och inte mitt nya tillstånd. För då klarar jag inte vara själv med Svante. Imorgon kan inte M rädda mig. Men det får morgondagen utvisa, hur allt känns. Nu ska jag först överleva kvällen. 

😨

Griller i huvudet

Jag har tursamt nog inte behövt se en enda blodsdroppe på flera månader, bara nån gång i början av graviditeten vad jag minns nu. Så idag, fem minuter innan M skulle åka iväg (först till jobbet sedan 25 mil till för spelning ikväll och kommer inte hem förrän imorgon bitti) så ser jag blod på toapappret. Bara ett par droppar så jag blev inte orolig.

Men nu när jag varit ensam hemma en timme (på landet utan bil) så inser jag hur det snurrar i både kropp & knopp. Jag tror fortfarande inte att det är nåt att ens kolla upp eftersom det inte hänt nåt mer, men de röda prickarna tryckte på en knapp. Nu föll poletten ner – det kan ju faktiskt hända nåt när som helst! Shit vad jag känner efter helt plötsligt!

Funderar på om jag ska ringa en vän som bor i samma by och kolla om hon kan vara backup chaufför ifall nåt händer och jag behöver kolla upp det. Å ena sidan skulle det vara skönt att nån i närheten vet om läget, samtidigt så är hon en väldigt ny bekantskap och hon har fullt upp med sitt (och en benägenhet att oroa sig och hjälpa alla andra och glömma sig själv). Så jag avvaktar nog ett tag till.

Har iaf lyckats skriva en lista till BB-väskan och beställt lite grejer på nätet som jag behöver, typ ekologiska Amningskupor & bindor. 

Det närmar sig iaf och jag börjar känna en viss pepp & förväntan. Snart händer det!
EDIT:

Jag ringde först förlossningen, bara för att reda ut vart jag egentligen ska ringa den dagen nåt händer. Så nu vet jag att det i första hand är till det stora sjukhuset jag ska ringa, men att det lilla (som är närmre) tar emot mig för undersökning de två veckor till de har öppet om det inte är nåt värkarbete eller så. Bra att veta.

Sen pratade jag även med min vän/granne och hon vill gärna vara stand by ikväll/natt ifall nåt skulle hända. Hennes man fyller år idag men hon skippar gladeligen vin till maten för att kunna vara chaufför åt mig & Svante. Så snällt, och även om jag inte är orolig att nåt ska hända så känns det väldigt skönt och tryggt att veta. Så glad att börja lära känna fler vänner här, inte så ensamt längre!

Kräkångestsnorträsket

Visst finns det en ort som heter Kräkångersnoret? Har för mig att det är den enda orten som fått beviljat att byta namn. Hur som, det är typ så jag mår just nu. 

Har några dåliga dagar med mer ont i framfogen, mycket mer ont i magen (behöver lyfta den med händerna när jag går), dålig sömn – vaknar med ångest och tvivlar på hur jag ska palla både de sista 10 veckorna och sedan två småbarn. Och så mår jag mycket mer illa, hann kräkas tre gånger innan 08 imorse.

Jag som har längtat så efter den här veckan med avlastning från mina föräldrar, vi måste renovera klart ett rum nu och jag vill så gärna få arbeta med det men jag orkar inte ens med mig själv. Kanske är det just för att jag har sällskap och hjälp som kroppen min ballar ur. Samma princip som när man får semester och slappnar av så blir man sjuk.

Usch, vill inte må såhär. Hoppas innerligt att det går över snart, behöver få va mig själv igen och återfå tron på mig själv och att allt kommer att gå bra. Får försöka återta kontrollen, steg ett blir att försöka äta en macka och steg två att ta mig ut i solen och andas frisk luft.

Kram!