Tjoho! Nu är vi utskrivna från BB! Dagens bilirubin hade sjunkit hundra enheter, dvs drygt en tredjedel, så nu är Beppe långt från risk och solgräns. Vikten var toppen, han jade gått upp 0,7 hg på två dygn och är därmed uppe i sin födelsevikt igen när han är precis en vecka gammal. Så himla skönt besked!
Nu vet vi att amningen fungerar bra rent matmässigt, så nu är det bara min egen fysik det handlar om. Det gör mindre ont nu överlag, men vissa gånger är det ändå rent fördjävligt. I natt kunde jag inte förmå mig att amma det bröst som det var dags för pga smärtan, det var panik i hela mig. Så jag fick ta andra sidan istället och försöka handmjölka den ömma sidan och ge på sked för att minska trycket.
Nu kan vi förresten även känna oss trygga med att Beppe inte är slö av gulsot utan helt enkelt är världens snällaste bebis som bara blir riktigt skrikarg när han blir tvättad i rumpan. Hunger och frustration får honom såklart också att säga ifrån, men med en betydligt lägre ljudnivå. Hoppas det fortsätter så för det minskar stressen att få amningen att funka snabbt på natten för att inte väcka storebror.
Rent psykiskt mår jag lite bättre nu. Men hormonerna går ju upp och ner. Mår bra i stunden men klarar inte riktigt att tänka framåt än – att M måste börja jobba om några veckor ger mig rejäl ångest. Jag avvaktar därför med att tänka på det ett tag till, inväntar att jag ska känna mig starkare och mer redo att hantera det. Tillförsikt får väl vara ledordet.