Jag ska försöka få ihop en lite mer utförlig berättelse om vår intensiva onsdag, men jag skriver från mobilen så det kan hända att jag ger upp och får återkomma. Men jag börjar iaf.
I tisdags hade vi vår andra semesterdag, jag kände mig som vanligt stor och osmidig men orkade med utflykt till en sjö i närheten med en kompis till M. På kvällen pratade vi om hur vi skulle lägga upp städningen och alla sysslor som behövdes göras i huset de kommande två veckorna. Tror jag gick och lade mig och somnade vid midnatt.
På natten sov jag lite sämre än vanligt, det för att magen var stenhård hela tiden. Det kändes som en konstant sammandragning hela natten igenom och de hjälpte inte att jag gick på toa. Men jag hade inte ont alls, det kändes bara lite annorlunda. Prick 07 på morgonen, strax efter att jag lyckats vända mig i sängen, så vaknade jag till av ett poff mellan benen och kände vattnet som bokstavligen forsade ut. Mycket märklig känsla! Det var ju ingen tvekan om vad som hände så jag väckte genast M med orden ”mitt vatten gick just!”. M insåg också att så var fallet, han hjälpte mig upp och gav mig sin tröja som låg på golvet så jag kunde ha något mellan benen när jag tog mig ner till badrummet. Halvvägs i trappen (droppandes) inser jag det komiska; dagens aktivitet inskriven i kalendern var vattentrask, dock menat som rehab för hunden med artros, men så blev det jag som fick en blöt promenad istället!
Väl i badrummet ringer jag till förlossningen för att fråga vad vi ska göra nu, de föreslår att vi kommer för en kontroll kl 9.30. Jag frågar om vi ska ta med en väska eller inte och får ett lojt svar att vi gör som vi vill. BM säger sedan att det kan vara så att hormonerna gör så att värkarna drar igång efter vattenavgången. Jag känner just då ingenting alls. Men bara några minuter efter att jag lagt på luren så känner jag en smygande smärta i livmodern. När den avtagit och återkommit så ber jag M hjälpa mig att klocka värkarna för att veta vad vi ska säga till dem på sjukhuset. M håller koll samtidigt som han hänger tvätt vi glömt över natten och packar klart BB-väskan. Själv tar jag en dusch och inser att jag mår illa. Kräks mellan värkarna, som varar en minut och går att djupandas genom, men de kommer redan rätt tätt cirka två minuter mellan.
Vi bestämmer att vi vill åka så snart vi kan istället för att vänta en timme. Så vi packar in väskan, babyskydd, kamera och hund med övernattningsväska i bilen. Jag har även sinnesnärvaro att ta med några kompostpåsar att kräkas i i bilen. Strax före åtta kör vi hemifrån, vi har tre mil till sjukhuset, på vägen ringer M till sin mor och berättar att vi behöver hundvakt om en kvart(!) Jag ringer till förlossningen igen och säger att vi redan är på väg eftersom jag fick värkar så snabbt, vi var varmt välkomna vilket var skönt att höra.
Svärmor tar överraskningen bra och går ut och möter oss. Jag har precis fyllt en kompostpåse innan vi möter svärmor, hon klappar mig på armen och ler och säger att det kommer att bli så bra. När hunden är avlämnad så börjar värkarna bli lite intensivare, jag får mellanandas ibland. Eftersom det börjar ta mer fokus så bestämmer jag att inte ringa mina föräldrar utan att avvakta och berätta i efterhand eller när vi vet mer. Även om jag inte riktigt tror att jag ska föda så känner jag på mig att det händer grejer rätt snabbt.
Framme vid sjukhuset lämnar vi packningen i bilen och traskar långsamt till förlossningen, lite paus vid värkarna som kommer med nån minuts mellanrum. BM som jag pratat med i telefon tar emot och hänvisar oss till ett förlossningsrum, då är klockan 8:30. Värkarna fortsätter och tilltar något i styrka, barnmorskan tittar glatt på mig och säger ”det låter som ni ska föda barn idag!”
Fortsättning följer så snart jag hinner/orkar…
hurslutardet 