Oh Happy Day!

Operationen gick bra och uppvaket kändes mycket behagligare än efter förra narkosen. Gallblåsan är nu borta och man kunde inte se några stenar i gallgångarna. Jag är så himla glad för det!

Som alltid så var all personal toppen, jag trivs på sjukhus (iaf när man inte måste vara där så länge). Jag fick även lära mig två nya grejer om min kropp idag;
• Att jag är känslig för morfinliknande preparat såsom Ketogan – det kliar överallt, speciellt under näsan!
• Att jag har en vilopuls i klass med Gunde Svan(!) Narkossköterskan frågade om jag tränade väldigt mycket, haha! dagens skämt. Tydligen är min vilopuls strax över 40 när jag pratar & äter och när jag satt och blundade så sjönk den under 40 vilket gjorde att min ”monitor” larmade för låg puls. Så sköterskorna fick ideligen komma och stänga av larmet.

Bonusinfo! Jag vägde mig innan OP och kunde glädjande konstatera att jag nu väger ett kilo mindre än för ett år sedan när embryot sattes in. Så alla femton gravidkilon är borta, wohoo! Nu kan jag göra en nystart med bättre kost och försöka jobba bort alla IVF-kilon.

Men först tänker jag njuta av att äta precis vad jag vill (köpte både chips och choklad på Pressbyrån innan vi åkte hem, haha). Fast mest är jag sugen på lite riktig middag med potatis- & blomkålsmos och göttbullar. Mums! Hoppas att magen håller sig glad nu.

Måste såklart tacka för allt stöd och pepp jag fått från er, ni är alltid bäst!

Fyra månader på Farsdag!

Idag fick jag fira dubbelt upp. Båda mina finaste finaste skulle firas för första gången. Första Farsdag för M, förra året var vi olyckligt ovetande om att vi skulle få fira ett år senare. Vi visste inte då att vi dagen efter skulle börja den häftigaste resan av dem alla. För den 11/11 2013 fick vi tillbaka vår sista blastocyst från frysen, som blev Bumlingen och sedan visade sig vara Svante! Idag firar vi dessutom att han är prick fyra månader. Tänk om vi hade vetat det för ett år sedan. Jag hoppas att ni som fortfarande kämpar förtvivlat vågar tänka tanken att det kan vara imorgon det vänder. Jag håller tummarna för er alla.

Svante fick fira de fyra med mat. Idag testade vi passande nog den allra första smakportionen. Vi gjorde en liten morotspuré (kokt morot och lite ersättning gjord på spadet) som han åt och svalde under förbryllad tystnad. Verkade inte riktigt förstå vad som hände. Inget jubel men heller ingen gråt eller spott. Fortsättning följer. Däremot satte den halva teskeden med morot fart på magen för han puttrade rejält hela kvällen stackarn.

Dock har vi vuxna inte firat med nåt gott att äta. För jag vågar ju knappt äta alls. Men snart så vänder även det hoppas jag, för imorgon bitti så är det dags för operation. 07.15 skrivs jag in på dagkirurgin och en timme senare så ryker gallblåsan. Jag känner mig nästan pirrigt nervös som ett barn inför julafton (äh, jag är fortfarande så inför födelsedag & jul!).

Bäst jag somnar nu och snarkar ikapp med Svante. Klockan ringer ju snart, jag måste ju hinna pumpa ur och extremduscha innan vi åker till lasarettet. God natt!

Det blir operation

Igår träffade jag kirurgen för att prata om mina problem med gallsten, och efter 25 minuter var det bestämt att jag ska operera bort gallblåsan. Kändes först lite överrumplande att direkt få träffa operationssköterska och narkosläkare men idag känns det mest skönt att det är bestämt. Jag är inte så orolig för själva ingreppet, bara att det var väldigt obehagligt på uppviket förra gången (när jag opererade bort en polyp i livmodern). Däremot känns det lite bökigt med amningen men jag får väl hyra en pump att ta med.

Jag fick en liten känning i gallgången nyss, tror iaf att så var fallet. Men just den osäkerheten är väldigt begränsande, för så fort magen signalerar obehag så blir jag rädd för ett till anfall. I längden kan den rädslan ta över och det vill jag verkligen inte ska hända så det är lika bra att bli av med gallblåsan med alla jäkla stenar. Så nu väntar jag på kallelsen och hoppas att allt går bra och att det löser problemet.

Nu ska jag dricka proviva!