Svante 2 – Beppe 0

Idag kl 12 på Svantes födelsedag föddes lillebror Beppe! 53 cm och 3815 gram, mjuk, söt & välmående!

Vi mår alla bra även om det var en pers för mig. Allt gick bra enligt BM men jag hade inte samma kontroll som sist och blev väldigt rädd när det väl tog fart. Efter en segdragen natt så tog de hål på hinnorna och då hände liksom allt på tre intensiva timmar. Då var jag redan väldigt trött efter ett dygn utan sömn och hängde nog inte med i tempot och fick svårare att hantera smärtan. 

Men nu är det gjort, och jag är sjukt lycklig över det! Och vi är såklart galet lyckliga att Svante fått ett syskon, dock väldigt knasigt att de fick samma födelsedag – det lär de ju hålla emot oss resten av livet 😂

Nu längtar jag efter sömn och att få åka hem så snart det känns stabilt nog. Vill gärna lyckas amma lite först.

Tack till alla ni fina som stöttat längs vägen! ❤️

Bra besök hos BM

Det var skönt att träffa barnmorskan idag, för det snurrade lite i huvudet i natt. Vaknade av Svante efter 02 och kunde inte somna om, kände ett sånt tryck mot rumpan och så var det ju varm och trångt som det alltid blir med tre personer i en 1,40-säng. Sen när jag bytte säng så sparkade Limpan så mycket att det tog lång tid innan jag kom till ro. Av en slump vaknade jag till kl 8.30 på morgonen och fick ropa för att väcka de andra sömntutorna, haha! Svante han nästan i tid till föris 9.15 😅

Jo, barnmorskan var det. Allt såg bra ut med blodtryck och magens storlek mm. 33 cm är magen nu, så jag följer medelkurvan vilket känns skönt då Svante var så stor. Har gått upp 12-13 kg, känns helt okej, hoppas det bara blir nåt enstaka kilo till. BM kände hur Limpan låg och hen har lagt sig till rätta, kanske var det det jag kände i natt. Huvudet är ruckbart men såpass långt ner att BM inte trodde hen skulle vända på sig mer. Känns lovande! 

Frågade om förlossningsbrevet, och hon tyckte absolut att jag skulle skriva ett och ta med. Fick en mall att fylla i, bra att ta med brevet nu när det är fullt ös i sommartider med många vikarier. 

Berättade att min främsta rädsla är att bli sydd igen, det var enda gången jag fick panik och blev rädd för smärtan sist. BM lugnade mig med att förklara att det är mycket mindre risk för bristningar vid en andra förlossning. Såååå skönt att höra! 

Ett steg närmre målet!

Så satans orättvist

Det handlar inte om mig, utan om mina vänner. Men jag blir så ledsen.

Pratade med min fina vän som jag lärt känna nära de senaste åren då hon stöttat mig genom barnlösheten eftersom hon och hennes man redan hade kämpat länge när vi började umgås. Vi hade inte pratat ordentligt sen i våras då vi bara setts samtidigt med andra. Men nu berättade hon att efter sex-sju års kämpande, med 13 misslyckade embryoåterföringar och snart 40 år fyllda, hade blivit spontangravid i våras! Men de hade fått dåliga siffror när de gjorde KUB så de gjorde fostervattenprov och fick beskedet att avbryta graviditeten i vecka 15. Ett och ett halvt dygn pågick förlossningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Blir bara så jävla ledsen. Det är så förbannat orättvist.

Samtidigt plingade min mobil till och jag får ett sms från M som skriver att hans vän ska bli pappa i maj. Jättekul såklart, men det känns så konstigt eftersom han länge sagt att han aldrig ska ha barn. Men när han och hans tjej hälsade på oss och Svante i augusti så såg de väldigt barnsugna ut. Och räknar man på det så blev hon nog gravid precis då. Skulle inte förvåna mig om de åkte hem från oss och låg ett par gånger och sen var det klart.

Krocken gör det liksom ännu mer bisarrt. Att det ska vara så galet orättvist. Jag önskar så att jag kunde göra nåt åt det men det funkar ju tyvärr inte så.

God natt!

Bumlingen blev en Svante!

En kort hälsning från BB; imorse vaknade jag prick 07 av att vattnet gick. Halv nio var vi på förlossningen med täta värkar. Drygt nio timmar senare, kl 17:53, föddes vår älskade lilla Svante. Han vägde prick 4 kg och var 53 cm lång, det trots att han kom nitton dagar tidigt! (Vilket jag är otroligt tacksam för).

Vi mår alla bra, är trötta men otroligt lyckliga. Jag ska försöka skriva mer om själva förlossningen en annan dag, men jag kan kort säga att jag är stolt över mig själv att jag fixade det utan panik och utan epidural (jag var rädd för den). Tydligen blödde jag rätt mycket men jag mår ändå bra just nu.

Stor kram från mig & Svante!

Fem jobbveckor kvar

Viktig nedräkning för mig, peppar mig att orka jobba på. Det finns en ände, även om jag har kunder som krånglar lite och vill boka om och tänja på mina gränser, men jag gör allt jag kan för att hålla min plan.

Ikväll var det andra och sista delen av profylaxkursen. Riktigt bra och vi är nog båda lika nöjda med att ha gått den. Vi märker ju att andningen verkligen gör skillnad så jag hoppas att jag med M’s hjälp kan hantera smärtan på så vis. Kursen har även gett en del insikter om hur det kan gå till och vi har tänkt mer på och pratat mer om förlossningen och hur vi vill ha det (läs: hantera situationen).

I och med kvällens kurs så är även utbildningsdelen avslutad. Nu har vi gått på alla föräldrasamtal och informationer så det blir också ett slags delmål. Imorse köpte vi dessutom skötbordet vi hittat på Blocket, lite väl gulligt för vår smak men med lite färg så blir det snyggare. Viktigast är dock att det är stabilt och praktiskt, och att det är på plats. Jag är helnöjd.

Fem jobbveckor och totalt nio veckor till BF, det går rätt fort nu!

Besök på förlossningen

Det är som sagt späckat schema den här veckan. Idag var det dags för studiebesök på förlossningen vilket var både intressant, nyttigt och surrealistiskt. Avdelningen är helt nyrenoverad så alla rum var jättefräscha, fyra förlossningsrum och fyra familjerum fanns det.

Det finns även ett akutrum dit ungefär vart tionde barn behöver komma för att få lite hjälp på traven. Där stod en rymdfarkost också, eller rättare sagt en transportkuvös, för de barn som behöver extra mycket hjälp och måste flyttas till grannstaden som har neonatalavdelning. Jag frågade barnmorskan som visade oss runt hur ofta den behövde användas och hon sa att det var femton barn förra året som flyttades akut, av 700 förlossningar(!) Väldigt lugnande siffror iaf.

Valet av förlossning känns självklart för oss nu. Vi väljer det mindre sjukhuset närmre oss. Förutsatt att vi inte stöter på några komplikationer de närmsta veckorna som gör oss till riskpatienter, och att vi kommit till vecka 36+0, så är vi välkomna dit. Idag gick vi in i vecka 31, alltså 30+0 idag, så om exakt sex veckor är vi godkända kandidater. Alltså samtidigt som jag slutar jobba (enligt planen). Nedräkningen är ännu mer påtaglig nu, häftigt!

Inga djupa andetag

Det går tyngre att dra ned luft i lungorna, luften får liksom inte plats som den ska. Så jag känner mig andfådd för minsta lilla och har svårt att komma ikapp med syret. En lätt obehaglig känsla, inte för att det är så väldigt jobbigt redan men jag fasar för hur det kan bli om några veckor.

Annars försöker jag att inte tänka för långt framåt, eftersom jag inte vet hur jag kommer att må. En vecka i taget och den veckan som nu är slut gick ju riktigt bra trots nackspärr, så veckan som kommer känns lovande. Har bara en dagsresa inbokad och resten av dagarna kan jag leverera jobb, det ska bli väldigt skönt att få undan lite så jag ligger hyfsat i fas. Sex veckor kvar att jobba, hoppas att planen håller. Det ska bli så skönt att beta av alla uppdrag, nu kan jag inte boka in mer jobb så nedräkningen kan börja. Välbehövligt!

Den här veckan kommer annars att handla väldigt mycket om att förbereda sig inför förlossningen. Imorgon bitti är det besök hos barnmorskan på MVC och på kvällen ska vi på första delen av profylaxkursen. På tisdag är det studiebesök på förlossningen och på torsdag är det amningsutbildning, så det är en himla tur (och en hel del pusslande) att vi får ihop det med jobbet. Jag är glad att jag avstyrde min Göteborgsresa som annars skulle varit den här veckan, hade inte velat missa all information vi kommer att få. Det här är ju faktiskt så mycket viktigare, och det är psykologiskt väldigt viktigt att vi kan förbereda oss på vad som faktiskt är på väg att hända.

Nu ska jag lösa ett sudoku och sen somna. Hoppas på bra sömn, lätt att andas och inte alltför svårt att vända på mig eller hitta en bekväm sovställning.

God natt!

Vecka 30 – snart föräldrar!

Visserligen vecka 30 i talspråk och 29+0 i räkningen idag, så det känns inte på riktigt förrän om en vecka till. Men ändå, det är snart dags. Vi ska bli föräldrar, helt otroligt!

På eftermiddagen var vi på den andra träffen med föräldragruppen, vi var samma tre par som förra gången (misstänker att de andra inte vågar dyka upp nu när de missat början). Dagens tema var förlossning och smärtlindring, kändes nyttigt att prata om (no shit!) Men faktum är att jag inte har tänkt så mycket på vad som komma skall, det känns så avlägset och overkligt. Mitt fokus var på att bli gravid, det var som att sikta mot stjärnorna, så att föda ett barn och bli förälder har liksom inte varit något som handlat om mig. Fast nu gör det ju det, om tio veckor är det förhoppningsvis dags att krysta. Galet!

Även om jag tycker att det är lite obehagligt att tänka på förlossningen så är jag ändå glad över att jag vet lite mer nu. Hittills har det fakta jag tagit del av gjort mig lite tryggare snarare än rädd. Jag börjar så smått se fram emot det, med viss oro såklart, men jag tänker att jag kommer att fixa det med M vid min sida.

Vad gäller smärtlindring så har jag inga principer kring vad jag vill ha eller inte och lägger inga värderingar i det heller. Däremot så tycker jag att epidural verkar så jäkla obehaglig att få så därför vill jag undvika den om möjligt. Men det beslutet tar jag såklart på plats, då kanske jag inte bryr mig ett dyft om grova nålar och slangar. Kvaddlar vägrar jag oavsett, bara namnet ger mig rysningar.

Varma bad, morfin och lustgas känns som bra grejer för mig. Akupunktur tar jag gärna och tens kan jag absolut testa. Det är väl min plan so far. Önskar verkligen att vi hade ett badkar hemma också, men jag får klara mig med vår lilla duschkabin. Än så länge kan jag vända mig i den, haha. Ska nog ta en dusch nu och värma min stela nacke, vaknade med början till nackspärr i morse så den vill jag verkligen bli av med. Varmt vatten, lugn stretch och två Alvedon får bli min smärtlindring inför natten.

Till er som kämpar så tappert för era plus vill jag säga att det verkligen kan vända, och när det gör det så börjar en ny resa som går väldigt långsamt i början men sedan tar en jäkla fart! Och jag håller tummarna hårt för er alla, kram & pepp!

22+0 – En milstolpe och ett brandtal

Idag går vi in i vecka 23, alltså 22+0, vilket innebär att om nåt händer så ska vi ringa förlossningen istället för gyn. Det känns otroligt stort.

Jag har visserligen bestämt mig för att jag vill föda på det mindre sjukhuset, med det väldigt goda ryktet om bra omhändertagande, men de tar bara emot efter 36 fullgångna veckor. Så fram tills dess så är det det stora sjukhuset med en av Sveriges allra bästa neonatalavdelningar som gäller. Känner mig lyckligt lottad som har två så bra alternativ såpass nära. En otrolig lyx!

Mitt uppe i den här glädjen så blir jag dock förbannad. Alla som såg Rapport igår fattar nog varför. Det gäller inslaget om ny forskning från USA där man bevisat att stress påverkar fertiliteten. Okej, de har nåt bevis i en studie, och visst tror jag att extrem stress och ångest påverkar, men det finns ju så mycket mer avgörande faktorer!

Varför kan man inte nämna det i en bisats? Att typ 70% av alla ofrivilligt barnlösa är just det pga medicinska faktorer som inte går att bota med mindfulness?! Och att det krävs två kön för att skapa ett barn, allt är inte kvinnans ansvar.

Gaaaahhh! Jag blir tokig, det där inslaget var det mest kontraproduktiva på länge. Så oavsett hur långt vi har kommit i den här kampen, jag & M, så kommer iaf jag alltid att tillhöra dem som kämpat. Det är med de ofrivilligt barnlösa jag associerar mig, och det är här hjärtat finns.

Jag hoppas innerligt att ingen av er som kämpar ska få höra några ”slappna av”-klyschor idag. Ni är tamejfan starkast av alla!

Full galopp

Nu är M äntligen hemma igen, känns väldigt skönt även om det betyder att huset lär bli stökigt igen. Men det beror nog mest på avsaknaden av min mor…

I morse hade jag tid hos barnmorskan. Eftersom M knappt sovit de senaste dygnet då de kört 175 mil så åkte jag själv till BM. Besöket gick jättebra och jag fick höra Bumlingens hjärta för första gången, rätt häftigt faktiskt. Det lät som full galopp – precis som en dålig ljudeffekt i en gammal westernfilm! 130-140 bpm mätte BM, vilket var alldeles normalt. Hon hörde även några skrapande ljud som var sparkar, det kändes skönt att veta.

Vi pratade även lite om att välja BB eftersom vi har två sjukhus att välja på. Just nu lutar jag åt det mindre som ligger närmst, för där har de familjerum och man får stanna flera dagar om man vill. På det stora sjukhuset får pappan/partnern inte stanna över natten och de flesta måste åka hem inom ett dygn, bara de med komplikationer får stanna kvar. På det mindre sjukhuset finns dock ingen neonatalavdelning, det är den enda nackdelen men det är dock en väldigt viktigt faktor.

Om man misstänker minsta lilla problem så blir det det stora sjukhuset, dit skickar de dessutom alltid alla som föder tvillingar, har diabetes eller havandeskapsförgiftning. Men om allt ser bra ut hela graviditeten så skulle det kännas tryggt med ett BB där barnmorskan har tid för oss och inte måste ta hand om tre förlossningar till samtidigt.

Mycket att tänka på, ett viktigt beslut, men det faller nog på plats i sinom tid. Först ska vi fira att hjärtat galopperar i lagom takt.