7

Midsommar 2013 vs. 2014

För exakt ett år sedan blev Bumlingen till, men det visste vi ju inte då. Eftersom vår första IVF-behandling blev ett antiklimax utan något ägg att återföra så fick vi möjligheten att chansa med en ny IVF direkt, det var på håret att min kropp skulle återhämta sig och vi skulle hinna innan sommarstängningen. Men det gick, väldigt bra dessutom.

Så på dagen före midsommarafton, verkligen sista chansen innan stängning, gjorde vi äggplock och fick ut femton mogna ägg. Själva midsommarafton firade vi i vårt nya hus som vi knappt hade börjat renovera. Hälften av gästerna visste ingenting om vår barnlöshet medan den andra halvan visste varför jag inte drack något. Festen var en bra distraktion för att inte tänka på hur det gick i labbet, men jag var väldigt trött efter två så täta behandlingar och givetvis var vi lite nervösa för om vi skulle få göra en återföring eller inte.

På Midsommardagen ringde väckarklockan 05.30 för vi skulle vara på sjukhuset vid 07. Två vänner hade sovit över och de visste läget, att vi skulle till sjukhuset men att de kunde ta sovmorgon medan vi var borta. Jag var trött men på helspänn, M var däremot väldigt bakis efter att ha agerat festvärd. Det slutade med att M följde med in till stan men stannade i vår lägenhet (i badrummet) medan jag själv gjorde återföringen på sjukhuset. Både komiskt och lite pinsamt.

Tre veckor senare kunde vi konstatera att vi fått vårt allra första plus. Det blev dock ett tidigt missfall, jag började blöda samma dag men gynakuten kunde inte avgöra hur det låg till så vi fick snällt vänta två veckor för att göra ett nytt test. Det var hela vår semester, två veckor då jag mådde riktigt dåligt med migrän, blödningar och total utmattning.

Men samtidigt som vi svävade i ovisshet så odlades resten av äggen vidare, och sex dagar efter äggplocket så fanns det två blastocyster att frysa in, det var allra sista dagen labbet var öppet. Den första blastocysten vi återförde tog sig aldrig, kanske var den ingen vinnare, kanske var min kropp inte mottaglig efter de täta IVF-erna. Men på vårt tredje försök, alltså med vår andra och sista eskimå, så lyckades vi. Helt otroligt fantastisk!

Så när vi firar midsommar idag, i med lite lugn grillning hos M’s syster, så är det med helt nya omständigheter. En nytt läge som vi drömt om så länge men knappt vågat hoppats på emellanåt. I år dricker jag heller ingen alkohol (verkligen ingen stor grej för mig som knappt konsumerat nåt ändå) men av en helt annan anledning. Jag är så sjukt tacksam över att få vara höggravid på midsommar och på min födelsedag som är om några dagar.

Jag önskar verkligen er alla som kämpar att ni också ska få uppleva det, och att. I som ruvar just nu kan få tänka tillbaka på den här midsommaren nästa år och konstatera att ni då inte visste att ni väntade ert efterlängtade barn. Men att embryot ni ruvade på när alla andra drack snaps var guldägget.

Ha en riktigt trevlig midsommar alla ni fina!

Annonser
4

Ny plan, nytt fokus

Det tog flera dagar innan jag kom mig för att meddela vårt negativa resultat till sjukhuset. Gjorde det till slut igår via nätet (Min vårdkontakter på nätet är ju en himla bra grej!) och i morse ringde en vänlig barnmorska. Hon sa att det inte fanns någon speciell anledning att vänta med nästa frysförsök (vi har ju en blastocyst till i frysen) när det inte tog sig. Så vi drog snabbt upp en ny plan.

Jag har köpt nya ägglossningstester som jag ska börja med på lördag, och om jag får ett positivt utslag i rimlig tid så gör vi vårt andra FET-försök redan i oktober. Men om det dröjer med utslaget som sist (cykeldag 25) så får vi prata om det och kanske avblåsa. Då har vi även möjlighet att välja en simulerad cykel i november istället, för att veta säkert att det blir återföring.

Det känns lite som äta kakan och ha den kvar-läge, väldigt bra om än psykiskt påfrestande. Jag tror jag gillar den här nya planen, känns skönt att inte behöva gå och vänta. 

Annars är vårt fokus mest på vårt nya hus. Idag flyttstädas lägenheten, vi var så trötta och nöjda när vi kom hem till huset igårkväll och skulle äta lite. Vi hade ju tömt det sista i lägenheten förutom några få prylar i förrådet som inte fick p lats i bilen. Tills M plötsligt utbrister ”Tömde vi kylskåpet?!” Nej, det gjorde vi inte! Vi frostade av frysen men glömde kylen. Bra jobbat! Det är lite för mycket samtidigt för oss just nu, dessutom har vi båda blivit förkylda med halsont och lätt feber (M’s fina souvenir från Tyskland, typiskt).

Så vi fick helt enkelt köra 5 mil till stan igen och tömma kylen på kvällskvisten. Men nu har jag iaf gjort mitt, i morgon är det besiktning och M ska lämna tillbaka nycklarna. Ett kapitel är avslutat. Ny är det dags för en helt ny bok, men många nya kapitel.

/Karin

11

RD 12 – Och så kom mörkret…

Eftersom de senaste dagarna var så jobbiga psykiskt så bestämde jag mig för att testa i morse, få det överstökat. Bara få veta. Jag sov väldigt dåligt i natt, det gjorde även hunden. Tror vi väckte varandra en gång i timmen. Jag vaknade och trodde det var morgon men såg att klockan inte ens var 02.

När klockan var 05.59 så kunde jag inte somna om mer. Så jag gjorde det, jag testade. Och det gick åt helvete. Inte ens med vild fantasi kunde jag få till något andra streck på stickan. FAN OCKSÅ! Jag som drömt om positiva resultat två nätter i rad!

Jag tog en dusch och grinade ikapp med vattnet i väntan på att min älskade M skulle vakna i Polen och ringa upp mig. Eftersom hans band har en monsterresa idag (de ska köra 80 mil på dåliga vägar till kvällens spelning) så var han redan vaken och ringde mig före sju. Och jag bröt ihop så fort jag fick höra hans röst. Försökte ställa mig så att det inte skulle eka värre än nödvändigt i den tomma lägenheten och in i grannens badrum. Gick väl sådär.

Det är så satans jobbigt att M är så långt borta, hela den här ruvningen har han varit på resande fot. Jag har fått tackla allt helt själv, och det tog nog ut sin rätt i morse. Det är fortfarande drygt fyra dygn tills han kommer hem igen. Fyra dagar kanske inte låter så mycket, men det känns som ett stort svart hål i rymden just nu.

Planen hade jag redan tänkt ut, även om jag inte riktigt trodde att jag skulle behöva hantera den i så dåligt skick. Jag packade snabbt en bad med lite kläder, struntade i att sminka mig utan drog på mig mjuka träningsbrallor och en stickad tröja istället. Åt lite yoghurt på stående fot (hade ändå inte så många alternativ, har ju inget bor och knappt ens en stol kvar i lägenheten), borstade tänderna och tog med mig hunden ut. Efter promenaden packade jag in allt jag behövde i bilen och körde norrut.

Det var bestämt sedan flera veckor att jag skulle åka norrut idag, till mina föräldrar. 35 mil vilket tog precis fyra timmar. Försökte äta frukost på vägen, men fick mest i mig te. Ville inte ringa någon för risken att börja gråta var alldeles för stor. Så jag lyssnade på Radiohead första timmen. Sen blev det radio, men på P3 pratade de barn så jag bytte till P1 och möttes av ”Och nu är det dags för henne att få en egen dotter…”. Så det blev klassisk morgon i P2 istället. Passade rätt bra till min sinnesstämning och det dimmiga morgonvädret.

Fast det allra första jag hörde på radion var att Kristian Gidlund hade dött. Då grät jag lite till. Och ännu mer när de spelade upp delar ur hans otroligt fina sommarprat.

Nu är jag hemma i Norrland. Känns rätt skönt, måste bara överleva lite jobb i morgon (huvudanledningen att jag skulle åka upp). Men sen tänker jag bli ompysslad av mor & far och förhoppningsvis hitta lite kantareller. Det gör mig inget om det spöregnar, jag vill ut i skogen och leta svamp. Jag behöver andas och sakta hitta ett sätt att mota bort mörkret.

Mörkret, det är nog det jag är allra mest rädd för. Rädd att hamna i en depression, i ett svart hål som jag inte hittar ut ur. Det blir bara jobbigare det här IVF-andet, tyngre för varje gång skulle jag tro. Det skrämmer mig nåt oerhört.

/k.

2

Missfall

Hela vår semester fick vi vänta på besked. Jag mådde piss första veckan, trött migrän och blödde i 10 dagar så det blev inget badat direkt. Andra veckan mådde jag bättre igen och hoppet kom tillbaka. Sista semesterdagen mådde jag illa på morgonen och kände att det har nog funkat. Dagen efter var det dags att göra nytt graviditetstest, förra måndagen alltså, och jag väntade mig nästan ett positivt svar. Men det fick jag inte, då var jag inte gravid längre. Jag testade igen två dagar senare för säkerhets skull och det var också negativt.

Det var tydligen ett tidigt missfall jag hade. Jävla skit också!

Luften gick ur mig helt, jag grät inte ens utan jag tappade ‘bara’ energin. Hade en tid att passa bara minuter senare så jag gick iväg direkt. Jag skulle träffa en nära vän som vet om allting, så det kändes rätt skönt att få berätta och bara vara och slippa vara ensam. Min kille hade precis börjat jobba efter semestern i samma stund jag gav honom beskedet, bra tajmat liksom.

Igår öppnade fertilitetsenheten igen och en barnmorska ringde mig då hon hade fått mitt provsvar som jag hade postat till dem. Tyvärr fick jag hejda henne och säga att det redan har gått åt skogen denna gång. Jag är glad att det var just hon som ringde, hon är väldigt bra, och hon sa att om min mens kommer som den ‘ska’ så ska jag ringa dem och planera in ägglossningstester för att kunna sätta in ett embryo från frysen redan i nästa cykel (visst heter det FET?).

Så nu blir det en ny väntan, väntan på mens om förhoppningsvis två veckor.

/k.

2

Bara att vänta och se…

Måndagen var ju rätt intensiv, och resten av veckan har inte varit långt undan den heller. Nu är huvudvärken äntligen borta så jag passar på att skriva av mig lite.

I tisdags förmiddag var jag både trött, orolig och lite uppgiven. Blödningen och värken fortsatte efter ett dygn och dessutom kände jag mig fortfarande småfebrig. Så jag ringde kvinnoklinikens akuttelefon och pratade med en barnmorska som tyckte jag skulle komma in direkt. Det kändes både bra och oroande.

På sjukhuset tog de prover och kunde konstatera att jag var gravid(!) och att jag inte hade någon infektion i kroppen. Sedan fick jag träffa en läkare som klämde och kände på magen och gjorde VUL. Eftersom det var så himla tidigt (vecka 4 räknas det tydligen som) så kunde hon inte se eller säga så mycket mer än att det såg ok ut. Inga tecken på utomkvedshavadeskap iaf. Däremot så hade ägget fäst på en lite konstig plats, nära livmodertappen om jag förstod rätt, alltså mycket längre ner än det brukar. Men om det var något dåligt kunde läkaren inte avgöra redan nu.

Blödningen kunde bero på missfall eller att min kropp har reagerat på bristen av progesteron (jag slutade med Lutinus i lördags). Jag hoppas innerligen på det sistnämnda. Så det enda jag kan göra är att vänta och se. Och göra ett nytt gravtest efter ytterligare två veckor.

Vi borde väl jubla men vågar inte, vet inte vad vi ska tro på. Jag blöder fortfarande, precis som en vanlig mens, och är nu inne på sjätte dagen med blödning. ”Mensvärken” försvann efter två dagar, istället kom huvudvärken. Alltid är det nåt. Och nu vet jag inte vad som beror på vad och vad någonting med min kropp betyder längre. Vad är bra tecken och vad är dåliga tecken på graviditeten? Är det värmen? Är det stress? Är det någonting annat?

Igår kulminerade huvudvärken så jag bara ville grina. Orkade inte göra någonting alls igår utom att bryta ihop. Vi som skulle renovera järnet och så kan jag knappt stå upp.  Kul semester. Så vi packade ihop våra saker och drog från huset in till stan igen. Jag blundade och försökte andas djupt för att inte gå sönder.

Väl hemma i lägenheten ringde jag till kvinnokliniken och fick prata med en väldigt gullig barnmorska som fick mig att må lite bättre, och fantastiskt nog så gjorde hennes vänliga och lugnande ord att jag kunde slappna av lite och huvudvärken började sakta avta. Hon trodde inte att jag hade migrän utan att jag hade kräkts av graviditeten. Det gav lite hopp. Såpass mycket hopp att jag orkade duscha (och dagen till ära upptäcka att en fästing satt sig i min midja, den var så liten så jag borde inte ha fått Borelia men man vet ju aldrig, det vore inte helt otroligt den här veckan…)

Idag kändes det som att jag fick livet tillbaka när jag vaknade utan huvudvärk och utan magvärk. Halleluja liksom!

Jag vill så innerligt att det här ska gå bra och att vi kan få våga bli glada, men allt är så osäkert. Försöker tänka att vi har kommit väldigt långt nu, längre än vi någonsin gjort, och att det är stort nog.

Vill så gärna veta om ärtan i magen lever eller inte, men vi får snällt vänta och se…

/k.

PS. Hunden går på smärtstillande och verkar bli bättre, vi vet dock fortfarande inte var smärtan sitter eller hur han har blivit så dålig. Men vi hyser hopp om att hunden ska bli bra igen.

2

Vilken jäkla måndag!

Det här har varit, eller är fortfarande, den mest känslointensiva måndagen någonsin. Första dagen på semestern dessutom. Vet inte vad jag ska känna egentligen, är mest nervös och matt.

Det började egentligen med att hunden gjorde sig illa igår, vi vet inte hur eller vart, men han skrek som en stucken gris. Ingen veterinär hade jour så vi fick vackert avvakta. Vi hade svårt att sova alla tre, både jag min kille och hunden.

Det var inte bara hunden vi var nervösa för utan för att denna måndagen var den stora testardagen. Dag 18 och den dag läkarna sagt att jag skulle göra gravtest.

06.50 ringde mitt larm helt i onödan, men jag var ju vaken och kissnödig så det var lika bra att gå på toa och nervöst göra testet. Vi sov i vårt nya hus i natt och självklart hade jag glömt instruktionerna till gravtestet i lägenheten i stan. Men jag testade ändå, och såg besviket på när kontrollstrecket snabbt blev mörkt medan det andra strecket lyste med sin frånvaro. Men efter kanske 40 sek så började den sakta komma fram ett streck till. Det blev till slut skapligt starkt, väl synligt men mycket svagare än kontrollstrecket. Betyder detta att jag är gravid?!

Sömndrucken gick jag och la mig igen utan att veta och våga hoppas. Två timmar senare gick jag upp igen och pang så började jag blöda och värken kom i samma sekund. Var det här mens eller bara en liten blödning? Varför hade jag ont? Ska jag skratta eller gråta?

Samtidigt insåg min kille att älskade lilla hunden var sämre så vi fick boka en akuttid på djursjukhuset och dra dit direkt. Hunden skrek flera gånger under bilresan, jag körde så fort jag kunde och såg min kille sitta med gråten i halsen i baksätet och krama hunden.

Väl hos veterinären gjorde de grundliga undersökningar men hittade inga fel. De förstod ju att han hade ont men inte varför. Väldigt diffust. De tog några prover, som sedan visade sig vara bra (de ringde fem timmar senare). Obehagligt att inte veta och inte kunna göra något. För stackars skrutten har ju väldigt ont och är väldigt hängig!

Samtidigt som hunden undersöktes tilltog min mensvärk och jag ville bara nypa mig i armen och få vakna ur mardrömmen. Blödningen hade tilltagit och förstört mina sprillans lyxtrosor.

Vi åkte hem och jag letade genast upp ett gravtest från apoteket jag hade hemma, testet var även det diffust. Ett svagt teststreck, men jag hade ju kissat bara 20 min tidigare så det kanske var därför? Min kille köpte två nya test nån timme senare, och dum som jag är så kunde jag inte låta bli att testa igen, denna gång ett knappt synbart streck. Samtidigt som blödningen fortsatte, om än något mindre intensiv.

Hur ska jag veta vad som gäller? Nu när jag läser instruktionen till det test jag fått av läkaren så står det att oavsett hur svagt teststrecket är så är testen positiv. Men jag blöder ju fortfarande? Jag vet att det kan komma lite blod, men kan det hålla på en hel dag? Var det positivt i morse men har redan gått åt skogen? Kan man testa felaktigt positivt när man gör IVF, eftersom man tar så mycket hormoner?

Jag vågar knappt tänkta längre. Har ingen aning om vad som händer med min kropp just nu, eller med min kära lilla hunds för del delen. Min kille har fullt upp med sitt band ikväll och jag har försökt fokusera på bokföring, superkul.

Önskar så att jag kunde få fråga någon som verkligen vet, men fertilitetsenheten har ju stängt i 3 veckor så jag får snällt vänta. Gaaaahhhh! Jag pallar inte mer ovisshet!

/k.

5

En intensiv tid för en höna

Allt har gått i ett de senaste veckorna så jag har inte haft någon energi över att skriva. Men här är lite vad som har hänt sedan sist…

Hormondoseringen gick betydligt bättre denna gång, så det kändes spännande inför äggplockningen den 20 juni. Jag tror läkaren tömde drygt 20 äggblåsor som resulterade i hela 16 ägg (fast ett var inte moget). Så mycket bättre än 1 ynka som första gången, en stor lättnad! Av dessa blev 10 befruktade, och den 22 juni satte vi in ett fyrcelligt embryo. Så nu är jag äntligen ruvare för första gången!

I morse ringde jag sjukhuset och fick veta att av de 9 embryon som odlats vidare klarade 2 sig till frysen. Wohoo! Ännu en lättnad. Jag tänker att om det färska försöket inte fäster så blir det lite lättare att hantera när vi vet att vi har två potentiella försök i frysen.

Nu har jag ruvat i en vecka. Hur räknar man förresten, är första ruvardagen den dagen man gör insättningen eller redan den dagen man gör äggplocket?

De första dagarna med progesteron (Lutinus 3 gånger dagligen i mitt fall) var rätt jobbiga. Jag var väldigt trött och hade riktigt ont emellanåt – kunde knappt böja mig. Svårt dock att veta om det berodde på ”ingreppet”, allt runtomkring i tillvaron som varit väldigt intensivt med Midsommarfirande, progesteronet eller ev. överstimulering.

Som tur var så blev det bättre redan till tredje dagen, så jag har kunnat arbeta som vanligt hela veckan. Tur det, för jag har tokmycket jobb och kan inte ställa in någonting (jag är egenföretagare). För att inte tala om nästa vecka, den kommer att bli helt galet intensiv. Men det är ändå skönt att kunna fokusera på jobbet och slippa all logistik med sjukhusbesök stup i kvarten.

Så nu blir det jobb och husrenovering för hela slanten, och om 11 dagar vet vi. Än så länge känns det väldigt lugnt, kanske för att det är så overkligt. Men jag gissar att det blir jobbigare mot slutet.

/k.