Sjukt nervös – men det gick bra!

På väg till sjukhuset, snart får vi får dom. Så känns det iaf. Jag har ammat och ammat och Beppe är inte slö iaf. Men visst är han gul. Jag räknar med att bilirubin har stigit men hoppas innerligt att det inte är så högt att han måste sola.

Mina föräldrar kom igår kväll, på min inrådan, så de passar Svante och går ut med hunden. Det underlättar, speciellt efter den här natten då vi knappt fått sova alls och försov oss. Vaknade 25 min innan vi behövde åka(!)

Oavsett besked idag så är jag glad att M är med mig idag, även inne hos läkaren, så vi kan tackla allt tillsammans. Han är mitt allra största stöd i allting, och jag hans, och det blir extra tydligt nu.

Håll tummarna för att vi får åka hem tillsammans idag!

————

Det gick bättre än jag hoppats, lättnaden är enorm! Bilirubin hade stigit så de tog ett blodprov (vilket gick lätt tack o lov). Provsvar fick vi på tio minuter för de hade en maskin sköterskorna kunde använda till analysen, vi trodde de skulle behöva skicka till lab och behöva vänta nån timme på svar (för så var det på lilla sjukhuset med Svante). Men glädjande nog var värdet rätt långt under solgränsen så vi fick åka hem igen. Dock ska vi tillbaka på lördag för ny koll, och då hoppas vi att värdet är lägre och inom lågrisk. Vikten var jättebra, +0,8 hg på två dygn, så skönt att få ett kvitto på att amningen funkar även om det gör ont.

Jävla bilirubin!

På väg hem från sjukhuset, bara överleva projektet att passa en tid fem mil hemifrån med två små barn och sedan underhålla en tvååring på ett sjukhus och få i alla mat är värt ett pris av nåt slag.

Vi hade återbesök för lite rutinkontroll samt ny lyssning på Beppes hjärta. Det svaga blåsljudet fanns kvar men var ofarligt enligt hjärtläkaren, det känns tryggt att tre läkare nu lyssnat och kommit fram till samma sak. Däremot börjar Beppe bli gul, bilicheck visade visserligen på ett lågriskvärde så de tog inget blodprov, men vi måste dit igen på torsdag för ny koll.

Jävla bilirubin! Det ställde verkligen till allting den första tiden med Svante, hans gulsot var så långdragen så vi typ slog rekord i antal soltimmar på BB. Inget rekord man vill ha! Är skiträdd att det ska bli samma veva med Beppe, fast på ett större BB som är helt opersonligt och inte alls lika tryggt och bekvämt att vara på som förälder. 

Nu blir det strikt amning var tredje timme. Nåt som redan tangerats då vi inte ens kan hinna hem i tid. Men vad ska man göra, vi måste alla äta och gå på toa etc. Amningen gör mig väldigt pressad, för det gör så satans ont! Och det är knappast lättare att slappna av när man har press att det måste funka nu eftersom det är bästa botet mot gulsot. 

Det här med att fylla kylskåpet och gå ut med hunden får vi inte ihop just nu. M kan inte lämna mig själv med två barn nu, jag klarar inte det. Så jag har SMSat mamma att de gärna får hälsa på nu för vi behöver hjälp. Men de har ju 40 mil att åka.

Och ovanpå detta ett sjuhelvetes hormonsvall. Men jag kunde bajsa imorse för första gången på fyra dygn, man får va glad för det som funkar! 

Nya rutiner – på hemmaplan!

Äntligen verkar det vända och gulsoten sakta försvinna. Peppar peppar. Igår hade bilirubinvärdet gått ner av sig självt för första gången och leverprovet (ALAT) såg bra ut. Om en vecka blir det uppföljning och går det bra med blodprovet så tar man även sköldkörtelprov.

Det är otroligt skönt att få vara hemma och få en chans att skapa egna rutiner, lite synd att M måste jobba nu och att vi bara fick en enda lugn dag hemma (utan besök eller ärenden att fixa). Men lyckas vi bara få ordning på faderskapet och Försäkringskassan så kanske vi kan få några VAB-dagar retroaktivt. Inte ens jag har lyckats ta tag i min ansökan om föräldradagar, kanske hinner jag ringa nu innan FK stänger vid fyra…

Tredje dagen jag är hemma själv med Svante (och hunden) och det känns riktigt bra. Han är snäll och glad och skriker bara när han är hungrig. Äter gör han typ konstant, men det är väl så det ska vara. Lite jobbigt på nätterna bara när han vill äta i två timmar och brösten ömmar rejält. Det kommer att bli skönt den dagen då vi inte måste väcka honom (om han inte sagt till själv) för mat på natten, men det dröjer väl ett tag tills det är lugnare med det. Än är ju gulsoten inte helt borta heller så det är fortfarande viktigt med mycket mat dygnet runt.

Just ja, Försäkringskassan var det ja…

Hej!

Stabilt

Läget på gulsotsfronten är rätt stabilt var dagens status. Bilirubin hade visserligen stigit något, men bara 13 enheter på tre dygn till 271, så det var inom felmarginalen dessutom. Det bevisar iaf att det inte beror på mjölken så nu får jag börja amma igen vilket vi alla är glada för inklusive Svante hoppas jag. Hans mage kommer iaf bli mycket nöjdare. På tisdag har vi tid för återbesök och då ville barnläkaren att man ska ta fler leverprover och inte bara bilirubin. Hoppas det kan ge lite mer klarhet.

Även om gulheten hänger kvar så är vi rätt glada och nöjda och ska njuta av en helg hemma i lugn och ro!

Whiskey

Ett par fördelar med att mata på flaska har jag iaf upptäckt; M kan mata, det går betydligt snabbare även fast vi har en napp som ska vara långsam och jag blir inte så låst vid Svante. Sen insåg jag att jag ju kan äta & dricka vad jag vill, så när M blev sugen på att ta en whiskey ikväll (efter att ha sett två säsonger av Whitechapel där de konstant dricker whiskey så slog även jag till på en liten virre. Två klunkar senare var jag så varm så jag svettades(!) Jag är en ytterst måttlig konsument av alkohol i vanliga fall och har varit absolutist under hela IVF-resan, så det här var troligtvis de första starka dropparna jag druckit på tre år. Men det kändes roligt att få öppna den riktigt fina whiskyn vi köpte i vårvintras just för att fira Svante (som då var Bumlingen).

Annars är nackdelarna med ersättning övervägande, det är mer hårdsmält och ger en trög mage så Svante kräks och får kämpa för att bajsa en gång om dagen. Lilla söta stackarn. Så imorgon hoppas vi få besked att jag får amma igen även om vi sjävklart vill att gulheten ska minska. Men det är tydligen ingen omöjlig kombination har jag förstått efter lite källkritisk research. Så det håller vi tummarna för!

Felsökning pågår

Dagens återbesök på BB visade att bilirubin gått upp något, till 258, tyyyypiskt! Läkaren ville därför försöka se om det kan finnas någon annan anledning till att gulsoten inte ger med sig trots att Svante fyller tre veckor idag. Tydligen kan spädbarn i ovanliga fall bli gula av bröstmjölken, inte för att det är fel på mjölken utan för att det blir en olycklig kombination. Därför får jag inte amma en droppe på tre dagar, istället får Svante äta ersättning på flaska och jag pumpa ur och slänga. På lördag tar de ett nytt blodprov och ser vad som hänt.

Jag insåg i bilen på väg hem hur jobbigt det kändes att inte få amma. Nåt jag aldrig trott att jag skulle känna. Men nu har vi ju fått ordning på det och jag var så glad över att Svante gått upp ett helt hekto på tre dagar. Så helt plötsligt riskerar jag att få sluta amma helt, för så blir det ju om värdet har sjunkit ordentligt till på lördag. Lite pest eller kolera-känsla inför beskedet, antingen så får jag inte amma eller så vet vi ändå inte varför gulsoten hänger kvar. Jaja, det visar sig.

Nu ska jag återgå till min första ensamdag. Logistiken funkar hittills, nu lite mer käk om Svante vill ha sen en hundpromenad och sen ska väl jag få nåt i mig.

Små framsteg

Kort uppdatering. Ett extra dygns solande resulterade i en liten sänkning av bilirubin; 242. Läkaren verkade lite förvånad över att det sjunkit såpass lite men lät oss åka hem efter lunch med återbesök imorgon fm. Så det var med blandade känslor vi åkte hem.

Mitt mod går upp och ner, jag är inte orolig för Svante men jag vill få den här gulsoten ur världen nu. Samtidigt kan jag tänka mig ett dygn till på BB imorgon bara för att jag inte vill vara ensam hemma, M har nämligen en spelning som dök upp med kort varsel, och jag känner mig orolig och stressad för att vara själv till tre på natten med Svante och vår hund som bitvis är lite väl uppspelt inför tillskottet. Jag föredrar att ta små steg framför att hoppa, men det är väl lika bra att jag övar. Bara det att kväll och natt känns extra känsligt på nåt vis.

Vi får väl se hur det blir…

Femton kvadrat

Vi är fortfarande kvar på BB. Läkaren tyckte att vi skulle trycka ner det jäkla bilirubinet ordentligt i skorna den här gången så att det blir sista gången. Hoppas planen fungerar. Idag låg värdet på 269 så det hade sjunkit hundra enheter redan. Svante ska sola till lunchtid imorgon, då är vi uppe i 5,5 dygn med solning vilket är en halvtimme från rekordet på det här bygget(!)

Vi börjar bli otroligt trötta på att leva på femton totalt intetsägande kvadrat med lika intetsägande mat och Tv-program som får en att känna sig imbecill tillslut. Det har varit jättebra att vara på BB och personalen är fantastisk men just nu känner jag mig som ett djur i bur. Vi blir båda smått apatiska efter en tid, det blir ju så med noll stimuli. Jag tappar energin och blir rädd att den är helt borta även när vi får åka hem och kan göra saker. Igår längtade jag hem för att få sortera garderoben som vi just börjat få ordning på. Men nu är energin och fokuset som bortblåst. En tillfällig depression känns det lite som.

Men jag är snart tillbaka igen, börjar återfödseln med en dusch innan Svante vill käka igen. Han äter med max två timmars mellanrum. Vi hänger upp tillvaron på Svantes mattider och våra egna mattider med fantasifull Landstingsmat. Cowboysoppa, smaka på den.

Inte som vi tänkt oss

Dagens besök på BB skulle ju gå snabbt och smidigt, värdet var ju på väg ned så vi var på vippen att strunta i vår övernattningsväska. Men den behöver vi visade det sig för bilirubinvärdet hade stigit igen. Inget skyhögt värde (356) men ändå över solgränsen, så det blir ännu ett dygn med ljusbehandling. Suck.

Personalen känner oss vid det här laget, det är ju skönt, men alla tycker att det är lika tråkigt att det blivit så segdraget för oss och Svante. En sköterska frågade hur vi kände, om vi bryter ihop, men det känns stabilt med mig och M. Fast vi blev lite tagna på sängen den här gången, vi var ju säkra på att få åka hem och greja.

Vi behöver verkligen få lite tid hemma bara vi för att hitta våra egna rutiner. Min mamma har ju varit hos oss hela tiden och hjälpt oss en massa, även pappa är här nu, men de åker hem idag. Lite antiklimax att vi hamnade på sjukhuset igen bara. Jag börjar bli lite stressad över att M börjar jobba om en vecka och vi fortfarande inte har haft en enda dag själva hemma. Jag är nervös för hur jag ska klara att vara helt själv. Vi fick tips om att M kan vabba men vi har inte hunnit ringa Försäkringskassan än, vi har inte fått nån ordning på det än, vilket känns lite stressande. Det står ju att man måste anmäla VAB samma dag det gäller och det har vi ju inte gjort. Hoppas M orkar ringa FK imorgon och reda ut det.

Men först ska Svante sola, bara de har lyckats ta infektionsprov…

Utflykt med brösten i vädret

Det enda jag skriver om är bilirubinvärden, men det har liksom varit prio ett sedan Svante kom till världen. Och idag verkar det som att det har vänt! Bilicheck hade sjunkit från 281 till 244 på två dagar och vi är enormt lättade. Läkaren tyckte att Svante skulle slippa bli stucken idag så det blev inget blodprov, det tar vi på söndag istället.

En till vändpunkt blev det idag, vi lämnade tillbaka pumpen vi hyrt på BB. Jag har ju faktiskt inte använt den på hela veckan och vikten har ju gått åt rätt håll, om än långsamt.

Igår var vi på vår första ordentliga utflykt med Svante. Vi åt ute med mina förändrar och svärmor. På årets varmaste dag, inte helt genomtänkt kanske, men det gick ändå bra. Vi hittade ett bord i skuggan och hunden kunde bada i sjön intill. Med tanke på hettan var det ju extra viktigt att amma, vilket båda mina föräldrar hann påpeka innan vi ens gått från parkeringen. Lite lätt stressande. Jag var ju tokhungrig och ville gärna få nåt litet i mig först för att ens orka. Det känns ju dessutom inte helt bekvämt att amma offentligt. Men det gick. Fast det kändes först som om jag satt med brösten i vädret och Svante boxade bort amningsnappen hela tiden. Men jag grejade det och hur stort det var kanske blir tydligare om jag förklarar att det inte var länge sedan jag blev bekväm med att ha klänning utan strumpbyxor mitt i sommaren utan att känna mig helt naken, haha.